6 januari – Trettondedag jul

EPIFANIA – HERRENS UPPENBARELSE

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a, 5-6 Matt 2:1-12

Lyssna

På väg mot härligheten

För tretton dagar sedan, på julaftonen, fick vi genom liturgin löftet att få se Herrens härlighet. Dagen efter, på juldagen, hörde vi apostlarna vittna: ”Vi såg hans härlighet.” Idag, på Trettondedag jul, hör vi profeten säga: ”Herrens härlighet går upp över dig.” Han talar till Jerusalem och därmed till den heliga Kyrkan. Han talar om dess kommande härlighet. Staden uppmanas att resa sig och stråla i ljus, ett ljus som drar till sig andra folk. ”Folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång.” Profeten ser en vision av det kommande templet i Jerusalem och han liknar det vid en glödande soluppgång, en bild för Guds härlighet. Folken skall lämna det töcken och mörker som dittills omgett dem. De skall se den härlighetens strålglans som vilar över templet och staden. Folken skall föra med sig sina skatter och rikedomar. Kameler och dromedarer från Midjan och Efa. Från Saba kommer de med guld och rökelse. Profeten ser detta i en vision. Jordens folk på vandring mot Herrens tempel, mot målet, mot soluppgången.

När bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse, beskriver slutmålet, den himmelska staden, med skaran av alla folk och stammar och tungomål och språk, då märker vi att det är samma profetiska vision. Det himmelska Jerusalem (Upp 21) strålar av gudomlig härlighet. Jordens kungar kommer till den staden med all sin härlighet. Allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Där, vid slutmålet, behövs varken sol eller måne, ”ty Guds härlighet lyser över den” (21:23). Alla ljuskällor har ersatts av ljuset själv. ”Portarna skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där” (21:25). Gryning och soluppgång har övergått i fullt ljus. Staden badar i Guds härlighet.

Där är vi inte än, men Jesajas vision bildar fond och bakgrund till dagens evangelium. De vise männen har sett en stjärna på himlavalvet, tecknet på den sanne konungens härlighet. Evangelisten Matteus berättar om dessa hedniska sökare i början av sitt evangelium. I slutet av samma evangelium skall den Uppståndne ge befallning till sina apostlar att gå ut och göra alla folk till hans lärjungar. De vise männen blir de första representanterna för alla de folk, som skall söka denna Guds egen bländande härlighet.

Vi hörde samma tanke i kollektbönen: ”Allsmäktige Gud, du som denna dag med stjärnan ledde hedningarna till din enfödde son…”. Men bönen fortsätter med att omfatta också de troende och deras vandring: ”Led även oss, som redan känner dig i tron, till att skåda hans härlighet i himlen.” Det blir alltså inte ett ”vi” som ”har funnit”, och ”de andra”, som ännu inte har funnit. Alla blir vandrare, men nu tillsammans och mot ett gemensamt mål. Alla behöver ljus för att hitta vägen. I en mening blir de som ”sett” ljuset ännu ”mera” sökare, eftersom det ljus de sett är oändligt och övergår allt annat ljus.

I berättelsen om de vise männen ser vi ett koncentrat av ”den stora berättelsen”, av Guds vilja och plan med hela den mänskliga familjen. Aposteln talade om denna ”Guds plan”, som ”uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter: tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi” (Ef 3:5-6). En plan av vidunderlig storhet och skönhet. En plan som gör oss alla till vandrare, till varandras medvandrare mot ett mål, på väg mot soluppgången. Men vi har hjälp av att se närmare på den ”lilla berättelsen” om de vise männen och deras väg.

De visar oss människans högsta kallelse: att söka sanningen. När hon nöjer sig med något mindre, det rimliga, det nyttiga, det nöjsamma och behagliga, förminskar hon sin mänskliga värdighet. De vise männen representerar ett äkta mänskligt sökande. Kyrkan har djup respekt för all äkta vetenskap och filosofi. Hon har dyrt fått betala när hon brustit i denna respekt (ex. Galilei). Evangeliet vågar ställa fram dessa hedniska astrologer som förebilder. De visar sig vara utan fördomar, också mot det judiska folket och dess särskilda utkorelse. De lämnar sin egen kultur och söker sig in på för dem främmande mark. De frågar kung Herodes var ”judarnas nyfödde kung” är född, och han skickar frågan vidare till sina teologer. Enligt profeten Mika är Betlehem platsen för Israels Messias.

Från det österländskt skimrande och sagolika är vi därmed på fast mark, både i historien, geografin och bland religionerna. Här skiljer sig ofta andarna. Det sagolika och allmänna kan många lockas och fascineras av. Men här blir det konkret. Betlehem vet vi ju var det ligger och vem som föddes där. De vise männen tog inte anstöt. De låter sitt eget sökande krönas och fullbordas av profetens ord i judarnas heliga skrift. För det sista vägstycket behöver människan denna upplysning. Hur skulle de annars ha funnit barnet i Betlehem? Hur skulle de annars ha sett härligheten som strålade kring detta barn? Tron kröner deras sökande. Tron ger förståndet ljus. ”Jag tror för att förstå”, säger Augustinus.

De vise männen är föredömen också i sina reaktioner på Herodes´ hyckleri och ränkspel. Denne kung, som mördat sina egna söner och nu grips av fruktan för en tänkbar konkurrent, spelar ju intresserad. Han säger sig själv vilja hylla den nyfödde. De vise männen lyssnar artigt, men låter sig inte dras in i det onda spelet. ”Efter att ha lyssnat till kungen”, står det, ”gav de sig i väg och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem …”. De lät ingenting hindra eller störa dem i deras eget sökande. En tydlig bild för vår skyldighet att följa samvetets innersta viskning, den inre stjärnan. Människans sökande sker i en värld där ondska och mörker driver sitt spel. Den som fångas av upprördhet, indignation, rädsla eller vrede har dragits över på mörkrets planhalva. ”Reta inte upp dig på de onda, avundas inte dem som gör orätt!”, säger psalmisten. Den helige Cassianus lär oss att vrede förblindar. Och om en blind leder en blind, så faller båda i gropen. Psalmisten fortsätter: ”Förtrösta på Herren och gör det goda, så får du bo i ditt land och leva trygg. Ha din glädje i Herren, han ger dig allt vad ditt hjärta begär.” (Ps 37) Glädje var också de vise männens lön. ”När de såg stjärnan fyllde av stor glädje”.

De kom från österlandet och återvände dit, till Orienten, det väderstreck i vilket solen går upp. Också kyrkan är vänd i denna riktning, i sin bön och på sin vandring. Församlingen är vänd ”ad orientem”, österut, i sin bön, och när hon går i procession fram mot altaret. Hon är på väg mot härligheten. På den vägen skall kyrkan leva värdigt Herren med alla slags goda gärningar och tillväxt i kunskapen om Gud. Aposteln säger att Guds härlighets kraft skall ge oss styrka, och med glädje vara uthålliga och tålmodiga. (Kol 1:10-12)

Det tydligaste tecknet på Kyrkans härlighet är den heliga eukaristin, Kristi kropp och blod, ”så att vi håller fast i tro och kärlek vid honom som du skänkt oss under sakramentets slöja.” (slutbönen) Inför altaret får vi som de vise männen falla ner i tillbedjan, innan vi drar vidare. ”Led oss, som redan känner dig i tron, till att skåda hans härlighet i himlen.”

Amen.