KRISTUS KONUNGENS DAG

Hes 34:11-12,15-17 1 Kor 15:20-26,28 Matt 25:31-46

Så att Gud blir allt, överallt

Med väldiga penseldrag målar aposteln Paulus hela historien, från början till slutet, från Adam till Kristus. Slutmålet är ett rike, där alla onda makter har fått kapitulera. Allting kom­mer på rätt plats under Kristus, världsalltets konung. Det är Guds rike, den tillvaro där Guds kärleksfulla vilja råder och genomsyrar allt. Aposteln samlar det i en enda mening: ”Gud blir allt, överallt.”

Var inte ledsen om du har svårt att förstå. Vem gör det? Men vi kan lyssna, lyssna till honom som drabbats av det gudomliga ordet på Damaskusvägen. Vi kan lyssna, förundras och låta hjärtat vidga sig, fyllas av tro och hopp, ett välgrundat hopp om Guds plan med alltsammans.

Vi andra tillfällen vill aposteln inte berätta om vad han fått höra. Men här är han läraren som undervisar. Det är inte bara en hisnande vision. Han ger skäl för sitt hopp om hur Gud en gång skall återställa och sammanfatta allt. Det första skälet inleder det avsnitt vi hörde. ”Kris­tus har uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” Det är funda­men­tet för vår tro på att Kristus en gång skall få det slutliga herraväldet. Genom hans upp­ståndelse föddes en ny mänsklighet. Dittills hade alla varit Adams barn och därmed un­derställda döden. Kristus är den nye Adam. Hans uppståndelse bryter sönder dödsrikets portar. Den uppstånd­ne blir fröet till en ny mänsklighet. Han är den förste. Uttryc­ket ”den förste” går tillbaka på förstlingsoffren i Gamla Förbundet. Man offrade den första sädeskärven och det förstfödda fåret. Men därmed var hela skörden och hela fårhjorden offrad. Det första inneslöt alltsammans. Kristi uppståndelse angår inte bara honom. Adam förde in döden bland alla människor. Genom Kristus ska alla få nytt liv. Det är funda­men­tet, den första pelaren för tron på slutmålet. Det andra fundamentet är Kristi åter­komst, då han skall överlämna riket till Fadern.

Det som sker däremellan är vår tid, tiden mellan Kristi uppståndelse och hans åter­komst. För att beskriva den använder aposteln ett uttryck från Psaltaren. ”Han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter.” Aposteln kan sin psaltare. Han citerar den 110:e psalmen, som kyrkan sjunger i varje söndagvesper. Gud säger: ”Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.” För judarna var det en psalm om deras konung, när han intog sin tron i Jerusalems tempel. För de första kristna blev det en profetia om Kristus. Genom sin uppståndelse och him­melsfärd intar han platsen på Faderns högra sida. Genom sin Kyrka, som förkunnar Kristi uppstån­delse, skall alla människor föras till tro och lydnad. De går i tjänst hos tillvarons sanne Konung. Denna tro är något vida mer än vissa uppfattningar. Tron och dopet gör oss delaktiga av hans uppståndelse och seger. Tron föder oss på nytt. Vi blir ”medarvingar” till Kristi upp­ståndelse, eftersom han blivit ”den förstfödde bland många bröder”. Evangelisten Johan­nes kan sä­ga: ”Av hans fullhet har vi alla fått, med nåd och åter nåd.”

Aposteln citerar en psaltarpsalm till, den 8:e. Psalmen förkunnar Guds herravälde över hela jorden. Den lovsjunger hans himmelska prakt med ett dibarns mun. Men så kon­cen­treras perspektivet till förundran över människan. ”Vad är då en människa att du tänker på henne?” Hon är krönt med ”ära och härlighet”. Hon har uppgiften att förvalta och härs­ka över den övriga skapelsen. Men så följer en vers som säger: ”allt lade du över hans föt­ter”. Det läste de första kristna som en profetia om Kristus. Paulus ser det som ett löfte om att också döden en gång skall besegras. ”Den siste fienden som förintas är dö­den, ty allt har han lagt under hans fötter.” Därmed är aposteln framme vid slutmålet för hela till­varon. Allt, alla fiender och hela världsalltet är lagt under Kristi fötter. Då skall Sonen själv underordna sig Fadern, ”så att Gud blir allt, överallt.” Detta är vår tro, detta är Kyrkans tro. Profeternas, apostlarnas och martyrernas tro. Aposteln vet att den övergår allt vad män­niskan kan föreställa sig.

Den åttonde psalmen kan möjligen öppna dörren lite på glänt. Den handlade både om människan och om Kristus, han som blivit människa för att gudomliggöra människan. Människan är en värld i miniatyr, ett mikrokosmos. Hennes liv mellan födelse och död rymmer hela den historia som aposteln tecknat. Livet kan te sig gåtfullt och smärt­samt, när vi betänker vår väg mot den fysiska döden. Apostelns hisnande budskap är att varje människas liv kan dras in i det stora, i återställelsens makrokosmos. Hennes personliga kamp är en del av den stora. I hennes liv skall Kristi fiender läggas under hans fötter. Gud tar sin boning i henne och upprättar därmed hennes sanna väsen som Guds avbild. Den dagliga omvän­delsen och förnyade över­låtelsen i tro är en del av den kosmis­ka kampen. En miniatyr av Kyrkans och varje troendes kallelse att värna om de svaga, de ofödda, de hung­rande, de förtryckta och de döende. I varje bön, i varje bikt och i varje mässa läggs fienderna under Kristi fötter. De destruktiva kraf­ter­na får inte sista ordet. Inte ens döden. Du död, var är din seger, utbrister aposteln i triumf. Dödens udd är bruten. Vi tror och bekänner det.

Människans mål samlas och föregrips i bönen. Ingen fientlig makt rår på den som dag efter dag lyfter sitt hjärta från de egoistiska bördornas fångenskap till den andliga verklighetens höga rymder, ända tills alla sinnen, all längtan och varje hjärtslag har blivit en en­da, ständig bön. (Cassia­nus) Gud blir allt, överallt.

I Kristus, världsalltets konung, har Gud sammanfattat allt. Uppstånden från de döda skall han lägga allt skapat under sina fötter och överlämna ett evigt och allomfattande rike till Fadern: sanningens och livets rike, helgelsens och nådens rike, rättvisans, fredens och kärlekens rike. Så att Gud blir allt, överallt.

Amen.