PAULUS OMVÄNDELSE – 25 januari

Apg 22:3-16 1 Kor 7:29-31 Mark 16:15-18

Ett bländande ljussken

Världshistorien uppvisar viktiga och omvälvande händelser, politiska skeenden, veten­skapliga upptäckter, vägvisande ord och texter. Men hur många händelser kan, bortsett från de som rör Kristus själv, mäta sig i betydelse med aposteln Pauli omvändelse? Den firas varje år den 25 januari. I år får den också prägla denna söndag, eftersom katolska kyrkan firar ett Paulusår ända fram till Petri och Pauli gemensamma fest den 29 juni.

Av förföljaren blev en apostel. Fanatikern som andades hot och mordlust, blev författa­re till kärlekens höga visa. Den nitiske fariseén blir trons och nådens oöverträffade förkunna­re. Av honom som gillade att man stenade Stefanos blir den som gläder sig över att själv få lida och smädas. Gud utväljer sitt redskap. Nåden fullkomnar hans naturgivna gåvor, så att han kan lägga alla fiender under Kristi lydnad. Han blir redskapet som förvandlar den judisk-messianska rörelsen till en världsvid kyrka. Han är den som för evangeliet från Asien till Eu­ropa, som förenar det semitiska arvet med den grekiska tanken. Han, den siste och minste av apostlarna, som inte anser sig värd att kallas apostel, blir den som förkunnar evangeliet för hela skapelsen. Teologer och bibelläsare blir aldrig färdiga med honom och hans tretton brev. Hur är det möjligt? Vad hände på Damaskusvägen?

Händelsen återges tre gånger i Apostlagärningarna. Den variant vi hört är Pauli egna egna ord till folket i Jerusalem. ”Mitt under färden, då jag närmade mig Damaskus, omgavs jag plötsligt av ett bländande ljusken från himlen.” Själv blir han blind i tre dagar. Ljuset är av en sådan intensitet. Först genom Ananias bön och handpåläggning får han synen tillbaka. Trots sina kunskaper och sin geniala begåvning är det inte hans egen insikt som förvandlar världen. Det är inte kulmen på en mognadsprocess eller resultatet av eget sökande. Det är Gud själv som griper in. Gud säger till Ananias: ”Honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk, och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.” Den Gud som ingen kan se utan att dö, låter sin härlighet drabba förföljaren. Med Paulus händer det som hände med Mose på Sinai berg. Mose gick in i töcknet, i det moln, där människan tappar all egen orientering. När Mose återvände från berget var hans ansikte lysande och folket faller ner i förskräckelse. Samma intensitet skulle prägla Pauli undervisning. Till fall eller upprättelse. Några vill utrota honom från jordens yta. Ståthållaren Festus ropar efter att ha lyssnat till honom: ”Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.” Paulus svarar lugnt: ”Högt ärade Festus, jag yrar inte, jag talar sanna och förnuftiga ord.” Kung Agrippa, som lyssnat till samma tal, säger: ”Det går fort för dig att få mig till kristen.”

Samma ljussken som mötte Mose på berget och Paulus på Damaskusvägen, mötte de tre apostlarna på förklaringsberget. Också de faller ner i förskräckelse. Det var en föraning av ljuset från Kristi uppståndelse. Ingen har vittnat om uppståndelsen och dess plats i tron som aposteln Paulus. Det är den uppståndne och förhärligade Herren som han möter på Damaskusvägen. Det blir apostelns andliga död. I tre dagar lever han i mörker. Genom Ananias bön och handpåläggning uppstår han till ett nytt liv. Sedan dess vittnar hans liv om delaktigheten i Kristi påsk. Den präglar alla hans brev. ”Den som är i Kristus är en ny ska­pelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Samma mönster upprepas dagligen i kyrkans och de troendes liv. Pauli omvändelse är mönstret för varje omvändelse, även den dagliga, även om det inte sker med samma dra­matik. Mystikerna vittnar om det mörker de förs in i, insikten om det egna mörkret och den förfärande själviskheten. Genom mörkret förs de ut i ett nytt ljus.

Det märkliga med denne dramatiske och utmanande apostel är att ingen har förkunnat tron och nåden som han. Han vet att ljuset har sin källa i Guds barmhärtighet och nåd, trots att det i förstone bländar och förskräcker.

Det ljus som bländade honom var inte privat. Ur ljuset kom en röst: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Paulus frågar: ”Vem är du, Herre?” och rösten svarar: ”Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer.” Jesus identifierar sig med sina lärjungar och efterföljare. Så nära är sambandet, lika nära som huvudet är förenat med kroppen. Sannolikt är det denna dialog som är källan till Pauli undervisning om kyrkan som Kristi kropp. Ljusskenet upplyste hans hjärta och förde det vidare till hela kyrkan och trons alla sidor. Det är därför aposteln senare kan tala om eukaristin som Kristi kropp, det sakrament som förenar oss med varand­ra som lemmar i en och samma kropp.

I den andra läsningen hör vi en konkret tillämpning för det dagliga livet i familj och affärer, sorg och glädje, medgång och motgång. Aposteln säger att vi skall leva i världen som om vi inte levde i den. Det handlar inte om stoisk oberördhet. Något nytt har kommit till. Ett ljus, som ger frihet och oberoende i tidens växlande konjunkturer. Medgång eller mot­gång, än se´n då? ”Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd”, säger aposteln, ”allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Så överväldigande och samtidigt så vardagligt.

Ljuset fortsätter att lysa för den som lyssnar med ett rent hjärta. Damaskusvägen är både kyrkans altare och det ödmjuka hjärtat.

Amen.