18 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Pred 1:2; 2:21-23 Kol 3:1-5,9-11 Luk 12:13-21

Vad är meningen?

Vad är meningen med allt? Vad tjänar allting till? Allt är ändå tomhet säger Predikaren, denna märkliga bok i bibeln, fåfängligheters fåfänglighet (1917). Är allting bara en vindfläkt? Säger man om något: ”Det här är nytt!” så har det ändå funnits före oss. Inget är nytt under solen. Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga. Det låter som dyster pessimism. Också den människa som förvärvat insikt och nått framgång måste ändå lämna allt ifrån sig. Var dag är en smärta, inte ens om natten finner hjärtat ro. Vad tjänar då all möda till? Man har frågat sig varför denna bok finns med i bibeln.

Livets tomhet och förgänglighet är inte Predikarens enda tema. Boken förkunnar inte livsleda och allmän pessimism. ”Gläd dig, yngling, medan du är ung, njut i fulla drag av din ungdom.” (11:9) Men förutom stor visdom rymmer den en närgången läsning av människans villkor. De flesta skjuter helst undan den. De blir deprimerade. För andra är, eller blir det, en favoritbok. Författaren vågar ställa frågorna. Och han stryker inte from fernissa över dem. Är ett meningslöst liv värdigt en människa? De flesta nöjer sig med att överleva och sälja ut sin värdighet. Människan är den enda varelse som ställer frågan. Ibland som en bön eller ett trotsigt krav. Livet måste ha mening! Det är dilemmat, den viktigaste frågan, men finns det något svar?

Var och en förstår det dåraktiga i att bara bygga större lador. Jesu liknelse är lättare att förstå än Predikaren. Den bonde som bara byggde sina lador större, var inte ens i närheten av Predikarens realism. Han tycks inte ha ställt några viktigare frågor alls. Han nöjde sig med trygghet, med att äta, dricka och roa sig. Den renodlade hedonisten, som bortser från det säkraste av allt, sin dödlighet. Han tas på sängen. Men då är det för sent. Dåre, kallas han.

Nu kan habegäret slingra sig in på försåtligare vägar än via lador och nöjen. Munkfäderna berättar om bröder som strider om en matta, en penna eller någon annan småsak, trots att de kanske har avstått från både förmögenhet och lockande karriär. Benedictus är mycket energisk när han försöker utrota habegäret hos sina bröder. Munken får inte äga något som sitt eget, absolut ingenting; varken bok, skrivtavla eller griffel, absolut ingenting! Cassianus gör den nyktra iakttagelsen att habegäret blir mest förödande för den som kommit upp lite i åren. Då kan det bli ”roten till allt ont”. Habegäret får nämligen aldrig nog. ”Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog”, säger vår predikant (5:9). Benedictus är inte omutlig av asketiska skäl. Att bygga en lada kan vara nödvändigt (= för att vända nöden). Pengar kan användas för att göra gott, säger aposteln. Felat ligger i att man har hjärtat på fel ställe. Att det förtröstar på förgängliga ting. Allt bröderna behöver, säger Benedictus, skall de med förtroende begära av klostrets fader. Gör er inga bekymmer, säger Jesus, er Fader vet att ni behöver allt detta.

Men Predikarens fråga kommer också från den som genomskådat hedonismen och i stället mödar sig om klokhet och insikt. Också den kloke dör. Vad har den framgångsrike för glädje av att man vårdar hans minne? Man kanske inte ens läser hans böcker. ”Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut.” (12:12) Predikaren går ännu längre och säger att den rättfärdige möter samma död som den orättfärdige (9:2). Vad tjänar då hans rättfärdighet till? Vad är då meningen?

Predikaren har inte mycket att säga om det eviga livet. Hans bok skrevs sannolikt ett par hundra år före Kristus, även om den läggs i Salomos mun. Han är profeten som bereder marken. Han ställer frågorna, men ger knappast några svar. Låt oss inte förakta frågan. Människan är en fråga. Hennes livsekvation går inte ihop. Hon kommer inte undan frågan, men kan inte ge sig svaret själv. Däri består dilemmat. Och våndan. Är ångest vår arvedel?

Svaret på Predikarens bistra realism får vi snarast i dagens andra läsning. Paulus säger: ”Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.” Här skimrar det kristna budskapet fram, realistiskt och ändå hoppfullt. Realistiskt – något måste dö redan nu. Den fåfänga tron att det nog ordnar sig om man anstränger sig lite, och inte roar sig allt för häftigt. Den hemsnickrade lösningen måste dö. Den är fåfäng. Det liv och det svar som människans innersta längtar och skriker efter kan hon inte tänka ut själv eller ge sig själv. Så stor är människans fråga, ty hon är skapad till Guds avbild. Svaret kan bara ges henne av Gud själv. Har någon uttryckt det bättre än Augustinus? ”Du, o Gud, har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig.”

Ändå har de flesta någon slags erfarenhet av detta. En strålande augustimorgon, när vi går ut i en ny dag och tar emot den med vidöppet hjärta. Som en ren gåva. Eller mitt under arbetet, när friden kommer över oss och vi förstår att det är en gudstjänst vi förrättar, med redskapen som heliga altarkärl. Eller när vi ser på fjärilen eller trädet eller månen eller medmänniskan med ren blick, utan begär. När vi ser varje ting i sin sanning, med fullkomlig inre frihet. Sådana ögonblick av frid och klarsyn ger en föraning om svaret.

Meningen skymtar fram. Människan anar den mening som uppenbarats i Kristus. Johannesevangeliet kallar honom Ordet, Logos, vilket betyder förnuft, tanke, plan, mening. Han är det Ord, i vilket allting är skapat. Men som blivit människa för att vi ska finna nyckeln in till livets mening. ”I själva verket är det först det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”, säger fäderna på det senaste konciliet.

Utan Gud finner människan inte meningen. Sådan är människans belägenhet. Predikaren beskriver den. Utan att själv förstå det, beredde han väg för den som Gud skulle sända. Ordet kan bara tas emot i tro, som en ren gåva. Som när man går ut i ljuset en strålande söndagsmorgon. Det ljus som träffar vår kropp och våra sinnen ger en föraning om det svar som Gud har givit, det Ord som gått in i tomheten och på tredje dagen uppstått i ett strålande ljus.

Hans ljus ger inte bara svar på en fråga. Det föder i människans innersta ett nytt liv. ”Ni lever”, säger aposteln, ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.”

Meningen har kommit till oss. En människa av kött och blod, som rymmer hela verkligheten. Han säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Det är han som är meningen, meningen med allt.

Amen.