16 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Gen 18:1-10a Kol 1:24-28 Luk 10:38-42

En gäst i huset

En oerhörd rikedom lyser fram i dagens liturgi, en ofattbar bredd och ett hisnande djup. Från Mamres terebintlund 2000 år före vår tideräknings början, där Abraham tar emot sina tre gäster, till hemmet i Betania, där syskonen Marta och Maria tar emot sin vän Jesus. Från den yttre gästfriheten, som både Abraham och Marta visade, till den gåva som gästen i båda fallen förmedlade. När den helige Benedictus skriver sitt gästkapitel, har han Abrahams gästfrihet som bakgrund och vägledning. Gästfrihet har både en konkret sida och en överraskande hemlighet. Den som utövar gästfrihet blir själv en mottagare. Att visa gästfrihet är en dygd i ordets dubbla betydelse. Den som utövar den, får själv del av en kraft. Gästen bär på en närvaro. Man kan inte bara få änglar till gäster. Gästen gör den Allrahögste själv närvarande. Händelsen vid terebintlunden har kallats Treenighetens ikon i Gamla Testamentet. Abrahams gäster är ömsom tre, ömsom en.

Det är den Treenige som har blivit människa, och som gästar Marta och Maria i Betania. Han har blivit syskonens vän, en människa med behov av vänskap och en plats att vila ut på bland vänner. Händelsen i Betania återspeglar samtidigt hela människolivets spänning mellan handling och vila, arbete och rekreation, mellan utövandet av dygden och det enda nödvändiga, att vara stilla, lyssna och se. Monastisk tradition har ofta visat en oväntad förståelse för Marta. Hon har då fått representera den nödvändiga praktiken, övningen, askesen. Samtidigt som den vet att denna inte är något självändamål. Det hösta goda är ett enda, kärleken, det rena hjärta som älskar och ser (kontemplation). Maria vid Jesu fötter är en bild för den monastiska kallelsens mål och det högsta goda för varje människas.

Mellan Mamres Terebintlund och måltiden i Betania, mellan skymten av Treenigheten och den människoblivne vännen, hörde vi aposteln Paulus, förkunnaren av bredden, djupet och höjden i trons hemlighet. I dagens avsnitt talar han om sina lidanden. Han gläder sig över att få lida, säger han. I andra brev har han berättat om de gisselslag, de smädelser och de förföljelser han fått utstå. Nu säger han att han gläder sig över dessa lidanden. På något sätt har lidandet förlorat sin makt över honom. Men inte bara det. Han gläder sig över det. I ett annat brev liknar han sina lidanden vid sårmärken på sin kropp. De lidanden han får utstå liknar det som drabbade hans Herre. Eller snarare, apostelns lidanden är en fortsättning av Jesu lidande. Jesu lidande fortsätter i hans apostels mödor i sin Herres tjänst. Man anar det som just denne apostel har talat om mer än någon annan, att de kristna blivit lemmar i Kristi kropp. Det som drabbade kroppens huvud, drabbar också hans lemmar. Paulus tycks se det som ett privilegium och en kallelse av hösta dignitet: ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött.” Ordet förbryllar och utmanar bibelutläggarna. I Kristus är naturligtvis lidandet fullbordat. Men efter sin upphöjelse infogas de troende som lemmar i hans kropp, och för lemmarna i ”den totale Kristus”, är det något som ”fattas”. ”Han har för avsikt att i oss fullborda sitt lidandes, sin döds och sin uppståndelses mysterium, ty han låter oss lida, dö och uppstå med honom och i honom.” (Jean Eudes, Oremus s.164) Denna insikt har inte bara befriat aposteln från frestelsen att fly eller att klaga. Insikten ger honom glädje. Han får dela sin Herres lidande. Han ”gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull”. (2 Kor 12:10)

Benedictus tvekar inte att tillämpa detta på motgångar, lidanden och orättvisor som drabbar också i det dagliga livet, också innanför klostermurar. Och munkfadern talar om det med samma glädje som aposteln Paulus. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” (RB 7: 39)

Därför kan aposteln också dra en annan slutsats. Han gläder sig över att få lida ”för er”. I sin egen kropp lider han för Kristi kropp, som är kyrkan. Det ställföreträdande i Kristi lidande får en slags fortsättning också i apostelns lidande. Kyrkan är som kommunicerande kärl, där sorg och tröst delas enligt en gudomlig plan. Det som fattas för den ene fylls på av den andre och vice versa. Därför ber vi om varandras och om helgonens förbön. ”Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning… vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.” (2 Kor 1:6f)

Han uthärdar dessa lidanden därför att han blivit Kristi och kyrkans tjänare. ”Enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan.” Guds Ord är Kristus, som genom kyrkan ska nå sin fullbordan. Denna fullbordan äger rum när Guds och Kristi ord förkunnas och tas emot av oss, hans heliga. Det når sin fullbordan när vi i tro förenar våra lidanden med Kristi lidanden. När vi bär fram dem i eukaristins offertorium, när vi bejakar dem och gläds över dem. Aposteln kallar det att bli fullvuxen. Han vill ”vägleda alla människor för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus”.

Så kulminerar det hela i en enda mening: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. Det är som om aposteln anade en skeptisk invändning, ett tvivel hos sina lyssnare. När de ser sig omkring, eller ser in i sitt eget hjärta, och undrar hur de själva ska nå denna glädje. Apostelns svar lyder: Kristus finns i er, hoppet om härligheten. Den yttre kännbara verkligheten är lika bister som tidigare. Inget är nytt under solen. Också hjärtat är trögt och hemfaller lätt åt klagan och misstro. Men hos den som lyssnar, och fortsätter att lyssna, händer något. Han får en gäst i sitt hus, någon som är starkare än alla onda anslag och oändligt barmhärtig. Den som lyssnar får besök, som Abraham och syskonen i Betania fick det. Den Treenige blir en gäst i huset, en gäst i vår mänskliga tillvaro. Han delar vår nöd, in i den yttersta övergivenheten. ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre.” (Ps 94:18) Lidandet får bara näst sista ordet. Det sista ordet tillfaller honom som en gång skall hålla dom och upprätta sitt eviga rike. Tron övergår i hopp.

Hans verk och hans närvaro förkunnas av hans apostlar och hans kyrka. Det gör oss till lemmar i hans lidande och uppståndna kropp. Det är denna kropp som är hans kyrka, från Mamres terebintlund och huset i Betania, till detta hus och varje troendes hjärta. Också här och nu i hans kyrkas heliga eukaristi.

Kristus finns hos er, hoppet om härligheten.

Amen.