KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID

1 Mos 14:18-20 1 Kor 11:23-26 Luk 9:11b-17

Nu går vi in i den brinnande busken 

– sade vi när vi inledde årets påskfirande. Det gäller varje gång vi firar den heliga mässan. Vi närmar oss något som vi inte kan fatta med våra händer eller med vårt förstånd. Ändå har kyrkan tvingats försvara och förklara. Inte för att hon tror sig förstå, men för att avgränsa sig mot sådana förklaringar som skulle begränsa och förminska mysteriet. Vi beträder helig mark och borde frukta och bäva, men än mer glädja oss och jubla. Vilken Gud har kommit sitt folk så nära som vår Herre kommer oss i detta sakrament? Nära och ändå omöjligt att fatta. Både Guds och Kyrkans mysterium skymtar fram i eukaristins brinnande buske.

Dagens liturgi och läsningar låter blicken svepa över hela tillvaron. Historia och nutid, skapelse och frälsning, sakrament och vardag. I första läsningen möter vi en hednisk präst i Salem, innan det hade blivit Jerusalem. Hans namn, Melkisedek, visar att han också var kung. I Gamla Testamentet möter han bara på två ställen, här och i en psaltarpsalm. Han frambär ett offer av bröd och vin till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare. Offret är också en måltid, som han inbjuder Abraham att delta i. Abraham ger denne hednapräst tionde av allt, vilket judiska utläggningar haft svårt att förklara. Psaltaren anknyter till denne gåtfulle prästkonung i psalm 110. Den kommande Messias beskrivs: ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd.” I Nya Testamentet når detta sin fullbordan. Hebreerbrevet ser i Melkisedek en förebild till det Nya Förbundets överstepräst, vår Herre Jesus Kristus. Han gör alla tidigare offer överflödiga. Han är både präst och konung. Hans förbund omfattar alla folk. Melkisedek var ju hednapräst. Ändå gav Abraham honom tionde. Han måste alltså vara större än patriarken själv. Han frambar bröd och vin, symboler för den ädlaste samverkan mellan jordens frukt och människans arbete. I den första eukaristiska bönen påminner kyrkan om denne Melkisedek, vars offer av bröd och vin förebådar det nya förbundets eukaristiska offer. I psalm 110 sjöng vi om hur alla fiender skall läggas under denne Konungs fötter. Eukaristin samlar upp hela historien och pekar fram mot dess fullkomning. När slagorden viner genom luften håller kyrkan upp ett litet bröd och bekänner: Detta är Kristi kropp. När våld, egoism och maktbegär trasar sönder den mänskliga gemenskapen, då firar kyrkan den måltid som håller världen samman, hoppet om att allting skall samlas och förenas till ett.

Andra läsningen ger oss den äldsta berättelsen om det kristna eukaristifirandet. Paulus berättar att han tagit emot det av Herren och fört det vidare. Det är den heliga traditionen. Till Jesu befallning hör något djupt mänskligt: Gör detta till minne av mig.

Minnet hör till människans dyrbaraste utrustning. Genom minnet förblir hon en och samma person, trots att tiden går och hon själv förändras. Hon kan i minnet gå tillbaka till det som hänt henne tidigare i livet. Hon bär sitt minne med sig. I sitt innersta bär hon med sig hela sitt liv. Hon kan se på ett fotografi av sig själv som barn och säga: det är jag. Därför är det också så smärtsamt när minnet sviktar. En människa som totalt förlorat sitt minne har förlorat något av sin identitet. Utan minne vet hon inte längre vem hon är eller vart hon är på väg.

Också ett folk behöver ett friskt och sant minne. På engelska talar man om memorial days. Då minns man det folket har gemensamt, folkets hjältar och viktiga händelser i det förflutna. Förutsatt att man inte ändrat på eller retuscherat historien kan sådana nationaldagar skapa en sund gemenskap i ett folk. Därför hade man önskat ett lämpligare val som nationaldag än den vi har fått i vårt land, men det är en annan historia.

Också kyrkan har ett kollektivt minne, den heliga eukaristin. Kyrkan firar den för att inte glömma. Hon känner igen sig i varningarna till Israels folk: ”Akta dig för att glömma Herren din Gud.” (5 Mos 8:11) Då glömmer man också att Herren har ett gott och kärleksfullt minne. Kyrkan och själen kan inbilla sig att Herren har glömt henne, men får höra: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.” (Jes 49:14f) Men vi måste vårda vårt heliga minne. Den som slarvar med det faller snart i glömskans synd.

Det finns en viktig skillnad mellan det vanliga minnet och kyrkans eukaristiska minne. När Jesus säger ”gör detta till minne av mig”, då handlar det inte bara om något förflutet. Eukaristi är inte ett fotografi från det förflutna. Eukaristi är också presens. ”Detta är min kropp”. Och dessutom framtid. Vi förkunnar Herrens död och bekänner hans uppståndelse till dess han kommer. I en antifon sjunger kyrkan: ”O heliga gästabud, där Kristus är födan, där minnet av hans lidande firas, där själen fylls med nåd och en borgen lämnas på vår kommande härlighet.”

Inte heller kan eukaristin skiljas från sin fortsättning i Kyrkan och i vardagen. I evangeliet hör vi Jesus säga: ”Ge dem något att äta, ni själva.” Lukas låter oss tydligt förstå hur apostlarna får uppdraget att förmedla och dela ut de eukaristiska gåvorna. Det är inte bara ett uppdrag till dem och deras efterföljare. Påven kallar eukaristin för kärlekens sakrament. När Augustinus får frågan hur brödet kan vara Kristi kropp, då talar han om denna fortsättning: ”Det är ert mysterium som ligger på altaret.”

För kort tid sedan blev den kaldeiske prästen Ragheed Ghanni tillsammans med tre diakoner ihjälskjuten i Irak. Han hade just framburit det eukaristiska offret. Han kände till riskerna, men valde att tjäna sitt folk och skulle sedan ha kommit till Sverige. Han blev martyr för sin tro. Martyr betyder vittne. Ragheed vittnar om den kärlekens gåva han mottagit från altaret. Augustinus säger: Ni är Kristi kropp och hans lemmar. Fastän vi är många får vi del av samma bröd och blir därmed det vi tar emot, Kristi kropp och hans lemmar. Det visar sig i vårt förhållande till varandra och i vår beredskap att låta Kristi offer få sin fortsättning i våra liv. Den som inte gör vad på honom ankommer för att leva i fred med sin nästa, den som ger näring åt ofrid eller fastnar i småsaker saboterar den gåva han tagit emot. Eukaristin är oss given för att vi ska överträffa varandra i ömsesidig aktning. För att vi ska bära varandras kroppsliga och moraliska svagheter med största tålamod.

Som Mose närmade sig den brinnande busken må vi träda fram till det heliga sakramentet med fruktan och bävan, men ännu mera med tacksägelse och beredskap att förvandlas.

Amen.