19 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 18:6-9 Heb 11:1-2, 8-19 Luk 12:32-48

Trons kännetecken – förtröstan och visshet

Vad har tron för kännetecknen? Ofta uppfattas den som vag och osäker, som en önskedröm eller en känsla, som skiftar med vädret och konjunkturerna. För andra framstår den som ett paket med dogmer, som man förväntas acceptera med huvudet under armen. Fienden ställer med förkärlek upp sådana omöjliga alternativ. Vem kan välja mellan pest och kolera? Om vi låter blicken svepa över dagens liturgi blir intrycket ett annat.

I kollektbönen hördes ett första kännetecken: ”Vi vågar kalla dig Fader.” Så talar tron, full av förtröstan. Personlig förtröstan är inte alltid det första en människa erfar av tron, men den är oundgänglig. Som barnets trygga tillit till en kärleksfull far. Men är det inte förmätet? Ett människokryp, ett stoftkorn i universum, vågar tilltala tillvarons Herre som sin Fader. Det vore också förmätet, och dessutom grundlöst, utan kollektbönens fortsättning: ”ty du har gjort oss till dina barn.” Gud har tagit första steget till människans tro. Han har adopterat människan genom att själv bli människans broder. Guds Son har gjort sin Fader till vår Fader. ”Jag stiger upp till min Fader och er Fader,” säger den Uppståndne. Denne Guds Son har sänt sin Ande in i de troendes hjärtan. Konkret och sakramentalt genom dopet, som tas emot i tro. Tron är inte en gissning ut i tomma luften, inte en vag känsla om något bortom bergen. Den är ett svar på Guds handling i Kristus. I den heliga eukaristin hör vi det som inledning till Fader vår: ”På Herrens bud och vägledda av hans ord vågar vi säga: Fader vår…” Vi tror därför att Gud har gjort oss till sina barn genom sin Son och sin Ande. Det mest personliga som tänkas kan. Hans Ande i våra hjärtan, i vårt innersta. ”Ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba! Fader!” Det är tron som förtröstan.

Dagens andra läsning ur Hebreerbrevet visar ett annat kännetecken, trons visshet. ”Tron ger oss visshet om det vi inte kan se.” Katekesen säger att tron är ”säker” (art. 157). Trons visshet är ”säkrare än det ljus man får av det naturliga förnuftet”. Det är förvisso en utmaning för den dominerande filosofin, som hävdar att endast vetenskapen ger säker kunskap. Hur kan tron vara säker och viss? En blind känsla, en gissning ger förvisso inte säkerhet. Inte heller bygger trons visshet på det egna förnuftet, som kan ta fel. Inte heller på egen kunskap, som förblir begränsad. Hur kan då tron vara säker? Vissheten har sin grund i vad tron är: förnuftets fria samtycke till vad Gud själv har uppenbarat. Tron bygger på Guds egen auktoritet. Och Gud kan inte ta miste eller föra oss vilse. Gud talar sanning. Trons första kännetecken, den personliga förtröstan, får inte skiljas från detta andra, människans fria och förnuftiga samtycke till den sanning som Gud har uppenbarat. Vad har tron för hjälp av en förtröstan som inte är sann? Skulle vår Herre inte mena vad han säger, han som kallar sig Sanningen? Därför är tron en förnuftig sak, det förnuftigaste av allt. Det mänskliga förnuftets samtycke till vad det gudomliga förnuftet har uppenbarat. Det gudomliga förnuftet är hans Son. Johannes kallar honom Logos, vilket betyder förnuft, mening, tanke, sanningen med stort ”S”. Denna sanning är förmedlad till oss genom hans apostlar, som var trovärdiga vittnen och vars lära förvaltas av hans heliga Kyrka.

Dessutom ville Gud att denna sanning skulle åtföljas av yttre tecken. Katekesen ger exempel: Kristi och helgonens undergärningar, profeternas utsagor, kyrkans utbredning och helighet, hennes fruktbarhet och inre styrka. Fienden påminner så ofta om Kyrkans brister, att vi frestas glömma hennes förunderliga och förblivande kraft genom tiderna. När tron vacklar i en världsdel, så växer den i andra. Dessa stödjande tecken visar att man ingalunda drivs av en blind inre rörelse om man bejakar tron. (Katekesen 156) Martyrernas mod är sådana stödjande tecken. Det märkliga är ju inte bara att de höll ut under de svåraste plågor. Vittnesbörden säger att de gjorde det med glädje. Lärd som olärd. Åldringar och barn.

Elfte kapitlet i Hebreerbrevet berättar om en lång rad av sådana troshjältar i Gamla Förbundet. Dagens avsnitt handlar om Abraham. Han trodde på den kallelse han fick, kallelsen att bryta upp från sitt land utan att veta vart han skulle komma. Det var inte en blind subjektiv känsla som drev honom. Kyrkan kallar det trons lydnad. I tro fick han kraft att avla barn, fast han, liksom Sara, var överårig. Författaren ser också Sara som ett trons vittne, trots att 1 Moseboken berättar om hennes tvivel, när besökarna vid Mamres terebintlund lovade att hon skulle föda en son. Hon och Abraham är föregångare till jungfrun Maria. Elisabet säger om henne: Salig är hon som trodde. Thomas av Aquino säger att tron drar till sig de gåvor som Gud vill ge oss.

För Abraham kulminerar det när han uppmanas att också offra sin ende och älskade son. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. När allt hopp var ute hoppades Abraham. Sådan är tron. Den är grunden för det vi hoppas på. Tron förenar förtröstan och vissheten, hjärtat och förnuftet. Viljan vill gå vidare i trons ljus. Den dras av nåden. Hjärtat vidgar sig.

I den största prövningen döljer sig den största gåvan. Gud använder sig av det svårare för att ge oss det bättre. Vi hörde det i första läsningen. Visheten reflekterar över Röda havets vatten, som Israels barn tågade genom och som dränkte deras fiender: ”Samma medel som du straffade våra motståndare med använde du också för att kalla oss till dig och ge oss ära.” Det vi först ser som hinder och motgångar kan bli hjälpmedel till vår förvandling. När vi tar emot det som prövningar i trons förtröstan och lydnad. Munkfäderna säger att just de människor som bereder oss störst problem, som lockar fram aggressivitet och bedrövelse, kan bli våra bästa vänner. De lockar fram sådant i oss som måste renas och förvandlas. De blir våra läkare och befriare. ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Tron öppnar våra ögon för kärlekens allmakt.

Hjärtat upplyses av förnuftets ljus och förnuftet får värme och dynamik av hjärtats förtröstan. Allt ett verk av den Helige Ande, genom honom som vi tror på, Jesus Kristus vår Herre.

Amen.