Lördag i tredje fasteveckan –

Hos 6:1-6 Luk 18:9-14

Hur rätt kan vara fel, och hur fel kan bli rätt

Moraliska frågor dyker ständigt upp på scenen, hur obehagliga de än är. De skapar konfrontation och häftiga reaktioner. Inte bara de internationella frågorna om en fredlig framtid. Ännu mera upprördhet skapar ofta frågorna hur vi hanterar och lever ut vår sexualitet. Konfrontationen kan tvinga kyrkan till tydliga markeringar av vad som är rätt och fel. Sådana sanningar är inte alltid lätta att höra och ännu svårare att formulera. Allra helst som Kristi kyrka inte är sänd till de rättfärdiga, utan för att vittna om Guds barmhärtighet mot de svaga och dem som gått vilse.

Evangeliet om farisén och tullindrivaren ger inte svaret på de moraliska frågorna, men en bakgrund för att rätt kunna bedöma. Den slår an det riktiga grundackordet. Det farisén gör är ju något gott. Att fasta och ge tionde, att avhålla sig från stöld, bedrägeri och sexuell lösaktighet – vem kan invända något mot det? Det tullindrivaren sysslat med var däremot knappast lovvärt. Han skinnande fattigt folk på pengar och samarbetade med den romerska ockupationen av ett litet folk. Ändå är det han som går hem från templet rättfärdig, ”snarare än den andre”. Något måste tydligen hända med varje människa, oavsett var hon befinner sig på den moraliska skalan, oavsett hur hon reagerar på de kontroversiella frågorna.

Konkret och åskådligt ställs de två tempelbesökarna inför våra ögon. Vi kan både se och höra dem.

Det som farisén tackar för är värt att tacka för, men något skämmer hans bön. Han är blind, trots alla fromma gärningar. Han var helt övertygad om att han var en rättfärdig människa. Han såg inte sitt förakt för de andra. Han hade säkert hört många varningar för hyckleri. Han visste i teorin att högmod var något avskyvärt, men han var övertygad om att det inte gällde honom själv.

Tullindrivaren däremot såg sitt elände. Han hade självkännedom. Det var inga fromma fraser, när han kallade sig själv för syndare. Han uttryckte det han sett om sig själv.

Fariséns jämför sig med andra människor, men ser inte sig själv i ljuset från Gud. Det ljuset hade han vant sig vid att bortse från. Han kunde rikta det mot andra, men själv gick han alltid fri. Han går hem från templet lika blind som han kommit.

Tullindrivaren, med honom hade det hänt något. Något som drev honom till templet. Han kunde inte längre fly från sanningen. Det är lätt att ta avstånd från hans hantering. Han tog extra tull av fattigt folk och det skedde med makthavarnas goda minne. Farisén var upprörd över tullindrivarens synder. Andra blir upprörda över fariseism och skenhelighet. Och tänker tyst: jag gör mig inte bättre än jag är, jag är åtminstone inte skenhelig som de andra. Därmed går de i samma fälla som farisén fastnat i. Och inget händer med dem själva. Men med tullindrivaren hade något hänt. Trots att det säkert fanns andra kolleger att jämföra sig med. Han hade vågat se sig själv i spegeln. Hur han såg ut i verkligheten. Evangeliet stannar inte i indignation och upprördhet över andras moraliska förfall. Evangeliet riktar sig envist till den som lyssnar. Det är inte de andra det gäller. Ska något avgörande hända i världen, måste det börja med mig själv.

Det första steget är att våga se. Vår påve påminde häromdagen om dagens synsvårigheter. Vårt sinne för synd i har hög utsträckning gått förlorat, medan känslan av skuld ökar. Därför behöver vi hjälp både att sortera och att se. Hjälp att skilja känslor av skuld från verklig skuld. Risken är att människan annars fastnar i en känsla av självförakt. Det lägrar sig ett grådis och en trötthet över livet. Kanske blir man indignerad över andras moraliska snedsteg, kanske lägger man sig till med ett slags överseende, men det egna livet bär ingen frukt.

Det andra steget är att göra som tullindrivaren gjorde. Han gick till templet och bekände den sanning han sett. Det är vår tröst. Han måste ha anat något av Herrens barmhärtighet. Det är så enkelt. Och ändå skjuter vi på det och hittar alla slags ursäkter. Och blir alltmer skumögda. ”Det är ju bara samma gamla synder.” Så småningom vågar vi inte tro att det finns någon möjlighet att ta sig ur det nät vi trasslat in oss i. Men tullindrivaren gick. Han misströstade inte om Guds barmhärtighet. Han sade som det var. Och bad Gud om förbarmande. Första steget mot den sanning som gör fri.

Resten gör Gud. Utan att vi i förväg vet hur. Vi tänker att vi kan det här med förlåtelse. Som om vi kunde begripa den. Men tullindrivaren visste inte vad som skulle hända när han kom till templet. Och liknelsen låter oss inte veta något om det. Det enda Jesus säger är: den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Det förblir samma mysterium som när Jesus föddes eller när han uppstod från de döda. I upprättelsen av tullindrivaren ligger hela evangeliets kraft. Människan uppstår från de döda. Det är därför fastetiden är så fylld av glädje. Det vi inte kan, det kan Gud. Han förlåter synderna. Driver ut räddhågan och vanmakten, trögheten och tröttheten. Och öppnar källflöden till glädje och kraft, och framför allt för kärleken, den kärlek som inte dömer. Inte ens när han måste förmana eller vägleda den som gått vilse. För att ge kyrkan och den enskilde det rätta handlaget. Så att vi med kärlek kan vittna om sanningen, och aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.

Amen.