ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 40:1-5,9-11 2 Pet 3:8-14 Mark 1:1-8

Bana väg

I söndags ropade vi och bad: Kom! Kom, Herre, och fullborda det du lovat! Så gör kyrkan under hela adventstiden. Idag uppmanas vi att bana väg för hans ankomst. Bana väg för Herren! Bered väg! Evangelisten Markus låter ett ord från profeten Jesaja inleda hela sitt evangelium. Samtidigt är det bakgrund till Johannes Döparens förkunnelse om syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop. Men han hänvisar till den som skall komma efter honom. Han är bara en vägröjare. Också han förkunnar: Bana väg!

Hur sker det? Botpredikanten var kärv, både med sitt budskap och genom sitt upp­trä­dande. Men profeter är inte förutsägbara. I första läsningen förkunnar profeten Jesaja tröst. Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Tröst eller varning – både det ena och det andra kan tydligen bana väg. Vad är det som står i vägen och som måste röjas undan? Vad kommer det sig att den ene ser och förstår, medan den andre, som hör samma ord, ändå varken hör eller ser.

Det alla hör är orden. Antingen de är tröstande eller varnande. Några söker den billiga trösten, den som bara slätar över. Andra förväntar sig bara de varnan­de och rentav hot­fulla orden. Det som gäller moral och vårt sätt att leva är lättare att förstå. Många utgår från att förkunnelsens hela syfte är ett moraliskt bättre liv. Att vi ska skärpa oss. Proble­met är att det aldrig riktigt lyckas. Hade det räckt med moralisk upprustning så hade vi inte behövt något evangelium. Inte heller ger det någon glädje. Aposteln Paulus behövde annan medicin. Herren bana­de sig själv väg till honom. På Damaskusvä­gen blev han bländad. Han var blind i tre dagar. Först därefter öppnades hans ögon. En ny värld öppnades för honom. Allt han tidigare hade kämpat för betraktade han som av­skräde i ljuset av detta nya. Inte heller för Petrus gick det utan dramatik. När han arbetade med sina nät hörde han en röst och såg en gestalt som fick honom att bryta med sitt tidigare liv. Ändå var det bara början. Först när han svikit och förnekat förstod han vad det hand­lade om. Efter uppståndelsen, när han talar med Herren mellan fyra ögon, förstod han vad omvändelse var. Också för Petrus var det Herren som banade sig väg till honom.

Också profetens budskap var oväntat. Han fick uppdraget att trösta folket. Trösta mitt folk, säger er Gud. Tala ljuvligt till Jerusalem. Dess vedermöda är slut, dess missgärning är försonad. Den hårt drabbade staden kallas en glädjens budbärarinna. Hon uppmanas att häva upp sin röst och säga till Judas städer: ”Se, där är er Gud!” Herren skall komma med väldighet. Han har ett segerbyte framför sig, som en segrare i krig förde hem sina fångar och sina skatter. Men så växlar bilden och segraren blir en herde som för sin hjord i bet och samlar lammen i sin famn. Profeten måste ha sett genom tiderna ända fram till det som evange­liet berättar om. Och ännu längre. Han säger att Herrens härlighet skall bli uppenbarad och att allt kött, alla människor skall se den. Den budbärarinna som profeten talade om är ju en exakt beskrivning av kyrkan, som förkunnar Herrens uppståndelse och därmed hur människor befrias ur dödens fångenskap och förs till sitt rätta hem.

Det är detta glädjebudskap som evangelisten inleder sitt evangelium med. ”Här börjar glädjebudskapet om Jesus Kristus, Guds son.” Vi har hört det otaliga gånger, men blind­he­ten är envis. Det tycks finnas hinder som måste röjas undan. Väg som måste beredas.

Syftet är inte att människan skall skärpa sig och sedan bli belönad för sin goda moral. Av­sikten är att vi skall upptäcka honom som kommer, att vi skall ”se Guds frälsning”, som profeten sade. Han kan naturligtvis komma även utan vår beredelse, men då har vi inga ögon att se med. Ingen beredskap att ta emot. ”När det regnar välling, har den fattige ingen slev”, säger ordspråket. ”Mitt ibland er står en som ni inte känner”, säger Johannes (Joh 1:26).

Profeten använder konkreta bilder. Han säger att klyftor skall fyllas och höjder sänkas. Klyftorna som skall fyllas är otro och tvivel. I stället för att tro på evangeliet har människan stängt in sig i sin egen värld, i vad hon själv kan tänka ut. Det bereder väg för destruktiva och självföraktande tankar. ”Självömkan är roten till allt ont”, säger den erfarne. Det slutar i bitterhet och förtvivlan. Och dessutom för jämförelser med de andra, de som i mina ögon tycks klara sig så galant, medan jag misslyckas med det mesta.

Omvändelse består i att röja undan sådana tankar och anropa Gud om hjälp. ”Herre, låt mig få min syn”, som den blinde Bartimeus envist ropade. Och till vår förvåning upptäcka att hjälpen är oss given, att Herren fortfarande kommer.

I samma mening talar profeten om berg och höjder som måste sänkas. Högmodet är ett effektivt hinder. Den högmodige tror sig inte behöva någon hjälp. Ibland är det draperat i rädsla, rädsla för att bli avslöjad. Högmodet arbetar och sliter. Det kan verka imponerande i sin styrka och genom sina insatser. Men den högmodige ber inte om hjälp, har inga frågor, tror sig redan veta. Den högmodige har lätt för att döma andra och svårt att bära deras svagheter. Hon avslöjas av sin vrede och irritation över andra. Högmodet är det svåraste hindret för Herren att övervinna. Ty hur skall Herren komma fram till den som rest ett berg framför sig? Och lagen är orygglig. Endast för den ödmjuke öppnas ögo­nen.

Profeten talade också om de krokiga stigarna som måste rätas. Lögnen och halvsan­ningarna, försöken att slingra sig undan. Att syssla med sådant tar tid. Det sänker blicken och trasslar in sig i en snårskog av ständigt nya halvsanningar.

Stenarna på vägen, som måste röjas undan, är knotande och klagan. Också det gör oss blinda. Den som knotar har gjort ett val. Hon väljer att syssla med det egna eländet, i stället för att se och ta emot hjälpen.

Det profeten förkunnar kan vara svårt att höra. Men det är vägen till glädje. Han hjälper oss att se och röja undan, han hjälper oss att vända om. Kyrkan ger oss hjälp i biktens sakrament. En uppriktig adventsbikt renar både ögon och hjärta. Det lyfter av tyngande bördor, så att vi får smaka den tröst som profeten utlovade.

Tröst är ingen självsuggestion. Trösten har sin grund i Guds trofasthet, att han aldrig överger sitt folk. Till slut handlar vår kamp mot misströstan om att steg för steg flytta över allt vårt hopp till Herren. Människans behov av tröst är ”oändligt” säger författaren. Ytterst är det ett behov av Gud. När han berövar oss trösten, så är det för att rena den från fåfänglig eller falsk tröst, rikta den rätt, fördjupa och fullborda den. Psalmisten vittnar: ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre. När mitt hjärta är fullt av bekym­mer gör din tröst mig glad” (Ps 94:18f).

I adventshymnen ”Rorate caeli” ber kyrkan att nåden skall regna över den torra jorden. I sista versen hör vi ett eko av dagens profetord: ”Trösta dig, var tröstad, mitt folk! Snart skall din frälsare komma”.

Amen.