FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN

Jer 31:31-34  Heb 5:7-9  Joh 12:20-33

Överlåtelse

Det är naturligt för människan att hon vill uppnå något i livet. Något som är av betydelse och som bär frukt. För att nå detta mål satsar hon sina krafter. Också Jesus hade en livsuppgift, den största av alla, att ge världen liv, och han satsade alla sina krafter för att fullborda den. I det första skedet av hans liv sker det påtagligt och begripligt. Han förkunnar sanningen, förlåter syndare, botar sjuka, mättar hungrande. Han ger oss ett föredöme, en konkret väg att följa. Ändå är inte denna aktiva del av hans liv det avgörande. Ännu viktigare är det vi snart skall fira, hans död och uppståndelse. Här gör han det till synes motsatta. Han lämnar sina krafter ifrån sig. Han överlämnar sig i människors händer och överlåter sig åt Faderns vilja. Han låter Fadern fullborda något som är större än underverk och av alla prisade insatser. Han överlåter sig åt döden. Det är denna överlåtelse som förvandlat världen.

Med en bild från naturen förklarar Jesus denna hemlighet. Bilden av vetekornet, som faller i jorden och dör, men som växer upp och ger mångfaldigt nya vetekorn. Redan i naturen är det ett slags påskmysterium. Ett korn ”offras” för att ge liv åt andra. Om kornet inte läggs i jorden för att dö, förblir det ett ensamt korn. Redan naturen vet att vägen till liv går genom död.

Vetekornet är Jesus. Men här går det utöver naturens lagar. Vetekornet har ingen egen vilja, men Jesus bejakar själv sin Faders plan. ”Just för denna stund har jag kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Hos en annan evangelist säger han: ”Låt din vilja ske, inte min.” På korset ska han säga: ”Fader, i dina händer överlåter jag min ande.” Men avsikten är att ge liv: ”Jag har kommit för att de ska ha liv och liv i överflöd.”

Av denna död lever vi. Hans överlåtelse ger oss livet. Tydligast ser vi det i den heliga eukaristin. Hans offer på korset, vetekornets död, blir närvarande och frambärs på kyrkans altare. Ur hans offer växer frukt. Jesus kallar det ett levande bröd. ”Brödet jag ska ge är mitt kött, jag ger det för att världen ska leva.”

Men här ligger det svåra för människans förstånd. Varför denna ”omväg”? Varför kunde han inte bara ge mer och mer av det nya liv som skymtar fram i Galiléen, när han mättar hungrande och upprättar de betryckta? Varför måste Jesus dö för att ge oss livet? Tron vet att det är så, men förståndet får inte grepp om det. Också teologerna tycks idag tvekande, när det gäller att förstå det. Med bilden av vetekornet låter Jesus oss ana hemligheten. Själv antyder han dessutom en praktisk väg till insikt: ”Om någon vill göra Guds vilja skall han förstå.”

Ty samma mönster gäller för varje människa. Människans insats i livet är ytterst begränsad och förgänglig. Också de största insatserna i historien förbleknar bredvid Jesu kors. Till slut handlar det för människan bara om överlåtelse. Det viktigaste i livet är konsten att dö. Jesu lidande och död är grundmönstret. Och vad mera är, genom denna konst får vi del av livet.

Detta var svårt för de första lärjungarna att förstå. Och det förblir svårt. För den sekulära människan är det anstötligt, också i mildare varianter. Den moderna, fria och genom modern vetenskap och teknik till synes suveräna människan vill inte veta av någon begränsning. Redan när kyrkan anger gränser, eller ger andlig och moralisk vägledning, uppfattas det av många som kränkande, som ett hot eller förmynderi. Vår älskade påve Benedictus har den senaste tiden blivit hårt angripen. Mycket kunde säkert ha skötts och kommunicerats på ett bättre sätt i det som hänt, men under ytan pågår hela tiden en andlig kamp. De hätska reaktionerna avslöjar att det handlar om något mycket större än olika uppfattningar i den ena eller andra frågan. I veckan hörde vi i mässan ett stycke ur Salomos vishet (2:12-14), som antyder ett underliggande mönster. De gudlösa säger: ”Vi skall lägga försåt för den rättfärdige, ty han står i vägen för oss, han motarbetar våra planer och skymfar oss som lagbrytare. Han ger sig ut för att ha kunskap om Gud. Herrens tjänare kallar han sig. Han står där som en anklagelse mot vårt tänkesätt.” Det är inte tungt att vara katolik i sådana tider, det är ett privilegium. Tungt vore det om alla talade väl om kyrkan. I morse hörde vi i klostrens matutin om de tidiga kristna som blev smädade och gjordes till allmänt åtlöje. Om dem som var vittne men själva förskonades står det att de ”ställde sig vid deras sida som behandlades så”. (Hebr 10: 33) Segern vinns inte i media, utan av dem som förkunnar och följer vetekornets lag.

Det förblir svårt att förstå denna lag, men också en liten insikt öppnar dörren till livet. Till en viss gräns kan vi förstå. ”Gå till myran, du late, se hur hon gör och bli vis.” Ska ett mål uppnås, kräver det arbete, uthållighet och askes, det är träning. Lägger människan händerna i knät, så glider hon med strömmen. De lägre krafterna tar över. Den kristna erfarenheten bekräftar och intensifierar detta. Vi lever inte på ett nöjesfält. Snarare på en arbetsplats eller en tävlingsarena, ibland på ett slagfält. Den som tar sin tro på allvar märker det. Ärkefienden har en bundsförvant i oss själva. Paulus kallar det den köttsliga människan, den som vill tillfredsställa de egna begären, bygga upp det skenjag, självkärleken, styrd av egenviljan, som Jesus säger att vi måste hata, eftersom det slutar i ensamhet och död. Ändå är det goda alternativet varken hårt eller tungt, säger den helige Benedictus, som vill ge mod åt den räddhåga­de. ”Även om rimliga skäl skulle kräva litet stränghet för att utrota fel och bevara kärleken, så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal.” Så antyder han vetekornets frukt: ”Framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma.” Det är vetekornets sötma.

Livet som tjänst.Om någon vill tjäna mig”, säger Jesus. Regeln talar om att gå i tjänst hos Herren Kristus. Han är själv vårt exempel: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Livet går inte ut på att må bra och tjäna sig själv, utan på att tjäna Kristus i vår nästa. Den som följer den vägen upptäcker en fiende, någon i henne själv som säger: ”Jag vill inte tjäna.” (Jer 2:20) Det är ett av fiendens favoritmantra. Han har droppat det i varje människas hjärta som ett gift. Olusten och oviljan att tjäna. Det är denna fiende som Jesus uppmanar oss att hata. Det kan bli en hård kamp. ”Jag hatar den med glödande hat.” Men, och det är det förvånande, när vi be­jakar tjänandet, då rinner glädjen till. Förr eller senare. En ny lag skrivs in i våra hjärtan, som vi hörde i första läsningen. En vetekornets kraft, som får hjärtat att vidga sig, som skapar gemenskap och öppnar våra ögon för Kristus i våra bröder och systrar. Den goda iver som bär de andras svagheter och överbjuder den andre i lydnad.

Det andra exemplet är omvändelsen. När människan har gått fel, när hon har syndat, räcker det ju inte med att ruska på huvudet, glömma bort och skynda vidare. Det räcker inte att trösta sig med ett allmänt tal om Guds förlåtelse. Vägen till liv efter ett syndafall heter ånger, bekännelse och botgöring. Det kan kännas olustigt och förnedrande, men är en väg till liv. Att våga se och med sin vilja ta avstånd från det jag gjorde eller försummade att göra. Det är en slags död. Det var ju jag som gjorde det, och detta själviska jag måste dö. Det avgörande är ångern. Att med sin synd stanna så länge inför Kristi kors att hjärtat sörjer. Ytterst är det den korsfäste jag har sårat. Det hårda och kalla hjärtat mjuknar. Ge­nom ångern sker något i människans hjärta, något som liknar det som sker i jordens djup när vetekornet dör och ett nytt korn börjar växa upp. Det blir påsk i hjärtat. Det blir en glädje att få göra bot. Vetekornet bär frukt.

Det tredje exemplet är tålamodet. Ingen förskonas från motgångar och orättvisor. Den spontana reaktionen är att ge upp, att ge igen eller att kräva sin rätt. Det senare kan vara nödvändigt inom rimliga gränser, men den avgörande kampen är en annan. Också här behövs en slags död, från lusten att ge upp, att hämnas eller vredgas. Att inte tillåta vreden och irritationen att styra, utan öva tålamod och saktmod, att säga ja till det oförklarliga och ofattliga, i Kristi fotspår. Lidandets mysterium i Rosenkransen eller en Korsvägsandakt kan vara till hjälp. Det blir påsk för den som dör från vredens last. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss”, säger munkfadern. En kyrkofader, Ignatios av Antiokia, säger: ”jag behöver saktmod, då förlorar världens furste sin kraft.”

Genom Kristi påsk är tillvaron förvandlad, men vi upptäcker det först när vi följer honom. ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.”

Vi kunde fortsätta genom alla dygderna och genom det mänskliga livets alla situationer och upptäcka vetekornets lag överallt. I den lagen är fienden besegrad. ”Jag överlåter mig åt dig. Vad som än händer tackar jag dig”, ber Charles de Foucauld. Vetekornets lag rymmer evangeliet och kraften från Kristi kors. Kampen är inte målet, men vägen till nåden, friheten och påsken. Överlåtelsen får del av den dragande nåden från Kristi kors. Den som överlåter sig får del av Jesu förunderliga löfte: ”När jag har blivit upp­höjd från jorden skall jag dra alla till mig.”

Amen.