DEN HELIGE STEFANOS DAG

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Vittnesbörd om härligheten

”I morgon skall ni se hans härlighet” – löftet fortsätter att infrias. Den härlighet som strålar från den nyfödde Konungen, strålar fram i dem som följer honom. Idag ser vi det i den förste martyren. ”Samma kärlek som först visade sig i Konungen, strålade sedan fram i soldaten.” (Fulgentius av Ruspe)

Men först väcks frågan varför ljuset och sanningen kan väcka så mycket motstånd. Det blodiga martyriet är ju inget främmande för vår egen tid. Med skrämmande regelbundenhet rapporteras (Amnesty international) om de förföljelser som särskilt de kristna utsätts för idag. Ingen förnuftig och anständig människa vill det. Ändå sker det. Innan vi förfasar oss kan vi fråga oss själva: Vad beror det på att människan har så svårt för att tåla sanningen? Det räcker att möta någon som tänker klarare än jag själv. I ett vanligt samtal. Någon sade: Det uppfattas som oanständigt att tänka klarare än sin meningsmotståndare. Ett motstånd vaknar. Grumliga reaktioner. Varför? Människan har lättare att leta efter högmodiga motiv hos den andre, än att ge sanningen rätt. När Stefanos disputerade med medlemmarna i en synagoga kunde de inte häva sig mot visdomen och anden i det han sade. Men i stället för att bli nyfikna blev de ursinniga och skar tänder. När han då riktar blicken mot himlen och ser ”Guds härlighet”, störtar de sig över honom, släpar honom ut ur staden och stenar honom. Varför? Psykologer och sociologer kan ge sina delsvar, de kan beskriva förmildrande omständligheter, men knappast lösa gåtan.

Mönstret ser vi i Jesu eget liv. Vi hörde det redan igår. ”Han kom till sitt eget och hans egna tog inte mot honom”. Mönstret i Jesu liv från födelsen till slutet. Det fanns inte rum för dem i härberget. Utanför staden korsfästes han. Den Gud sänder, den sanning som uttalas, blir avvisad.

Vi känner igen mönstret också i världen. De största ledarna, de som verkligen varit goda ledare, de har ofta avvisats och många har fått betala med sina liv. En Mahatma Gandhi, en Dag Hammarsköld, en Martin Luther King. Ännu tydligare ser vi mönstret i kyrkans historia. Förra seklet gav oss flera martyrer än något tidigare. Frågan väcks: hur kan sanningen väcka ett så obegripligt ursinne hos i övrigt sansade och förnuftiga människor.

Stefanos ser samma mönster i Gamla Förbundet, när han vittnar inför Stora Rådet. Mose blev först avvisad och fick sedan stå ut med ett ständigt knotande av sitt folk och några gånger rent uppror. Josef avvisades först av sina bröder. Profeterna fick ofta plikta med livet. Jesus själv klagar: ”Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot honom” (Joh 5:43). Stefanos säger till sina landsmän: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande.” (Apg 7:51) – Varför detta motstånd? Varför får de självutnämnda ledarna så lätt anhängare? Varför detta intresse för de mest fantastiska hypoteser om Jesus, medan vanlig kristen tro avvisas eller ses som kontroversiell? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset?

Ännu viktigare i detta mönster är att Gud inte sätter punkt och låter domen falla. Hans tålamod tycks vara utan gräns. Han lönar ont med gott. Den korsfäste ber för sina bödlar. Han uppstår från de döda och sänder sin egen Ande tillbaka till det folk som korsfäst honom.

I Stefanos liv upprepas samma mönster. Han var från början fylld av ande och kraft. Han gjorde stora tecken och under, precis som sin Herre. När detta väcker motstånd och han ställs inför rätta fortsätter han att vittna, han viker inte undan. Diplomati är inte hans väg. Stefanos är oåtkomlig för ondskan. När han stenas ber han för sina bödlar och överlämnar sin ande. I hans hjärta finns bara en Herre och därmed den frid som övervunnit hat och vrede.

Fulgentius av Ruspe. säger att det är kärleken i Stefanos som gör honom o möjlig att besegra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena, men hans ande är oåtkomlig.

Mörkret får inte makt över ljuset. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han givit åt Kristus. Han förenar sitt liv med Kristi överlåtelse och offer. Det vi firar och gör i varje mässa.

Att vi så lätt blir skumögda beror alltså på bristande kärlek. Den som irriteras bör tiga, ty irritationen gör honom skumögd. Den som hatar blir helt blind. Stefanos är fylld av kärlek. Han ser vem som har makten, vem som ska få sista ordet. Han ser honom på vars axlar herradömet vilar. Därför blir han inte skrämd av motståndarnas hotelser och rop.

Inte heller fångas han av bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenandet hette Saul. Det är den Saul som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvändelse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Det är Kristi herravälde, den sanna kärlekens makt och hemlighet. Godheten övervinner ondskan. Sanningen och kärleken har förenats i Kristus. Som jord och himmel förenades i Marias sköte. Rättfärdigheten och friden har förenats i en helig kyss (Ps 85:11). Därför är inte heller kärleken feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. Kristus vänder inte ryggen till människorna, utan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Stefanos och martyrerna följer i hans spår.

Och vi är kallade att gå i deras fotspår. Även om det inte handlar om ett blodigt martyrium, så finns det dagligen möjlighet att gå i martyrernas fotspår. Det ”vita” martyriets trohet i daglig överlåtelse är inte mindre värd. Kanske mera. Vi behöver inte ens fundera över vad vi ska säga. Det ska läggas i vår mun säger Jesus i evangeliet. Julens saliga utbyte fortsätter. ”I morgon skall ni se hans härlighet.”

Amen.