FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN

Lyssna

Fastetiden – vägen till glädje

Det är svårt att ständigt bevara den andliga spänsten och klarsynen. Människan fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smyger sig in. Blicken fördunklas och vi faller lättare i synd. Benedictus räknar med detta. Men möter det varken med fördömande eller med eftergivenhet. I sitt kapitel om fastan (RB 49) ger han i stället rådet att ”åtminstone under fastetiden” bevara vårt liv i största renhet. Det är fastetidens möjlighet och nåd. Att under en särskild tid få hjälp att ta ut kursen på nytt, att börja om, att återupptäcka glädjen i att göra det goda och få leva i vänskap med Kristus. Och att inte behöva stå ensam, utan få göra det i gemenskap med hela kyrkan.

Dessutom är det en urgammal och helig tradition. Som kristen skäms man, när det idag snarast är islamiska trosbekännare som vittnar om en glad och ivrig fasta. I en vidare mening är det ekumeniskt att fasta. Mose fastade 40 dagar innan han fick ta emot Guds bud på Sinai. Profeten Elia likaså, på berget Horeb, innan han fick möta Gud. Jesus själv fördes av Anden ut i öknen och fastade 40 dagar innan han trädde fram för att förkunna det inbrytande Gudsriket. Han gjorde det för att ge oss ett exempel. Men också för att visa att människans liv också är en kamp, eftersom det finns sabotörer med i spelet, onda krafter. Hedonismen bedrar. Den lockar oss att tro att livet är en idyll eller ett nöjesfält. När så sjukdom, ondska och död drabbar, så står människan handfallen och utan erfarenhet. Aposteln Paulus jämför vårt liv som kristna med idrottarens, som tränar sin kropp för att vinna segerpriset. Hur mycket större skulle inte vår iver vara, för att återvinna den andliga kraften och spänsten? Det förvånande är att fastetiden väcker så mycket glädje. Inget kapitel i Benedictus regel talar så mycket om glädje som fastekapitlet.

Ändå är den helige Benedictus klok. Han vet att alltför stora föresatser lätt får oss på fall. Därför talar han om att till vår vanliga tjänst foga ”något mera”: läsning, särskilda böner, återhållsamhet i mat och dryck. Redan ökenfäderna varnar för att en överdriven fasta lätt slår över i sin motsats, och bäddar för uppgivenhet och självförakt.

”Något mera” – i klostret får man en fastebok, som man skall läsa från början till slut. I Benedictus regel handlade det om en bok i bibeln. Jesu svar på den första frestelsen är hämtat ur Femte Moseboken: ”Människan skall inte leva bara av bröd utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” När frestelsen drabbar, gäller det att vara bättre rustad än den försåtligt argumenterande rösten. Ett första steg kan vara att läsa dagens mässtexter. Eller att ta upp den bibelläsning som har fått stå tillbaka för annat. Eller att hitta en lämplig bok som man vet är tillförlitlig och till hjälp.

”Särskilda böner” – kanske räcker det att återvända till den goda böneordning som rostat igen. Biskopen manar i sitt herdabrev att också delta i mässor utöver söndagens. För någon handlar det om att av hela hjärtat be om hjälp med den sak som särskilt tynger hjärtat. En skötesynd eller ett molande bekymmer. Dagens andra läsning gav det vidunderliga löftet: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”.

”Återhållsamhet i mat och dryck… att neka sin kropp litet mat, dryck, sömn, prat och skämt…” – inga stora saker. Kyrkan ger den enskilde frihet att själv avgöra vari fastan konkret skall bestå. Redan ökenfäderna var medvetna om att vi här har olika förutsättningar. Det den ene kan, är omöjligt för den andre. Biskopens fastebrev ger konkreta exempel. Vad gäller den kroppsliga fastan så är syftet att tillgodose behoven, men inte ge efter för begären. Och därigenom bevara och utöka friheten. Det är anden som skall styra kroppen, inte tvärtom. Den första frestelsen för Jesus var att missbruka sin makt och förvandla stenar till bröd. Det är materialismens frestelse att sätta det kroppsliga högst och låta det andliga komma på andra plats, om det blir någon plats över. Jesus säger själv: ”Se till att era hjärtan inte blir nertyngda av omåttlighet (Luk 21:34). Benedictus syftar på detta när han säger: ”Ingenting är så oförenligt med det kristna livet som omåttlighet” (RB 39).

En måttlig fasta upptäcker maten som en Guds goda gåva. Så att vi kan tacka för den. Fastan är en hjälp, ett verktyg. Det trösterika råd som den helige Benedikt ger är att inte minst ”det lilla”, en måttlig fasta, kan vara till stor hjälp. Munkfadern säger också att det måste ske ”frivilligt i den helige Andes glädje”. Den yttre disciplinen frågar efter mitt inre samtycke, efter min vilja att återuppliva den goda ivern. Och denna inre vilja är egentligen redan orsakad av Guds nåd. Psaltaren uttrycker denna samverkan som en bön: ”Uppehåll mig med villighetens ande” (Ps 51). Eller som det står på ett annat ställe i regeln: ”Älska fastan” (RB 4:13).

I sitt fastebrev ställer oss påven inför den korsfäste: ”De skall se upp till Honom som de har genomborrat.” Det lilla vi gör handlar inte om att åstadkomma, utan om att upptäcka. Att upptäcka och få en förnyad erfarenhet av den Guds kärlek som rinner fram ur den korsfästes genomborrade hjärta, en kärlek som vi å vår sida måste ge vidare till vår nästa, framför allt till dem som lider och är i nöd.

Fastetiden är ett koncentrat av det kristna livets paradox. Att dö för att leva, att ge för att få, att ödmjuka sig och bli upphöjd. Det vi avstår från, får glädjen att rinna till. Den största paradoxen mötte vi på askonsdagen. Askan, symbolen för vår dödlighet, påminner om att vi är kallade till livet. Vi behöver fastetidens påminnelser för att upptäcka påskens vidunderliga glädje. Benedictus manar oss att ”med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken”.

Amen