2 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kor 6:13c-15,17-20

Den helgade kroppen

Kristendomen är den mest kroppsbejakande av alla religioner. Genom sin moder Maria har Gud antagit en mänsklig kropp. En anstöt för många, en dårskap för andra. Men egentligen en glädjande utmaning och en hoppfull vägledning. Ty det är inte alltid så lätt att ha en kropp eller att umgås med den på ett riktigt sätt. Och när svårigheterna dyker upp avslöjas det vad män­niskan tänker om kroppen, hur hon ser på den och värderar den.

Samtiden uppvisar två till synes motstridiga tendenser, kroppsdyrkan och kroppsförakt. I grunden är det olika sidor av ett och samma mynt. Dyrkan av kroppen är lättast att upptäcka. Kroppens styrka och skönhet exponeras ständigt i reklamen, som om det bara fanns ungdo­mar i världen, men också i till synes mer seriösa sammanhang. Konsumenten uppmanas att ”sköta om sig” och ”må bra”. Men denna styrka och skönhet sitter på ytan. Den som ägnar sig åt kroppsdyrkan upptäcker snart avguderiets grymhet. Ve den som inte håller måttet. Den som låtit sig placeras på piedestal dumpas snart och ersätts obarmhärtigt av nästa stjärna. Krop­pen hanteras som ett ting. Delar byts ut eller bättras på. Kroppar säljs billigt. Somliga kroppar får aldrig rätten att leva och när bördan anses för tung begär man läkarnas hjälp för att sätta punkt. Paradoxalt nog kan det samtidigt finnas ett sökande efter andlighet, men det sker i ett rum som är skilt från det kroppsliga och skapade. Även om det ofta talas om människan som en helhet, så finns i samtiden en djupgående klyfta mellan kroppsligt och andligt.

Denna vacklan mellan kroppsdyrkan och kroppsförakt, ibland parad med sökande efter andlighet, är inte något nytt i historien. Kyrkan mötte den när hon trädde ut i den antika värl­den. Hennes svar finns i bekännelsen både till Skaparen och till Nyskaparen, både till Fadern och till hans Ord, som antagit vår kropp.

Aposteln Paulus antyder i några korta satser en syntes, en enhet mellan andligt och kropps­ligt. Han säger: ”Ära Gud i er kropp.” Människan är kallad att med hela sin existens, med kropp, själ och ande, med utsida och insida, leva till Guds ära. För att förhärliga honom som både givit henne kroppen som något gott och som låtit sin Son anta en mänsklig kropp för att återlösa henne. I eukaristin ger han henne sin sanna kropp för att påskynda processen.

Korintierna, som aposteln skriver till, hade fått många andliga gåvor, men de slarvade med vardagsmoralen, med rättrådighet, trohet och inbördes kärlek, vilket ledde till tvister och kon­flikter. Några hade gett sig hän åt frosseri under parollen ”allt är tillåtet för mig”. De menade att det bara rörde kroppen och den kunde inte vara så viktig. Aposteln svarar: ”men allt är inte nyttigt och ingenting får ta makten över mig.” Andra hade tagit sig friheter på det sexuella om­rådet. Inte heller det kunde ju vara så allvarligt, tänkte man, eftersom det bara handlade om den förgängliga kroppen. Aposteln svarar inte med att hänvisa till lagens bud. Hela Pauli för­kunnelse handlar om något nytt, något utöver lag och bud. ”Den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Kroppen är en gudomlig gåva, som är medtänkt ända till slutmålet, den kroppsliga uppståndelsen. ”Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt skall han uppväcka oss.”

Kyrkan hade alltså två fundament i kampen mot den gnostiska andligheten, den som tänkte sig en rent ”andlig” frälsning och därmed föraktade kroppen. Det ena svaret rörde begynnel­sen: Allt det Gud har skapat är gott. Det andra svaret gällde slutmålet: Frälsningens fullbordan i den kroppsliga uppståndelsen. Andra Vatikankonciliet säger: ”Människan får inte förakta det kroppsliga livet. Tvärtom måste hon anse sin kropp som något gott och hålla den i ära, ty Gud har skapat den och skall på den yttersta dagen återuppväcka den.” Mellan begynnelsen och slutmålet har Gud antagit vår mänskliga kropp och genom dopet och eukaristin gjort de troen­de till lemmar i Kristi kropp.

Av detta drar aposteln moraliska slutsatser: ”Skall jag ta Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar?” Nej! Och så antyder han alternativet: ”Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom.” Ordet rymmer kraft att förverkliga vad det säger. Det är ett ord att tugga på, ett värn i frestelser. Någon älskar mig med svartsjuk kärlek och söker mitt odela­de gensvar. Det rymmer hela den kristna mystiken. Det rymmer svaret på människans hetaste längtan efter enhet och delaktighet. Det förenar människan med henne själv, med de andra och med hela skapelsen, genom Honom som är både Skapare, Återlösare och Ande. ”Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom.”

Ändå leder denna andliga enhet inte till nedvärdering av kroppen. Tvärtom, den helgar kroppen. ”Vet ni inte – säger aposteln – att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?”

Av detta har vi att dra praktiska konsekvenser. ABC i umgänget med den egna kroppen är att lära sig skilja mellan legitima behov och förrädiska begär. Att upptäcka måttlighetens väl­signelse och glädje. Det rätta måttet är det fulla måttet, den gyllene medelvägen mellan ytter­ligheter. Aposteln kan både disciplinera sin kropp, ibland även tukta den, och ändå råda sin lärjunge att dricka vin för sin sura mage. Det är människan som skall styra sin kropp, inte tvärtom. Även om den ibland, enligt Thomas av Aquino, kan behöva både vila, bad och re­kreation.

Förhärliga Gud med sin kropp? Kan kroppen återspegla anden? – exakt hur det går till ser man inte i spegeln. Men vi kan se skönheten hos den andre, i den svagaste kropp, i barnets blick, i det fårade ansiktet, i det goda handarbetet, i den ömsinta gesten, i äkta makar som ser på varandra med kärlek. Ökenfadern den helige Antonius, som firades igår, blev 105 år. Hans levnadstecknare säger: ”Överhuvud såg han mer strålande ut och var starkare och mera aktiv än alla de som äter varierad kost, badar och byter kläder.”

Hemlighetens källa samlar aposteln i en enda mening: ”Gud har köpt er och priset är be­talt.” Att förhärliga Gud med sin kropp är inte ett moraliskt ideal. Det är en gåva att ta emot. Varje andetag, varje steg, varje dag. Kulmen nås i den heliga eukaristin, där kommunikanten tar emot den kropp som en gång skall bli hans helt och fullt. Hoppet växer, även när allt hopp tycks ute: ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.”

Amen.