5 SÖNDAGEN I FASTAN

Jes 43:16-21 Fil 3:8-14 Joh 8:1-11

Något nytt har kommit – märker ni det inte?

“Nu gör jag något nytt”, säger Herren genom profeten, “Det spirar redan, märker ni det inte?”

När en nyhet basuneras ut spetsar människan öronen. Men de flesta nyheter är enbart sensationer, uppförstorade tomheter, pseudonyheter. Här avser profeten något annat. Han talar om den Gud som gör en väg i havet, en stig i väldiga vatten. Guds väldiga gärning för att befria sitt folk ur dess slaveri. Israels folk visste och var stolta över denna befrielse, men den hade förlorat sin kraft. Den hade sjunkit ner till ett minne i det förflutna, en ärorik sida i dess historia, men det saknade betydelse i nuet. Profeten frågade inte om de kom ihåg det förflutna. Han sade att det nya redan spirar. ”Märker ni det inte?”

Enligt kristen tro är Kristus själv det nya, hans död och uppståndelse. Vi tror och bekänner att det nya och avgörande i människans historia har kommit med honom. I honom har profetens ord gått i uppfyllelse: ”Nu gör jag något nytt.” Därför kan skriften och liturgin tala om en ny skapelse, den nya människan, den nya sången, det nya budet. I varje eukaristi hör vi om ”Det nya och eviga förbundets blod.” Men profetens fråga blir därmed snarast tillspetsad: ”Varför märker ni det inte?” Varför förlorar det nya sin friskhet och upplevs i stället som gammalt? Varför känns det nya som om vi redan hade hört det och ”kunde” det? Varför märker vi inte det nya, utan lockas så lätt till falska och illusoriska nyheter? Häftigt, kallas det väl idag. Det är ju sådant som skapar trötthet och slutar i leda.

Märker vi det nya i Jesu handlande i evangeliet? De skriftlärda vill sätta honom på prov. Så långt förstår vi att det är något bedrägligt i deras fråga, när de kommer till honom med den kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. Inte heller får vi höra något om mannen i fråga, trots att också mannen enligt Mose lag skulle straffas lika strängt. Märker vi det nya i Jesu handlande? Han dömer inte kvinnan, men han bagatelliserar heller inte synden. Han befriar henne. Han reser upp henne. Han ger henne hennes värdighet tillbaka. Och just därför kan han tillägga: ”Gå nu, och synda inte mer.” Ett mänskligt handlande pendlar mellan att döma och att blunda för synden. Det kostar så lite att uttala ett fördömande över en synd. Men det är lika billigt att se mellan fingrarna. Också det är likgiltighet för människan bakom synden. Benedictus uppmanar sin abbot att hata synden och älska syndaren. Problemet är att hitta denna väg mellan de två dikena, att hitta en enhet mellan det som lätt går isär. Jesus ser synden som synd, men upprättar och befriar människan. Något nytt skymtar fram. Märker ni det?

Det är samma kraft i Jesu möte med olika syndare. De vågar sig fram. Hans dom är av ett annat slag än människors. Den både avslöjar och upprättar. Vi hör det i fasteantifonen: ”Jag vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.” Märker vi det nya? Eller glider vi tillbaka i det som enbart har med moral att göra, mer eller mindre sträng?

Aposteln Paulus är fylld av det nya. Han räknar allt i sitt tidigare liv som ren förlust, jämfört med detta nya. Han kallar det nya för ”kunskapen om min herre Kristus Jesus.” Han syftar säkert på sitt möte med den uppståndne på Damaskusvägen. Därmed har allt det andra förlorat sitt värde. Han kastar det på sophögen. Det nya han har fått är inte frukten av vad lagen ger, den som han försvarat med glödande iver. Han har fått det nya som en ren gåva, genom tron på Kristus. Han kallar det ”en rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.”

Ändå är det inte något han har som i en ask. Just gåvan gör att han sträcker sig mot något större, mot gåvans fullbordan. ”Tro inte att jag redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus har fått mig i sitt grepp.” Det är det nya. Paulus är gripen, i ordets bokstavliga mening. Hela hans resterande liv är fyllt av detta nya. Allt annat får andrahandsvärde. Paulus glömmer det som ligger bakom och sträcker sig mot det som ligger framför. Han löper mot målet. Det nya har fått grepp om honom.

Av detta drar han en slutsats som kanske förvånar. Han vittnar inte om stora upplevelser, även om han hade kunnat göra det. Han vill allt mera lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse. Men så fortsätter han och säger att han vill dela hans lidanden. Han vill till och med bli lik honom i en död som hans. På ett annat ställe gläder han sig över att få lida för sina medkristna, och fortsätter: ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.” (Kol 1:24) Han säger sig bära med sig den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bi synligt i hans kropp. (2 Kor 4:10)

Denna undervisning är bakgrunden till att kyrkan nu under de två sista veckorna i fastan följer sin Herre på hans korsvandring. Inte bara för att leva sig in i Jesu lidande, utan för att förena våra och världens lidanden med hans och därmed få våra ögon öppnade. Öppnade för det nya i vår tro. Benedictus berör samma hemlighet när han talar om att härda ut i tålamod under svårigheter, motgångar och orättvisor. Han talar om att luttras som silver luttras. Något nytt har kommit till. Benedictus vittnar om att det redan spirar. ”Men i allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” Påsken och det nya livet börjar redan när vi bejakar lidandet i förening med Kristus, när vi ser upp till den korsfäste och förstår att vi är lemmar i hans kropp.

Låt oss använda dessa passionsveckor för att få våra ögon öppnade för det nya i den påsk vi ska fira, så att ”vi lever av den hängivenhet i vilken Kristus gick sitt lidande till mötes och frälste världen”.

Amen.