HELIGA TREFALDIGHETS DAG

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

Går det att förklara den heliga Treenigheten, så att också ett barn förstår? Hur skall vi förklara att Gud både är en och tre? Judar och muslimer menar ju att vi upphäver tron på den ende Guden. Men vi tror inte på tre gudar. Vi tror på en Gud. Denne ende Gud har uppenbarat sig för oss som Fadern, Sonen och den helige Ande?

Ingen mänsklig tanke har räknat ut detta mysterium. Så begåvade teologer finns det inte. Ingen hade heller varit så dumdristig. Att människor dras till Islam eller Judendomen kan ha sin rot i att det är lättare att förstå deras till synes konsekventa monoteism. Kyrkan har fått utstå mycket hån för sin högsta och dyrbaraste tro på den heliga Treenigheten. Den är oss given som en trossanning.

Det började, historiskt sett, med att Jesus bad till Fadern och kallade honom Abba, Fader. Steg för steg avslöjar han sin innersta relation till Fadern. Han uppenbarar sig som Faderns Son. Men det vore absurt att mena att han därmed framställer sig som en gudomlighet bredvid Fadern. Tvärtom ger det en djupare innebörd i begreppet enhet. En relation mellan två som älskar varandra. Han sade: ”Jag och Fadern är ett.” Mysteriet fullbordades när Jesus utlovade den helige Ande, Hjälparen. Inte heller här handlar det om ett ”tillägg”. Allt Anden gör och säger leder till Sonen och Fadern. Anden utgick från Fadern och hade samma makt att ge liv som Sonen.

Därför har kyrkan från första stund döpt oss, inte bara i Guds eller Jesu namn, utan i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. När vi gör korstecknet påminns vi inte bara om korset, utan också om den Treenige. Fadern i himlen, Sonen som steg ner till jorden och blev människa, Anden som ger liv, förbinder och förenar alla som bekänner denna tro.

Guds innersta väsen kan ingen människa förstå, hans storhet är outrannsaklig. ”Ingen känner Fadern utom Sonen”, säger Jesus. Ingen kan utgrunda hans väsen utom hans egen Ande (1 Kor 2:11). – Ändå finns det spår av den Treenige i skapelsen. Varför säger vi att alla goda ting är tre? Människan består av kropp, själ och ande. I hennes tre själsförmögenheter, minne, förnuft och vilja, ser Augustinus spår av den Treenige. I nådens värld blir spåren ännu tydligare. De gudomliga dygderna är tre, tron, hoppet och kärleken.

Ett spår i skapelsen är solen med dess strålar och dess värme. Solen som en bild för Fadern, solstrålen för Kristus och värmen för den helige Ande. Liksom solen är källan till allt biologiskt liv på jorden, så är Fadern källan till allt liv överhuvudtaget. Liksom solen sänder ut sina strålar, så sänder Fadern sitt Ord. Först när han skapar himmel och jord, medan Anden svävar över djupen. Gud talar, och så blir allting till. Han sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild.” Också pluralformen, ” låt oss” och ”vår avbild”, ser kyrkofäderna som en antydan om den heliga Treenigheten. Så blev människan till, och så blir hon till när Gud ger oss liv i vår moders sköte.

Men ännu underbarare är det när han nyskapar oss genom att sända sin Son och sin Ande. Alla solens strålar finns samlade som i ett brännglas när han sänder sitt Ord som människa. Jesus säger om sig själv: ”Jag är världens ljus.” Ljusstrålen genom luften kommer inte ur sig själv. Den kommer från solen. Så är också Jesus Faderns Son, utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen (Hebr 1:3), en sann bild av Fadern. ”Den som har sett mig, har sett Fadern”, säger Jesus.

Solstrålen når jordens yta och skapar värme och liv. Vi ser hur naturen slår ut i färg, form och liv. Det påminner om vad den helige Ande gör, han som kallas Livgivaren. Fadern vill inte bara ge oss kunskaper om Gud. Han vill inte bara få rättning i leden. Han vill ge oss liv. Liksom solens stråle förvandlar de kala träden och den kalla jorden, så ingjuter Jesus sin Ande i våra hjärtan och väcker där tro, hopp och kärlek. Människan blir själv förvandlad. Hon blir Guds barn, hon blir lik Gud, hon blir själv levande och lysande. Anden tänder ett ljus i hennes inre, trons ljus och kärlekens eld. ”Ty Gud, som sade: ´Ljus skall lysa ur mörkret´, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus” (2 Kor 4:6).

Nu är detta med solen en bild, en liknelse. Den säger oss något om Gud, men långtifrån allt. Alla bilder om Gud blir vilseledande om de drivs för långt. Olikheterna är alltid större än likheterna, lär oss teologin. En skillnad mellan solen och Fadern är att solen lyser därför att den måste göra det. Solen har ingen egen vilja. Den följer naturlagarna. Men om Gud säger evangeliet att han älskade världen och därför sände sin Son. Ja, han älskade världen redan när han skapade himmel och jord i begynnelsen. Han var inte tvingad att göra det. Gud skapade därför att han är kärlek. Och den som älskar vill dela med sig, ge ut av sitt eget. Liksom mannens och hustruns kärlek är öppen och vill bära frukt i barn. Varje människa finns till därför att Gud vill henne, därför att Gud i sin kärlek har behag till henne (Ps 18:20). Därför finns det inga oönskade eller oälskade barn. Gud älskar inte bara de snälla barnen. Guds kärlek omfattar alla.

Trots det har människan en lust att vända sig bort från Gud. Hon luras att söka lyckan på fel ställe. Det är upphovet till alla våra synder och allt världens elände. Hon misstror Gud och tror sig bli lyckligare på egen hand.

Ändå slutar inte Gud att älska oss. Beviset på hans kärlek är att han sänder sin ende Son. För att vi skulle få ett tydligt och verksamt tecken på Guds innersta väsen, som är kärlek. Så att misstron byts i tro, förtvivlan i hopp och själviskhet i kärlek. Därför får tron inte stanna i huvudet och förbli torra åsikter. Därför sänder han också sin Ande, som en eld i våra själviska och kalla hjärtan.

Men kärleken väcks inte i oss med en naturlags automatik, inte utan vår viljas samtycke och medverkan, lika lite som Gud var tvingad att skapa eller sända sin Son. Kärleken kan bara väckas i oss om vi själva öppnar oss för den och låter den tända våra hjärtan. Människan kan avvisa Guds kärlek, vända sig bort och stänga sitt hjärta. Då drar hon själv över sig domen och fastnar i mörkret. Därför är det ingen motsättning mellan kärlekens Gud och tanken på en slutgiltig fördömelse. Just därför att gåvan är slutgiltig, blir också människans ansvar så stort. Just därför att Gud är kärlek, vill han inte tvinga oss, inte göra våld på vår frihet. Det är vårt fria bejakande, som han väntar på. Vårt bejakande och vårt gensvar i tro och kärlek.

Så länge vi lever och världen består låter Gud sin kärleks sol lysa över både goda och onda, för att dra alla till sig. För att väcka oss till liv och framkalla sin avbild i oss. Då fullbordas det som hände när vi döptes och när vi tecknar oss med korsets tecken och säger: i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Amen.