29 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mos 17:8-13 2 Tim 3:14-4:2 Luk 18:1-8

Ständig bön

Alltid be? Vem kan det? Den ribban ligger väl ändå för högt, även om man lever i kloster? Jesus berättar en liknelse för att lära sina lärjungar att alltid be. – Men vad skulle han ha sagt, om jag nu får fråga som en dåre? Det räcker med en gång om dagen, eller tre, eller sju? Då hade lärjungarna dragit slutsatsen att de däremellan hade fått leva på egen hand, utlämnade åt sig själva. Hur hade det låtit om han hade sagt: Vid den eller den tidpunkten behöver ni inte be?

Det är så avguderiet fungerar. Människor ber eller offrar för att hålla avgudarna på gott humör, försäkra sig om tänkbar hjälp, och sedan få fortsätta livet utan störningar. Bön är inte en religiös plikt att fullgöra, för att sedan göra något annat. Bön är en påminnelse om att vi hela tiden lever under Guds beskydd och ledning. ”Herren skall bevara din utgång och din ingång”, sjöng vi i responsoriepsalmen. Det betyder inte bara i början och slutet, utan alltid, dag och natt. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, säger aposteln. (Apg 17:28) Vi är lemmar i en kropp. Blodet pulserar utan avbrott. Stannar blodflödet i någon av kroppens lemmar så dör den lemmen. Bön är som att andas. Vi andas även när vi inte tänker på det. Augustinus liknar den ständiga bönen vid vår längtan. ”Ett har jag begärt av Herren och därefter längtar jag…” (Ps 27).

Uppmaningen till ständig bön är en uppmaning att öppna ögonen och upptäcka att människan inte en sekund kan existera utan Gud. När vi säger Amen i vår bön eller när går ut från mässan lämnar vi inte Gud. Han går med oss. Han har tagit sin boning i våra kroppar. När vi ber morgonbön, lång eller kort, är det för att hela dagen ska levas inför hans ögon, i tro och lydnad. När vi kommer till aftonbönen och ser tillbaka på den gångna dagen, måste vi förmodligen be om förlåtese för att vi ofta har glömt honom och begått dumheter, men framför allt tacka för att han aldrig övergav oss. Bön är att påminnas om det som gäller hela tiden. Det är därför den helige Benedictus uppmanar bröderna att ”ofta” be. Då gäller det inte de sju gemensamma bönerna i koret, utan om korta intensiva böner. Ibland har de kallats bönepilar, som skjuts iväg i nöd eller av glädje. Inte långa och framför allt inte ordrika. Gud vet redan vad vi behöver, men människan behöver vakna upp och bli medveten. Hon ber både om hjälp i nöd och tackar för allt gott. Ofta tvingas vi ju förebrå oss i efterhand varför vi inte tänkte oss för eller sade den där dumheten, eller inte upptäckte den medmänniska som behövde min hjälp. Vi har dragits in i det själviska kretsandet kring oss själva. Bönen för oss ut i verkligheten. Den som ber ofta syndar mindre. Så småningom upptäcker vi de farliga passagerna och blir mera vaksamma. Bönen gör oss medvetna.

Ändå är det inte ett psykologiskt trick. Bön i kristen mening förutsätter tro. Samtidigt hjälper oss bönen att förbli i tron. Vi har ett konkret löfte att få de rätta orden lagda i vår mun när vi ställs mot väggen eller blir anfallna. Då behöver vi inte ens bekymra oss för hur vi skall svara. Orden skall läggas i vår mun. Bönen hjälper oss att ta det löftet i besittning. Bönen öppnar ögonen för att vi inte är ensamma.

Ibland är det som för änkan i liknelsen, akut nöd. Änkor i bibeln står för de nödställda och utsatta. Profeten manar: ”Stöd de förtryckta. För den faderlöses talan. (Vem för de oföddas talan?) Skaffa änkan rätt.” (Jes 1:17) Änkan inför den likgiltige domaren är en bild för människan i nöd. Trots det ger hon inte upp. Jesus ställer denne arrogante domare i kontrast till sin himmelske Fader: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”

Bön sker i tro och den kan kräva stor uthållighet. Många menar sig kunna bevisa att Gud inte hör bön. I värsta fall vänder de sig bort i bitterhet. Ibland beror det på dålig undervisning. Jesus säger detta till sina lärjungar och de fick ständigt lära om och lära nytt. Men den som håller ut i bön får skydd mot bitterhet. Den bittre har slutat att be. Jesus frågar mot slutet: ”Skall Människosonen finna någon tro här på jorden när han kommer?” Den frågan kan också formuleras så: Skall Människosonen finna några bedjare på jorden när han kommer? Den som håller ut i bön, och kanske ber om råd av någon som är erfaren, gör det inte förgäves. Bedjaren förvandlas. När Guds tid är inne går solen upp. Bedjaren förstår att Gud är trofast. Att han är värd vår förtröstan. Att ingenting skall fattas oss.

Som katoliker kan vi inte låta bli att glädjas över ett särskilt privilegium. Den enskildes bön är alltid innesluten i Kyrkans bön. Kyrkan ber ständigt – dygnet runt – jorden runt. Som Mose på berget, stödd av sina bröder Aron och Hur. Medan Josua och de andra kämpar mot fienden nere på slätten. En bild för den bedjande och kämpande Kyrkan. Mose är en förebild till Kristus, vår överstepräst, som ständigt manar gott för sitt folk inför Fadern. Han understöds av sin kyrkas präster på jorden, som ”förlänger” det en gång framburna offret, när de frambär det på Kyrkans altare. Detta eviga offer ”sprider sig” i alla kyrkans lemmar, i kyrkor, kloster och människors hjärtan. En ständig samverkan mellan huvudet och lemmarna i Kristi kropp. ”Så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han lät sin hand sjunka, rådde Amalek”. Vore vi tillräckligt klarsynta skulle vi också se sambandet mellan Kyrkans bön och tillståndet i världen. Om bönen tystnade helt skulle världen rasa samman. Kyrkans gärningar får sin kraft av hennes bön.

Samma villkor gäller för den enskilde. När bönen tystnar rinner kraften bort. Uthållig bön i tro öppnar ögonen och ger kraft. Otaliga vittnesbörd kan berätta om samma hemlighet. ”Nu har jag så mycket att göra att jag måste be dubbelt så mycket.”

Kyrkans bön koncentreras i den heliga eukaristin. I tro och uthållighet frambär hon det eviga korsoffret, förebådat i Mose upplyfta händer på berget. ”När Moses händer blev tunga stod Aron och Hur på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe till solen gick ner.” Kyrkan lyfter upp det eviga offret mot fiendens onda anslag. Hon gör det i tro: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi.” Och tar emot bönhörelsen, de eukaristiska gåvorna.

Samtidigt fortsätter hon att be och ständigt fira samma offer. Hon håller ut, till solen går ner, ”till dess du återkommer i härlighet”, i hopp och förbidan om den slutliga bönhörelsen.

Amen.