Söndagen efter jul

1 Sam 1:20-22,24-28 1 Joh 3:1-2,21-24 Luk 2:41-52
 

Den heliga familjen

Vi tror inte på storken. Ingen människa dyker upp på den mänskliga scenen ur tomma intet. Varje människa har en far och en mor. Vilka i sin tur har sina föräldrar. Människan är inte en individ i ett socialt kollektiv, hur lockande det än kan te sig för den som vill leva oberoende (Katekesen 2212). Hon är en person som föds in i en familj, i en historia som redan pågår. Vi väljer inte våra föräldrar. Vi har fått dem. Också barn är en gåva, trots all planering. Inte heller kan vi göra oss kvitt våra anförvanter. Inte ens om vi går i kloster eller byter efternamn. Sådana är människans villkor. Vi hör till en familj. Hur den än ser ut. Hur trasig eller ofullkomlig den än kan tyckas vara

Också Jesus, Guds evige Son, föddes i en familj. Även om han var Marias enda barn, och Josef inte var hans biologiska fader, så hade han släktingar, kusiner och anförvanter, det bibeln kallar hans ”bröder och systrar”. Han tillhörde Davids hus och släkt. Han växte upp i en bestämd kultur, i ett folk med sin historia. Av sin mor lärde han sig tala arameiska. Av henne lärde han sig de första bönerna, som alla andra judiska barn. Av sin far lärde han sig snickarens yrke. Och det står att han lydde sina föräldrar i allt. Under 30 år levde han ett vanligt familjeliv i Nasaret. Trots sin självständighet och trots att han skulle gå sina egna vägar i lydnad för en högre vilja. Trots att han skulle väcka oro och undran hos sina närmaste, förblev han sina föräldrars son, i tacksamhet, tillgivenhet och kärlek. Också på korset sörjde han för sin mor, när han lät Johannes bli son i hans ställe.

Därmed har Jesus helgat familjen, sin egen och alla andras. Helgat den, inte bara genom att bekräfta budet att vi skall hedra våra föräldrar och genom att ge dessa uppdraget att fostra sina barn. Han blev själv vårt föredöme genom att födas, växa upp och leva i en familj. Genom att både lyda sina föräldrar och genom att ge oss Josef och Maria som föredömen i föräldrarnas heliga uppgift. Kyrkan försöker outtröttligt värna om familjen. Hon hävdar att familjen är samhällslivets urcell, där människan ”från barndomen kan lära sig moraliska värden, börja ge Gud äran och använda friheten på rätt sätt.” (Kat. 2207) Katekesen säger att staten är skyldig att stödja familjerna på olika sätt, men att den inte får blanda sig i familjens inre angelägenheter eller frånta familjen dess egna befogenheter (Kat. 2209 ff).

Och ändå – händelsen i dagens evangelium, där den 12-årige pojken stannar i templet och väcker sina föräldrars oro, öppnar ett fönster mot något utöver den jordiska familjen. Början och slutet av berättelsen faller inom den traditionella ramen. Hela familjen beger sig till Jerusalem för den stora högtiden. Och när den på nytt återförenats, vänder den tillbaka till Nasaret igen. Men mellan början och slutet händer något. Evangelisten öppnar ett fönster. Den jordiska familjen är något gott, men inte det högsta goda.

Budet om att hedra sina föräldrar inleder den andra tavlans bud. Det är i familjen människan lär sig de grundläggande villkoren för att vara människa. Men den jordiska familjens är inte det slutliga eller högsta. Den som tänker och lever så, kan bereda väg för isolering och begränsning, där familjen blir sin egen fiende. Den andra tavlan föregås av den första, den som pekar mot det allra viktigaste. Som behövs för att fullborda den jordiska familjens liv. Inte för att upphäva, men för att fullborda. När 12-åringen dröjer sig kvar i templet öppnas ett fönster mot denna fullbordan. Det är så avgörande att det också får kosta smärta och oro hos Josef och Maria. Varje förälder, vars barn hotats av sjukdom eller faror, kan känna igen sig i Marias oro. Men här skymtar något därutöver. Evangelisten Lukas beskriver händelserna kring Jesu barndom och uppväxt ur Marias perspektiv, hon som ställde sig till disposition för det omöjliga. Det är också hon som för ordet, när de finner Jesus i templet. Josef tiger och försvinner efter denna händelse ur blickfältet.

Jesu svar till sina föräldrar är det första ordet vi hör ur hans egen mun. ”Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Ett fönster öppnas in mot hans outgrundliga hemlighet, hans innersta förhållande till Fadern. Och ut mot hela kosmos. Han använder ett ord som ska upprepas ofta vid hans livs sista påskhögtid. Det är ordet ”måste”. I lidandesberättelsen upprepas det ständigt. Hans liv står under en gudomligt ”måste”. Han har kommit för att ge sitt liv. Ingenting får hindra denna gudomliga kärleksplan, inte ens kärleken till hans familj, inte ens till dem som står honom närmast. Redan hos 12-åringen lyser denna medvetenhet fram, men bara ett ögonblick. Nästan som de korta ögonblicken på förklaringsberget. Sedan stängs fönstret igen och han följer på nytt med tillbaka till Nasaret.

”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” I singularis talar 12-åringen om sitt förhållande till Gud, ”min Fader”. Det övergår vad han lär sina lärjungar att säga. Det han kan säga ”av naturen”, får vi säga genom nåden. Hans unika relation bär frukt för de många.

Jesus vittnar om det som är större än det bästa här på jorden. Han öppnar ett fönster mot alla familjers fullbordan och djupaste kallelse. Aposteln faller på knä för den Fader ”efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.” (Ef 3:14)

”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” – Den som går i kloster eller den som kallas att bli präst kan känna igen sig i dessa ord. Men också varje kristen i vissa prioriteringar och vägval. Sådant kan orsaka de närmaste smärta. Eftersom de inte förstår. Men drivkraften är inte att upphäva familjen, utan att fullborda den. Ensam för att förenas med alla, är en gammal beskrivning av munkens kallelse. Men den gäller alla

”Alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav.” Men ingen förstod honom. Inte ens Josef och Maria. Men hon bevarade allt i sitt hjärta. Ur hennes hjärta ger kyrkan dem vidare till sina barn. För att våra hjärtan ska vidga sig.

Amen.