På väg hem

2 SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 22:1-2,9a,10-13,15-18  Rom 8:31b-34  Mark 9:2-10

På väg hem

Människans liv är en vandring. Vi går ett stycke väg, under vår stund på jorden. Så långt kan de flesta hålla med. Men för många har denna vandring förlorat sitt mål. Vandringen själv blir livets me­ning. Om detta livet är människans egentliga hem, då gäller det att göra det så tryggt och lyckligt som möjligt. Den jordiska lyckan blir mätaren på ett gott liv. Och besvikelsen blir stor när denna lycka hotas eller tas bort. Döden blir något man förtränger. Om, däremot, detta livet är en vandring mot människans egentliga hem, då får både glädjeämnen och svårigheter under jordelivet en annan karaktär.

Fastetiden ger det rätta perspektivet. Vi är inte hemma, vi är på väg hem. Fastetiden är en vand­ring mot påsken. Detta har en djupare mening. Påsken och uppståndelsen symboliserar himlen och det eviga livet. Fastetiden, tiden dessförinnan, blir därmed en bild för vår tid på jorden med dess mödor och prövningar. Att leva med i fastetiden är en övning i konsten att leva. Det nya, evangeliets gåva, är att livet blir en väg mot ett mål.

Kyrkans fastetid har en konkret förebild i Jesu jordiska liv. Han går medvetet mot Jerusalem. Han förutsäger sitt lidande och säger att något motsvarande också gäller för hans lärjungar. Till livet i hans efterföljd hör att möta prövningar och motstånd. Han kallar det att bära sitt kors. Det är på den vägen mot Jerusalem som han tar med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på förklaringsberget. Händelsen på berget är en station på vägen, en rastplats, för att visa att vägen har ett mål. Lärung­arna får i förväg se den förhärligade Herre, som de sedan skall möta efter uppståndelsen. Sådana rastplatser eller benådade ögonblick kan ingen kräva, men de ges, för att vi inte ska förlora modet eller släppa målet ur sikte.

Det var så också för Israels barn på deras väg mot det utlovade landet. Kyrkan känner igen sig i deras ökenvandring. Augustinus säger: ”Må alla troende veta, var de är: De är i öknen, de suckar efter fäderneslandet.” De har lämnat något bakom sig. De har brutit upp från Egypten och passerat Röda havet. Det motsvarar för oss kristna vårt uppbrott från ett liv där synden får styra. Den troende försöker redligt följa Guds bud och skyndar sig att be om förlåtelse när han fallit. Vi är befriade från syndens skuld och slaveri. Men uttåget ur Egypten betydde inte att israeliterna var framme. De fick gå en lång och mödosam vandring genom öknen, med alla dess frestelser och faror. Men de visste sig vara befriade och de hade fått ett mål. Under vandringen mötte de rastplatser och oaser, där de förstod att Herren gick med dem.

Detta mönster gäller både bönen, boten och barmhärtigheten, fastetidens särskilda verktyg för att återvinna den andliga glädjen. Bönen har sin möda. Den ovane måste lära sig bönens språk. Ibland konkreta böner som mer erfarna bedjare har använt. En viss bönedisciplin behöver alla, för att inte utlämnas åt känslosvängningar. Nybörjaren kan ofta erfara stor glädje och tröst i sin bön. Men när vägen går vidare behövs uthållighet och trohet. Det märkliga är att bedjaren har så kort minne. När prövningen kommer och bönen känns tom och steril, när hjärtat känns som en sten, då har hon som Israels barn glömt allt hon tidigare visste och hade erfarit. Bönen känns som tomma ord. Då är det dags att låta den fördjupas och låta sjunka från huvudet ner i hjärtat. När hjärtat blivit stilla och allt bara är bön, då är bedjaren hemma.

Också boten följer samma mönster. Det första steget är det fasta beslutet att lyda Herrens bud. Men så kommer de svårare och mera subtila synderna. De som vi aldrig tycks bli av med. Också här behöver vi rastplatser som ger ny kraft och frimodighet. Den ödmjuke finner vägen. Upptäcker på nytt försoningens och förlåtelsens kraft. Det är inte höga ideal vi skall fullfölja. Det är en barm­härtig Herre vi följer.

Barmhärtigheten likaså. Vad det än handlar om. Att ge sina gåvor generöst och utan missunn­samhet. Att våga se var Jesu minsta bröder finns, kanske i min närmaste omgivning. Glädjen rinner till när människan lämnar själviskheten och visar barmhärtighet.

Augustinus drar en konkret slutsats för vandringen. Allt det vi får lida är till vår prövning, och allt det goda vi får motta är till vår tröst. Prövning och tröst. Det är hans konkreta beskrivning av våra villkor under vandringen.

Redan att förstå att det handlar om prövning är en tröst. Det svåra som möter, motgångar och lidande, orättvisor och svårigheter, är inte ett nyckfullt öde, det handlar inte om otur. Inte heller behöver vi använda orimlig möda för att gardera oss eller undanröja svårigheter. För den som tror sig redan vara hemma blir sådant huvudsaken. Olyckor, sjukdomar och orättvisor blir något som egentligen inte skulle finnas. Problemet i denna ekvation, döden, försöker man förneka, samtidigt som den ändå gör sig påmind på tusen sätt. Den som kan ta emot det svåra som en prövning har en annan frihet. Han råder inte över vad som drabbar, men han råder över hur det tas emot. Det svåra och det onda kan plåga och såra, men det får inte sista ordet. Också svårigheter på vägen tas i Kristi tjänst. ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.

Varför måste vi prövas? Redan femte Moseboken ger ett svar: ”Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ”. Prövningen tjänar till att evangelisera alla delar av våra liv och alla hörn av vårt hjärta, också där egenviljen och högmodet fortfarande regerar.

Redan på vägen får vi den tröst vi behöver. Lärjungarna fick se en skymt av Kristi härlighet, skymten av det högsta goda. Det som inte kan uttryckas i ord. Det outsägliga. Men som ändå kan erfaras. Petrus ville ju bygga hyddor. Psaltaren säger: Smaka och se att Herrren är god.

Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Det renade hjärtat ser. Redan medan vi är på vägen. Som vi skall be i slutbönen när vi tackar för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod får en försmak av himlens härlighet”. På väg hem.

Amen.