TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT

Sef 3:14-17 Fil 4:4-7 Luk 3:10-18

Glädje

Under adventstiden brukar det sägas att vi inte skall ta ut julglädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. I ingångsversen sjöng vi: Gaudete. Det betyder ”gläd er”. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen uppmanade profeten Sefanja oss att jubla och höja glädjerop. I hallelujaversen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I evangeliet hör vi om folket som fylls av glädjefylld förväntan och i episteln uppmanar oss aposteln att vara glada. Han till och med upprepar det en extra gång: ”Åter vill jag säga: gläd er.”

Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som adventstiden väcker?

Svaret som aposteln ger är detta: Herren är nära. Förelöparen är inte Messias. Men när förelöparen är där, då är också Messias nära. Alldeles i närheten, både i tiden och i rummet. Som Johannes säger vid ett annat tillfälle: ”Mitt ibland er står en som ni inte känner” (Joh 1:26). Eller som när Jesus går tillsammans med Emmauslärjungarna utan att de känner igen honom. Det är adventstidens hemlighetsfulla glädjekälla, Herrens närhet. Och det gäller året runt, men blir särskilt tydligt i advent. Det ropas inte ut på torgen. Tyst och med låg röst förkunnas detta. Som när Marta viskar till sin syster Maria: ”Mästaren är här och kallar på dig” (Joh 11:28). Det säger inte mera än vad som är sant. Men heller inte mindre. Kristus har inte kommit tillbaka än, men han är nära. Vi är inte framme förrän vi är framme. Vi måste gå vägen innan vi når målet. Vi måste kämpa innan vi når vilan. Vi måste sörja och gråta innan vi får le och jubla. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild.” (1 Kor 13:12). Med hela skapelsen suckar vi som i födslovåndor. I hoppet är vi räddade (Rom 8). Herren döljer sig som bakom en slöja.

Men han är nära. Redan under vandringen får vi glädjas över Herrens närhet. Aposteln uppmanar oss till det. Gläd er alltid i Herren. Det är inget billigt budskap från någon som har sitt på det torra. Paulus sitter i fängelse när han skriver detta till sin älskade församling i Filippi. Mitt i alla sina svårigheter kan han glädja sig. Han bekräftar psalmistens ord: ”Nära är de som jagar efter skändligheter… Nära är också du, Herre” (Ps 119:150f).

Aposteln blir konkret. ”Gör er inga bekymmer”, säger han. Ty bekymmer gör människan blind, döv och frånvarande. Tankarna går i cirkel och hon är inte längre hemma i sitt eget hus. När Herren knackar på dörren är vi borta, kidnappade och bortrövade av våra bekymmer. Och märker inte vem som är nära. ”Du var i mig”, säger Augustinus i en bön, ”men jag var utanför mig”. Därför måste vi lugnt men bestämt lägga undan bekymren och återvända till vårt hjärtas inre kammare. För att upptäcka vem som är nära. Som profeten sade: ”Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa”.

Det betyder inte att alla bekymmer trollas bort. Men det är skillnad på att bekymra sig och att be. Bekymren går i cirkel, men bönen vänder sig till Gud. ”Låt Herren veta alla era önskningar”, säger aposteln. I förtröstan och tro får vi kasta alla våra bekymmer på Herren, som lovat att bära dem. Och så besannas löftet: ”Herren är nära alla dem som åkallar honom” (Ps 145:18). Allra störst blir glädjen när vi ångrar och sörjer över våra synder. Den sunda ångern är också den bästa medicinen mot bedrövelse, klenmod och självömkan: ”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta” (Ps 34:19). Tveka inte att göra en uppriktig adventsbikt. Då fröjdar sig inte bara änglarna. Hela kyrkan och hela den gemenskap vi tillhör gläder sig över varje lem som återvinner hälsan. Den största hjälpen vi kan ge våra medmänniskor är att gå till bikt. Det som bekänns i biktens avskildhet påverkar på osynliga vägar hela gemenskapen. Profeten säger att också universums Herre själv deltar i glädjen: ”Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel” (Sef 3:17).

Av detta följer den konkreta lydnadens glädje, som Johannes Döparen manade till när folket frågade vad de skulle göra. Den som har två skjortor eller två bröd skulle dela med sig till den som saknade. Dela med dig till dem som lider nöd! Glöm inte de fattiga! De finns idag närmare inpå oss än man kan tro. Och om vi inte ser dem så är Caritas gåvokonto en pålitlig förmedlare av gåvan. Herren är nära i de fattiga.

Paulus manade de kristna att glädja sig i Herren. Det kan låta ovant att bli uppmanad till glädje. Men det är en påminnelse om det vi så lätt glömmer, eller låter berövas oss, vissheten om Herrens närhet. Det går att öva sig i den glädjen. Ty glädjen är både en gåva och en dygd. När missmod eller bekymmer hotar att ta över. ”Frukta inte, Sion, låt ej modet falla”. Att öva sig i den glädjen, som de första munkarna gjorde genom att upprepa ett bibelord ständigt på nytt. Att ersätta de onda tankarna med goda tankar. Väl grundade i tron. ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”.

Herren är nära, det är grunden till vår adventsglädje. Som vi skall sjunga i prefationen: ”Redan nu ger han oss en försmak av sin födelses mysterium för att han skall finna oss vakande och bedjande och uppfyllda av jubel när han kommer”.

Amen.