De mättade varandras hunger

Den heliga Scholastica – 10/2 2007

Lyssna

De mättade varandras hunger

”De vakade genom hela natten och i ömsesidigt heligt samtal om det andliga livet mättade de varandras hunger.”

Så beskriver Gregorius den Store resultatet av det dramatiska mötet mellan Benedictus och hans syster Scholastica. (Dial 33,3) Genom samtal om det andliga livet mättade de varandras hunger. Ömsesidigt. Denna gång är det hon som lockat sin broder ut i öknen. Hos profeten var det Gud som lockade sitt folk ut i öknen för att vinna hannes hjärta (Hosea 2:14f). Här är det systern som genom list och bön tvingar sin broder att förlänga samtalet.

Brodern har antytt något liknande när han talar om lydnaden och i slutet av sin regel säger att bröderna inte bara ska lyda abboten, utan också ”lyda varandra” (71:1). Båda har lärt sig konsten att lyssna och är medvetna om mångordighetens irrvägar.

Kanske har vi erfarenhet av samtal där vi blivit mättade, där vi lämnar samtalet berikade, ja, lyckliga och förvånat tacksamma. Allra mest över att den andre också visar sig lika tacksam. Något har hänt.

Kan man lära sig denna konst? Konsten att samtala, så att man mättar varandras hunger? Måste man inte ha all den där kunskapen då? Måste man inte då ha läst alla de där böckerna och dessutom ha nått den där fromheten, som just jag lider sådan brist på? Nej, det handlar inte om det lärda och intellektuella samtalet. Det har sina särskilda risker. Benedictus lär oss det i ödmjukhetskapitlet: man stiger ned genom upphöjelse och upp genom ödmjukhet. Det är inte genom kunskap och många böcker som vi mättar varandras hunger.

Ett första svar ser vi i Scholasticas namn, som betyder den som lär sig, inte den som undervisar. Också abboten uppmanas att lyssna på och lära av den yngste i kommuniteten. Men mest ser vi det i hennes hunger. Benedictus trodde att han var mättad när kvällen kom, men fick svälja stoltheten och lära sig sin läxa. Han fick sin hunger väckt, inte av sin systers större kunskaper, utan av hennes större hunger. ”Saliga de som hungrar.” Det kräver inga meriter att hungra. Det kan alla. Men det kännetecknar den ödmjuke. Och när två hungriga möts i samtal, då kan de mätta varandra.

Hunger tar sig uttryck i att man lyssnar. Så börjar regeln. Så börjar ett möte. En rest av det hör vi i den vardagliga frågan: Hur står det till? Tragiken är att vi så sällan menar allvar med frågan och att vi har vant oss vid att ge halvsanna svar.

Den som till sin fasa märker att han inte lyssnar behöver be, be konkret: hjälp mig att lyssna. Som Maria vid Jesu fötter.

När vi märker att en medmänniska lyssnar och tar våra egna ord på allvar blir man rädd på nytt, men på ett annat sätt – kan vi möta en allvarligare utmaning än en lyssnande medmänniska? Det är då man längtar efter de få och förnuftiga orden, som brodern talat om i ödmjukhetskapitlet. Processen är redan i gång. Förutsatt att vi inte lockas vilse och börjar prata, eller tar vår tillflykt till fromma fraser. Är man präst börjar man kanske predika, vilket inte hör hemma i samtalet.

Att Benedictus och Scholastica kunde tala så länge, uteslöt säkert inte att de också kunde tiga tillsammans. ”Att tala har sin tid, att tiga har sin.”

Vi har dessutom olika gåvor, lär oss aposteln, och ingen är mindre värd än den andra, utom den allra minsta, som är mest värd. Det är inte ödmjukhet att tiga när tiden är inne att tala. Och ingen behöver vara fullärd. Scholastica betyder fortfarande den lärande. Ändå var hon frimodig, närd av hunger att lära och lyssna. Säkert också beredd att själv ta emot en förmaning.

Lyssnandet sätter i gång en process, som Gud använder för att mätta vår hunger. Vi övar oss i det varje tidebön, när vi talar till varandra i psalmer och hymner. Vi mättar inte bara vår egen, utan också varandras hunger. Cassianus berättar om den försångare, som genom sin röst väckte tro och hjärtats ånger hos sin medbroder.

Det mesta i vår mänskliga kommunikation lär ske på andra sätt än genom ord. Bara att se varandra – utan domar och förutfattade meningar – kan uträtta underverk, eller åtminstone små mirakler. Men våra ord visar på vår högsta värdighet, vår släktskap med Ordet.

De mättade varandras hunger. I grunden är det ett mysterium. Vi kan ju inte frälsa varandra. Vi ska inte ens försöka. Men vi har ställt oss i Ordets tjänst. Vi är tagna i tjänst. Någon använder oss. Någon låter sina ord passera genom oss. För att mätta varandras hunger.

Amen.