30 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Luk 18:9-14

Ödmjukhet – igen

För några söndagar sedan märkte vi hur svårt det är att fånga ödmjukheten i ord. Dagens evangelium om farisén och tullindrivaren målar en bild. Vi kan både se och höra dem. Men också bilder måste tydas, så att vi ser.

Det utmärkande för farisén är hans blindhet, trots alla hans fromma gärningar. Han var helt övertygad om att han var en rättfärdig människa. Han såg inte själv sitt högmod och sitt förakt för de andra. Han hade säkert hört många varningar för hyckleri. Han visste i teorin att högmod var något avskyvärt, men han var övertygad om att det inte gällde honom själv. Tullindrivaren däremot såg. Han hade självkännedom. När han kallade sig själv för syndare var det inte fraser.

Fariséns blindhet avslöjas av att han jämför sig med andra, men inte ser sig själv i ljuset från Gud. Det ljuset hade han vant sig vid att bortse från. Han kunde rikta det mot andra, men själv gick han alltid fri. Han går från templet med samma illusioner som han kommit.

Tullindrivaren däremot, med honom hade det hänt något redan innan han kom. Något som drev honom till templet. Han kunde inte längre fly från sanningen om sig själv. Det är lätt att ta avstånd från hans hantering. Han hade lierat sig med ockupationsmakten och skinnade fattigt folk på pengar. Farisén var upprörd över tullindrivarens synder. Idag blir man mera upprörd över annat, t.ex. etiska ställningstaganden. Och kallar det ibland för fariseism och dömande högmod. Och tänker tyst: jag är tolerant och åtminstone inte skenhelig. Men därmed går man i samma fälla som farisén. Och inget händer med dem själva. Men med tullindrivaren hade något hänt. Han hade vågat se sig själv i spegeln. Hur han såg ut i verkligheten. Evangeliet stannar inte i indignation och upprördhet över andra. Det riktar sig envist till den som lyssnar. Det är inte de andra det gäller. Världens förändring börjar med mig själv.

Det första steget är att våga se. Människan har inte skapat sig själv. Vi är inte en bunt individer, utsläppta i livet för att förverkliga var och en sitt privata projekt. Hon är skapad av Gud, för att avspegla hans godhet och rättfärdighet. Bibeln kallar det Guds härlighet. Att lära känna Gud är att lära känna människan och hennes värdighet. Men också det omvända gäller: Den som vill lära känna Gud måste lära känna sig själv. Att fly från självkännedom blir en flykt från Gud. På den vägen växer illusionerna. Så länge krafterna står bi går det att leva och hålla illusionen uppe, men resurserna sinar och snart skall vi dö. Då lägrar sig ett grådis och en trötthet över livet. Kanske blir man indignerad över andras moraliska förfall, kanske lägger man sig till med ett slags överseende, och kallar det ödmjukhet, men det egna livet bär ingen frukt. I värsta fall kan människan hamna i den kusligaste av återvändsgränder, att inte längre kunna tro på Guds barmhärtighet.

Det andra steget är att göra som tullindrivaren. Han gick till templet och bekände den sanning han sett. Han stannade inte i självförakt. Den som anser sig för ”dålig” för att ens komma är i själva verket högmodig. Han bestämmer själv. Han drar gränser för Guds möjligheter, vars härlighet han inte känner. Den ödmjuke är inte passiv. Han ber och slutar inte att hoppas. Ödmjukheten är djärv. Den säger först: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak.” Men fortsätter frimodigt: ”Men säg blott ett ord, så blir jag helad.”

Tullindrivaren måste ha anat något av Herrens barmhärtighet. Hans insikt blir en bön: Gud, var nådig mot mig. Profeten säger: ”Då uppenbarade jag min synd för dig.” Det hör till människans värdighet att kunna formulera sin insikt om sig själv. Att kyrkan ålägger oss att formulera det i ord för en präst är ett hjälpmedel för människan att växa. Både i självkännedom och i insikt om Guds oanade möjligheter.

Det är så enkelt. Och ändå skjuter många på det och hittar alla slags ursäkter. ”Det är ju bara samma gamla synder.” Så småningom tror hon inte att det går att ta sig ur det nät hon trasslat in sig i. Men tullindrivaren gick. Han tog ett första steg mot friheten.

En kyrkofader berättar om två vagnar. Den ena vagnen drogs av dygd och högmod. Den andra av synd och ödmjukhet. Kyrkofadern säger: den senare kom fortare fram. Publikanen behövde bara säga några ord. Farisén står där han står, trots sina goda gärningar, ty högmodet missfärgar alla andra dygder.

Vi vet inte vad som hände med tullindrivaren. Annat än i teorin. Människan tänker att hon kan det här med förlåtelse. Som om vi kunde begripa den. Men tullindrivaren visste inte vad som skulle hända när han kom till templet. Och liknelsen låter oss inte veta det. Det enda Jesus säger är: den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Det förblir samma mysterium som när Jesus föddes eller när han uppstod från de döda. I det fördolda föds människan på nytt och uppstår från de döda. Det vi inte kan, det kan Gud. Han inte bara förlåter synderna. Han skapar nytt, driver ut räddhågan och vanmakten, trögheten och tröttheten och alla andra fiender. Han öppnar källflöden till glädje och kraft, och framför allt för kärleken.

Ödmjukheten är ett mysterium. Den som faller på knä blir upphöjd. ”Var som en konung i ditt hjärta, på ödmjukhetens tron.” Att stå på botten är det bästa sättet att stå stadigt, utan illusioner. Staretsen Siluan bad ständigt om Kristi ödmjukhet. Det var hans vapen mot bedrövelse. Ty bakom ödmjukheten ligger förundran över Guds härlighet. Han vill göra oss delaktiga av sig själv, av sin egen styrka, storhet och skönhet. Varför då knega med att samla ihop något eget?

Det tydligaste exemplet är hon som sjunger: ”Min själ prisar Herrens storhet, ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet.”

Amen.