Berg och dalar

2 SÖNDAGEN I FASTAN

1 Mos 15:5-12, 17-18 Fil 3:17-4:1 Luk 9:28b-36

Berg och dalar

I den tjugotredje psaltarpsalmen läser vi: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.” I den följande psalmen, den tjugofjärde, ställs frågan: ”Vem får gå upp till Herrens berg?”

Dalen och berget. Ingen förskonas från de mörka dalarna. Där frestas människan att mildra plågan genom förströelser och tidsfördriv. Aposteln beskriver den nygamla hedonismen, när han talar om dem som gör buken till gud, får sin ära genom könet och bara tänker på det jordiska. Det är att sälja sin mänskliga värdighet till underpris. Alternativet kan tyckas ouppnåeligt, rentav omänskligt, men bergets klara ljus knyter an till det innersta och högsta hos människan.

Också Abraham förs ner i en mörkrets dal, när löftet om en son alltmer tycks likna en hägring. Ändå fick han tröst på vägen, ett tecken på att han inte vara övergiven, en skymt av Guds härlighet. Han frambar ett offer, en profetia om Kristi offer. Då kommer först en förskräckelse över honom och ett stort mörker. Men ”när det hade blivit alldeles mörkt, syntes en… flammande låga”. En härlighet glimmar till, en skymt av den Gud som ofta liknas vid en eld. Den minnesgode kommer ihåg lågan av rökelseoffret, när altaret i denna kyrka invigdes.

Fastetiden är en bild för vår stund på jorden. I början av sin väg till Jerusalem tar Jesus med tre av sina lärjungar upp på ett högt berg, där hans ansikte och kläder blir vita och lysande. De får i förväg se målet, den förhärligade och uppståndne Kristus, även om de inte förstår då. Men det varade bara en kort stund. Det var ett avbrott på vägen, en rastplats. De går ner från berget och fortsätter vandringen. Genom evangelisten vittnar de för oss om vad de har sett, för att vi ska orka hela vägen. (Jfr 1 Kung 19:7).

Det finns en barnslig längtan efter förklaringsstunder som inte hjälper. Den som söker ut de goda bitarna får problem med de beska, och blir alltmer irriterad över talet om att bära sitt kors och att vara tålmodig i motgången. Gång på gång lär oss fäderna: ”Var uppmärksamma! Inte omedelbart efter övergången av Röda havet får de som gåva motta fäderneslandet, och ännu kan de inte segervisst triumfera över att fienderna är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fiender i försåt efter vägen.” (Augustinus)

Psalm 24, som frågade vem som får gå upp på Herrens berg, gav också svaret: ”Den som har skuldlösa händer och ett rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt.” Cassianus berättar om ”den som vill äga hjärtats renhet, men inte vill ålägga sig vaksamhet. Om den som talar om tålamod, men inte står ut med att lida orätt.” Det är den som är from i talet och i kyrkan, men i vardagen kan vara vass både i tungan och med armbågen. En erfaren vägledare på efterföljelsens väg, Thomas a Kempis, säger: ”Du kan inte undkomma korset vart du än flyr, ty vart du än kommer, bär du alltid dig själv med dig och finner alltid dig själv, överallt skall du finna korset. Om du bär lidandet motsträvigt, gör du det till en börda för dig och du gör det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, finner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.”

Men det finns också en till synes motsatt hållning, en som blockerar för trösten. Benedictus berättar om den munk som erbjuds en gåva men som vägrar att ta emot den och därför inte heller får den, när han senare ber om den. Munkfadern genomskådar den högmodige, den som framhärdar i att kämpa på egna villkor och inte tar emot barmhärtigheten när den ges. Det är inte något asketiskt program vi är kallade att genomföra. Vi är kallade att följa Kristus, i tro och efterföljelse. Det är inte en kallelse för de starka, utan för alla som är tyngda av bördor.

Varför måste vi prövas? Redan femte Moseboken ger ett svar: ”Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ” (5 Mos 13:3). Prövningen tjänar till att avslöja de falska gudarna. De bindningar som måste ersättas av den enda, tron på och kärleken till den Ende. Den oomvände uppfattar det som ett krav, men det är ett evangelium. Prövningen ges för att befria.

När Thomas a Kempis talar om att bära korset anar man att en förändring ägt rum. Prövningen har förvandlats. ”Den människa som plågats på många sätt är inte utan tröst, ty hon märker att ur hennes lidanden växer rika frukter fram. Den som bär sitt lidande för Kristi skull har funnit paradiset på jorden.”

Lärjungarna fick se en skymt av Kristi härlighet på förklaringsberget. Men de förstod inte den fulla innebörden förrän i efterhand. ”Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg.” (Ps 73:24)

Grundregeln hör vi som Faderns röst ur molnet: ”Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom.” I kollektbönen bad vi: ”Låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se den härlighet till vilken Kristus har gått före.”

Varje eukaristi tar oss upp på berget. Vi går fram till altaret som lärjungarna gick upp på förklaringsberget. Den renhjärtade ser. I slutbönen tackar vi för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod få en försmak av himlens härlighet”. Psalmisten sade: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.”

Amen.