Söndagen efter Trettondedagen
HERRENS DOP

Jes 42:1-4,6-7 Apg 10:34-38 Matt 3:13-17

Genomträngande bild

Evangeliet målar en bild för våra ögon, bilden av hur Jesus låter sig döpas av Jo­han­nes i Jordans vatten. Anden kommer ner över honom som en duva och Faderns röst ljuder från himlen, rösten som bekräftar att Jesus är Faderns älskade Son. Det är en bild, en ikon av den heliga Treenigheten. Faderns röst, Sonens dop och Andens olja. Bilden är inte statisk. Vågar vi tala om en rörlig bild? Rösten ljuder. Sonen stiger ner i och upp ur vattnet. Anden sänker sig över Sonen.

Det som sker är något genomträngande. Faderns röst ljuder: ”Detta är min älskade son.” Det är inte bara information. Rösten är ”performativ” och vittnar om enheten mel­lan de två. De är genomträngda av varandra. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig”, sä­ger Jesus (Joh 14:10). Fadern har gett allt sitt till Sonen. ”Allt mitt är ditt.” (Luk 15:31) Sonens mat är att göra Faderns vilja. (Joh 4:14)

Sonen stiger ner i vattnet och upp därur. Det föregriper hans död och uppståndelse. Redan i början av evangeliet möter vi slutet. Liturgin kan sjunga: ”Idag avtvår univer­sums Skapare våra synder i Jordan. Upp ur floder steg den nya skapelsen.” På östliga ikoner är So­nen omsluten av vattnet. Skaparen låter sig omfamnas av sin skapelse. Skaparen genom­träng­er skapelsen för att helga och förvandla den. Bredvid ser vi äng­lar, beredda att med torkdukar betjäna den nydöpte.

Anden sänker sig över Jesus, som kallas Kristus, den Smorde. Sonen blir smord med Andens olja. Så har olja alltid använts, för att genomtränga, för att mjuka upp torr hud eller för att stärka och värma stelnade och kalla lemmar. Men också för att sprida vällukt och glädje. Kristus är smord med ”glädjens olja” (Ps 45:8). Han är ge­nom­trängd av Faderns Ande, kärlekens Ande.

En ikon är inte ett fotografi, en bild av något förflutet. Ikonen liknar evangeliet, som inte bara ger information och kunskaper. När kyrkan be­traktar och ber inför ikonen, ger den ifrån sig ljus, ett ljus som belyser och genomtränger betraktaren. När vi ser en med­män­ni­ska och blicken besvaras, då händer något. Av två blir ett. På ett djupare sätt händer detta när vi betraktar ikonen. Betraktaren blir själv belyst och genomträngd av ikonens ljus.

Den första gången vi belystes av dagens ikon var när vi döptes i Faderns och So­nens och den helige Andes namn. I den tidiga kyrkan döpte man i samband med den­na högtid. Dopet kallades ”upplys­ning”. De döpta kallades de ”upplysta”. Dopkandida­ten ”stiger in” i bilden av Jesu dop. (Som när barnen i en av C.S. Lewis barnböc­ker sti­ger in i ett skåp och stiger ut i en annan värld.) Den döpte genomträngs av ljuset från Jesu dop. Det som hände en gång måste de döpta ständigt påminna sig och aktua­lisera, vilket sker särskilt denna dag och naturligtvis vid påsken. Det sker ”i miniatyr” varje gång vi berörs av det helgade vattnet vid kyrkans port. Precis som kyrkan stän­digt firar euka­ris­tin som en åminnelse av Jesu död och uppståndelse, så firar hon idag åminnelsen av Jesu dop och därmed av alla troendes dop.

Vad är det vi genomträngs av när vi ser ikonen av Jesu dop? – Rösten, vattnet och oljan.

Rösten – ”Detta är min älskade son.” Hos Markus och Lukas är det ännu intimare: ”Du är min älskade son.” Jesus visste det, ty han var det från begynnelsen. Men också de döpta bland Adams barn glömmer lätt, lyssnar till andra röster och går vilse. ”Männi­ska, var är du?” Rösten ljuder när Adam och Eva gömt sig i skam och blygsel. ”Lyssna, min son, till mästarens undervisning”, ropar Benedictus som första ord i sin regel. Det är inte en främ­mande röst som ropar. Sonen lär de sina att säga: ”Fader vår.” Dia­logen pågår hela tiden. Kyrkan och den troende lyssnar och Gud talar sitt ord i hen­nes öra och i hen­nes mun. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” (Ps 119:130)

Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, men också något som ger liv. Något måste dö. Synd kallas det. Om den får råda dras hela människan ner i döds­riket. Vägen ur detta riskområde heter botgöring. Jesus har själv ställt sig i raden av botgörare. Han går botgörarens väg. Skulle då ett Adams barn vara för stor att gå den vägen? – Men vår ikon ger ifrån sig ljus. Jesus stiger ”genast upp ur vattnet”. Vattnet renar och blir en källa till liv. Ur den källan stiger den döpte, och sedan varje botgörare, upp under en öppnad himmel. ”Du är min äls­kade son/du är min älska­de dotter.” Det förvandlar också blicken hos den som ”gått in” i ikonen. Fäderna säger att kontempla­tionens första steg är att se skapelsen med nya ögon. Blicken träng­er ige­nom ytan och ser. Liturgin, som ser med kontemplativ blick, ta­la­de om att också skapelsen fröjdades och ”skälvde” vid Jesu dop. Liturgin vet vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besittning. ”Jor­dan hejdade sitt lopp, vattnet skälv­de och upp ur flo­den steg den nya skapelsen.”

Oljan – Kyrkan använder olja både vid dop, konfirmation, sjuksmörjelse och olika vigning­ar. Oljan tränger in. Den tränger igenom. Den blir ett med den som smörjes. An­­den sänker sig över Jesus och förblir över honom. Denna Andens olja kallar han en Hjälpare. Av något har blivit en Någon, som tar sin boning i den smorde. Anden är vår intimaste vän. Tyst och stilla i vårt innersta. Aposteln talar om den som ett ljus som har lyst upp hans hjärta (2 Kor 4:6). Ibland gör han sig hörd, som en lågmäld rådgi­vare. Det är det upplysta samvetet. ”Han ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om natten” (Ps 16:8). Även om vi under prö­vo­tider varken hör eller erfar, så är han där. Därför kan Je­sus säga: ”Bli kvar i min kär­lek.”

Den bild vi ser på ikonen fullbordas i betraktaren. ”Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden” (2 Kor 3:18).

Amen.