Motsägelsens tecken

TRETTONDEDAG JUL – EPIFANIA

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12

Motsägelsens tecken

Evangeliet på Trettondedag jul doftar av rökelse och myrra. Det har inspirerat konstnärer och den fromma fantasin. Hur många krubbor runt hela jorden framställer inte de vise män­nen i vackrast tänkbara kläder när de frambär sina kostbara gåvor? Hur många barnaröster har inte sjungit om stjärnan från Österland, som inte leder bort men hem? Det är ett sagolikt evangelium. Men i samma evangelium finns också en annan doft, doften av ondska och blint våld. Barnet föds i ett land, som på nytt sargas av våld och krig. Fortsättningen av evangeliet handlar om hur Herodes låter mörda alla gossebarn under två år i Betlehem. Från det går en linje fram till våra dagars legaliserade aborter och kliniskt rena barnamord. Eller till värvandet av barnsoldater. Eller manipulation av unga människor till terrorister.

Men fortfarande är det ett evangelium som förkunnas. Aposteln Paulus talar i andra läsningen om en hemlighet, en gudomlig plan, som avslöjats för honom och som inte är omintetgjord. Den avslöjar att hedningarna är arvingar till samma löfte som judarna. Att de är infogade i samma kropp, Kristi kropp, den heliga Kyrkan. Redan profeten hade sett detta i en syn som fick hans hjärta att bäva och vidga sig, synen av hur alla folk bär fram sina gåvor till den sanne Konungen och Guds härlighet går upp över den heliga staden.

Det började redan i Betlehem. Födelsen i den lilla judiska staden drar till sig stjärntydare från fjärran länder. Judafolkets konung är inte bara deras egen. Vi hörde profeten Jesaja i första läsningen: ”Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång.” Det bibliska budskapet har sina rötter på en bestämd plats på denna jord. Det är ett judiskt gossebarn som vi tillber. Fortfarande är det ett tecken som väcker strid. Det blir till fall eller upprättelse. 2000 år senare ägnar man fortfarande tid och kraft åt att ta avstånd från detta barn, att marginalisera eller förfölja det. I vår del av världen kan man tala om en slags kristo­fobi. Samtidigt ser vi redan från början evangeliets enorma attraktionskraft och universella syftning. Barnet fortsätter att väcka hopp och sprida ljus över hela jorden. Matteusevangeliet slutar med befallningen att göra alla folk till lärjungar. De vise männen är de första.

De var förmodligen både astronomer och astrologer. De studerade himlavalvet och drog slutsatser för det mänskliga livet. De representerar den sökande människan. Hon som fas­cineras av skapelsens under och läser i naturens bok. Kyrkan har djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Samtidigt vet hon att detta inte leder ända fram. Naturens bok är otydlig. Den ger antydningar, men inga tydliga svar. För det sista väg­stycket behövs den bibliska uppenbarelsen, profetens ord och kyrkans vägledning, den som stjärntydarna lyssnade till genom de skriftlärda i Jerusalem. Det är här som många tar av­stånd eller rentav anstöt.

När Jerusalems invånare får höra om stjärntydarnas frågor grips de inte av nyfikenhet. De borde ju ha varit de ivrigaste att söka sin egen utlovade konung. I stället grips de av oro och gör gemensam sak med Herodes. Denne maktgalne kung hade utvidgat och förskönat templet och alltså gjort folket stora tjänster. Men de visste att han inte var att lita på. Ändå föredrar de makten före sanningen. De förblir blinda för sin egen messianske konung, me­dan stjärntydarna från fjärran länder når målet. Det mönstret tycks upprepa sig, inte minst i västerlandet idag. På andra håll i världen växer skarorna kring krubban, medan man i gamla ”kristna” länder skär av förbindelsen med sina egna rötter. De som står närmast blir blinda, medan andra ser. Också på ett mindre plan upprepas detta mönstret, också i kyrkan och i ett kloster. Ändå tycks också detta ingå i Guds plan.

Det sagolika evangeliet om de vise männen var ingen idyll. Herodes var förblindad av sin makt. Rädslan för konkurrenter hade fått honom att mörda sina egna söner. Hans hyckleri om att själv vilja hylla den nyfödde är ofattbart och ändå lärorikt. Makthavare uttalar ibland sin respekt för tron. Samtidigt vill man ha makt över den. Historien är full av exempel på hur makthavarna försökt få makt över kyrkan eller tränga ut den i marginalen, till enbart det pri­vata livet, en kyrka och en tro som man inte begriper sig på, men ändå på något sätt fruktar.

Stjärntydarna tycks oberörda av denna ondska. De lyssnar artigt på Herodes och de skriftlärda, men låter sig inte dras in i argumenterande. Istället fullbordar de sitt sökande och följer det råd de fått. De tar en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt blinda raseri över att ha blivit lurad. Så avväpnas ondskans planer.

I detta ryms ett mönster för Guds suveräna rådslut och sätt att handla. Mitt i den värld där maktlystnad, våld och hyckleri dominerar, där de flesta tycks blinda och döva, sänder Gud sin älskade Son och genomför sin plan. Suveränt och stilla. Vem skriver denna historia?

Guds suveräna ledning eliminerar inte människans ansvar. Stjärntydarnas förebild ligger inte bara i deras sökande. Detta sökande i naturen gjorde dem inte till naturdyrkare. De stannar inte i fascination över naturens under. De söker vidare till det som naturen pekar hän mot. ”Vem är då denne,” frågar de, ”med makt att styra stjärnors gång, som himlakrop­par bävar för, som i sin tjänst tar ljus och sky?”

De var inte fördomsfulla. De uteslöt inte att Gud kunde välja att själv uppenbara sig på ett konkret sätt. Evangeliet med en konkret människa, en jude från Nasaret, blir för många för närgånget. Allmänt tal om Gud kan locka och fascinera i en tid där allt flyter, men att Gud skulle ha utvalt ett särskilt folk, talat till dem genom sina profeter, och sedan själv blivit människa av kött och blod? Här visar sig stjärntydarnas sanna storhet, deras ödmjukhet. Deras egna observationer lät sig krönas av profeternas vittnesbörd. Deras sökande full­bordas av Guds egen uppenbarelse. Deras lön är en stor glädje. Som en annan profet förutsagt: ”De ödmjuka skall känna allt större glädje i Herren”.

Därför känner de igen Messias i Marias barn. Deras vishet är stor nog att upptäcka Guds närvaro i detta fattiga barn. Det de mäktiga och denna världens visa inte ser. Men de ödmju­ka ser det och gläder sig. Och så förenas de med de enklaste herdar och med alla dem som är som barn, begynnelsen till en ny gemenskap av judar och hedningar, av lärda och olärda, av fattiga och rika.

I denna deras tillbedjan ser vi den sanna visheten. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud.” Människan når inte sitt mål genom att kämpa utan genom att tillbe. Det är därför man byg­ger kloster. ”Du kommer inte att nå målet genom att brottas”, säger Franciskus till broder Rufinus, ”utan genom att tillbe.” Vi går inte i mässan för att ”få ut” det ena eller det andra. Vi går i mässan för att tillbe. Som stjärntydarna leddes av stjärnan leds vi i varje mässa genom Guds ord fram till det bröd som vilar på altaret, som barnet en gång i krubban.

Denna tillbedjan upptäcker vad som egentligen äger rum: att det är Gud själv som söker oss i Marias son. ”Guds nåd har blivit synlig”, hörde vi i julnatten. Det vi frambär av tro och överlåtelse, har han själv givit oss. Den vi söker har själv kommit oss till mötes. Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.