”Låt påskens glädje bära oss, så att vårt liv blir ett med vår tro”

6 PÅSKSÖNDAGEN

Apg 8:5-8,14-17 1 Pet 3:15-18 Joh 14:15-21

”Låt påskens glädje bära oss, så att vårt liv blir ett med vår tro.”

Kyrkan fortsätter att fira att påsk, femtio dagar fram till pingsten. Hon sjunger Halle­lu­ja i otaliga varianter. Vi tror att Jesu Kristi påsk är historiens, människans och hela till­varons vändpunkt, den händelse som förvandlat vägen mot förintelse och död till en väg in i sanning, glädje och liv. Samtidigt måste vi erkänna, om vi är ärliga, att det finns en klyfta mellan vårt halleluja i kyrkan och knotandet i vardagen, en klyfta mel­lan det vi firar och det vi lever. Vi har hört att vi är påskmänniskor, men har svårt att tro det. Fienden droppar sitt tvivel och så växer klyftan ännu mera mellan gudstjänst och vardag. Därför bad vi i kollektbönen: ”Låt påskens glädje bära oss, så att vårt liv blir ett med vår tro.” ”Påskens glädje” – det är mer än känslor. Det är hängivenhet och uthållighet i påskfirandet. Men hur förblir vi i ”påskens glädje”? Och hur gör vi när vi tappat den?

Jesus tycks veta det redan i förväg. Och kyrkan låter oss denna söndag höra ett avsnitt ur hans avskedstal till sina lärjungar. Men innan vi lyssnar till hans ord – låt oss upp­täcka vad som sker när vi lyssnar till Guds ord i Kyrkan. Kyrkans bön och hennes kyrkoår förklarar Jesu ord. Modern Kyrkan för­klarar skrifterna för oss. Ett av hennes poetiska barn (Paul Claudel) säger: ”Lovad vare denna moder, i vars knä jag har lärt allt!”

Jesus talade om en hjälpare, en annan hjälpare. Liksom han själv under sitt jorde­liv var sina lärjungars hjälpare, så skall nu hans Ande bistå och vägleda. Det är alltså inte vilken ande som helst. Det är Jesu Kristi Ande, som i kyrkan och i lärjungens hjär­ta vägleder och hjälper, så att vårt liv blir ett med vår tro. Anden ”programmerar in” Kristi påsk i våra liv. Aposteln säger: ”Om Anden från honom som har uppväckt Jesus från de döda bor i er, då skall han… göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er” (Rom 8:11).

Nästan i samma andetag talar Jesus om kärleken. ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” Kärleken är trons och hoppets fullbordan, precis som Anden fullbor­dar Jesu jordiska gärning. Vi märker det i Johannesevangeliet. Till en början handlar det om att upptäcka vem Jesus är, om att tro på den Fadern har sänt. Men till sina lär­jungar, som kommit till tro, talar Jesus om det nya budet, som fullbordar alla andra bud. ”Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er” (Joh 15:12). Också den helige Benedictus regel kulminerar i att tala om den iv­riga kärle­ken. (RB 72) Kärleken är det avgörande tecknet på den kristna gemenska­pen: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek” (Joh 13: 35).

”Simon, Johannes son, älskar du mig?” – det är Jesu fråga till Petrus, när han mö­ter honom – efter uppståndelsen. Det är den avgörande frågan: älskar vi Herren? – Det är inte främst ett ideal, en hög ribba, som vi aldrig kommer över. Det är frukten av den tro vi bekänner. ”Utan mig kan ni ingenting göra.”

Vi vet, åtminstone i princip och av erfarenhet, att utan kärlek blir livet kallt, sterilt och dött. Aposteln har uttryckt det med all tänkbar tydlighet: ”Om jag har tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.” Medan kärleken förmår allt. ”Den är tålmodig och god. Den är inte skrytsam och uppblåst, den är inte utmanan­de… den brusar inte upp.. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den” (1 Kor 13).

Därmed blir det närgånget. Älskar du mig, frågar Kristus. Älskar du din nästa? – Den som är ärlig, den som är av sanningen, vet och erkänner att det är här bristerna blir som tydligast och mest plågsamma. Här avgörs framtiden. Risken är stor att börja kompromissa och blunda eller att steg för steg dras bort från ljuset och in i halvdunk­let, där det till slut bara blir lite snällhet och några torra trossatser kvar. Också den troende dras in i den värld som inte känner Anden. Den ljumme lever farligare än den som är kall.

Till sina lärjungar säger Jesus: Ni känner Anden. Anden bor i er. Det är Guds största gåva, men en gåva som rinner oss ur händerna om vi inte tar emot den. Hur skulle vi kunna ta emot kärleken utan att själva älska? Ändå är det här vi trängs mot väggen. Hur gör vi för att ta emot gåvan? Hur gör vi för att lära oss älska?

Det avgörande vägvalet kan uttryckas så: Vill du älska Herren? före allt annat och mer än alla andra? även när det tar emot? även när trögheten, självömkan, begären, irritatio­nen, vreden och andra laster drar i helt annan riktning? Där ställs lärjung­en vid vägskälet. Den ena vägen leder till det nya livet i Anden. Vill jag? Ja, men inte ens min vilja tycks ju räcka. Det viktiga är inte hur mycket du vill. Det avgörande är den vilja som ber om den kraft du saknar. Konkret: ber, just i den situation där kärlek be­hövs. Där gäller löftet: den som ber han får. Fadern skall ge er en an­nan hjälpare, som skall vara hos er för alltid. ”Den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.” De som älskar är inte de rika och duktiga, utan de svaga som ändå inte ger upp. ”Skapa i mig Gud ett rent hjärta – det är ett hjärta som älskar – och giv mig på nytt frimodighetens ande.” Också när räds­lan eller trögheten eller missmodet drar i annan riktning. Ty kärleken driver ut rädd­hågan. Kärleken får isen att smälta. Kärleken ger snabba fötter.

Och det allra viktigaste. Den svage vet att det är en gåva, en gåva som får hjärtat att vidga sig. Själv står lärjungen på botten av sin intighet och kan inte förklara vari­från gläd­jen kommer. Men Kyrkan upplyser den förvånade om att det är ett bönesvar, sva­ret på den bön som hon själv har lärt oss att be: ”Låt påskens glädje bära oss, så att vårt liv blir ett med vår tro.”

Amen.