32 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kung 17:10-16 Heb 9:24-28 Mark 12:38-44

Änkans offer

Det är inte svårt att föreställa sig scenen där vid offerkistan i en av templets förgårdar. Jesus har tagit plats i närheten och iakttar hur folk kommer med sina gåvor och offer. Förmodligen togs gåvan emot av en präst, som också kungjorde gåvans storlek och dess ändamål. Det fanns 13 kistor för olika ändamål. De flesta hade angivna ändamål, men en var avsedd bara för templet, bara för Gud. En fattig änka lägger ner sin gåva just i den kistan. Det var två kopparslantar, två av de minsta judiska mynten, ”några ören”. Kanske räckte det till ett litet rökelseoffer. Kontrasten till de rikas gåvor är tydlig.

Det står att Jesus ser hur folk lägger ner sina gåvor. Han ser inte bara gåvorna och deras storlek. Han ser också givaren och hans hjärta. De rika ger, säger han, av sitt överflöd, medan änkan ger allt hon äger. De rikas gåvor betydde inte så mycket, eftersom de gav av sitt överflöd och behöll det mesta för egen del. I värsta fall var det rent hyckleri, men oftast ett försök att tjäna både Gud och mammon. De var delade i sitt innersta. De älskade inte Gud med hela sitt hjärta.

Änkan däremot gav allt hon ägde. Hon hade kunnat behålla den ena av de två slantarna för egna behov, men hon ger allt, utan att behålla något ens till kvällsmat. Enligt grundtexten står det att hon gav ”hela sitt liv”. Hennes hjärta, som ju består av två kamrar, är helt och odelat. Hon älskar och överlåter sig åt Gud med hela sitt hjärta och med all sin kraft. Ändå är det ingen impulshandling. Hennes offer är osentimentalt och modigt. Hon har, som aposteln säger, ”beslutat i sitt hjärta” (2 Kor 9:7). Hon bär fram sin gåva utan beräkningar, med ett enkelt och odelat hjärta.

En första tröst i detta evangelium är att Gud inte begär något annat av oss än det vi har. Vad det än gäller: pengar, tid, talang, kraft eller förmåga. Ingenting är för oansenligt att offras åt Gud. Vi behöver inte vänta tills vi samlat något stort och pampigt. Vi behöver inte vänta tills vi nått den eller den graden av fullkomlighet. Ingen behöver säga: Jag har ingenting. Jag kan ingenting. Jag är för dålig. Änkan hade ju kunnat stanna hemma och tänka: Jag har ingenting att komma med. Jag hör inte till de utvalda. Jag passar inte bland de fromma. Det är fienden som viskar sådant i våra hjärtan. Du är hopplös. Du duger inte. ”Det finns ingen räddning för honom hos Gud” (Ps 3:3).

Men här ligger både trösten och utmaningen. Vi är aldrig så fattiga och kraftlösa att vi inte kan bära fram det vi har, även om det bara är en brist, ett rop eller den enklaste bön. Publikanen i templet hade bara en syndabekännelse att komma med: ”Gud, var nådig mot mig syndare” (Luk 18:13).

Det utmanande är att vi kallas att bära fram det vi har, utan förbehåll. Offra den tro och den vilja vi ändå har, också när allt bara känns som en brist. Och beslutsamt avvisa den murkna vällusten att förkasta och utesluta oss själva. Den förrädiska lusten att döma ut oss själva som hopplösa, vilket egentligen är ett förklätt högmod.

Evangelisten Markus ger oss inga detaljer om änkans motiv eller hur det gick för henne. Han antyder något större.

En själsfrände har vår änka i den kvinna som vi hörde om i första läsningen, änkan i Sarefat på profeten Elias tid. Det var hungersnöd i landet, verklig nöd under flera år, på grund av uteblivet regn. Denna änka är ute för att samla ved och baka bröd av sitt sista mjöl för sig och sin son. Hon räknade inte med något mera. Bara svältdöden återstod. Nu uppmanas hon av profeten Elia att först baka en kaka åt profeten. Och sedan lita på hans löfte att mjölet inte skulle ta slut. Kvinnan litar på profetens ord. Och inte bara i tanken. Hon lyder i tro – och upptäcker att löftet håller. Mjölet i krukan tog inte slut. Inte heller fattades det olja i kruset. Hennes enkla tro öppnade dörren för hemliga tillflöden .

Något liknande berättas om den helige Benedictus en gång när förvaltaren klagade över att mjölet var slut och han därför ville avvisa en tiggare vid porten. Förvaltaren får en kraftig förmaning att förse tiggaren med det han bad om. Morgonen därefter har någon ställt en säck mjöl utanför porten.

Det berättas om en kvinna, som alltid höll husets dörrar öppna för dem som behövde, trots att tillgångarna var små. Det fanns många munnar att mätta i den egna familjen. Hon fick frågan hur det hela gick ihop och svarade: ”Jag skyfflar ut och Gud skyfflar in. Men Guds skyffel är större än min”.

Det är samma hemlighet som aposteln Paulus förkunnar för de kristna i Korint när han uppmanat dem att bistå de nödlidande i Jerusalem. ”Den som sår snålt får en snål skörd”, säger han, ”och den som sår rikligt för en riklig skörd”. Den yttre gåvan måste bäras fram med glädje, ”ty Gud älskar en glad givare”. Men så fortsätter han och där anar vi hemligheten: ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.” Den generöse blir själv ”rik på allt och kan visa en gränslös frikostighet som framkallar tacksägelser till Gud” (2 Kor 9:6ff).

En annan själsfrände finner vi i Betania, i den Maria som sitter vid Jesu fötter och lyssnar till hans ord. Det enda offer hon bär fram är sina vidöppna öron och sitt odelade hjärta. Enligt Jesus har hon valt det bästa, det högsta goda.

Ännu en själsfrände finner vi i bruden i Höga Visan, hon som är ”sjuk av kärlek” (HV 5:8). Hon har blivit änka i överförd mening. Hon har frivilligt lämnat allt vad världen kan ge och erbjuda. Hon har funnit det som övergår också det bästa här på jorden. ”Äger jag dig önskar jag ingenting på jorden.” (Ps 73:25).

Evangeliets änka är en bild för kyrkan i djupaste mening. Och därmed för varje troende. I offertoriet bär vi nu fram våra gåvor. Det utbyte som äger rum på altaret sjöng vi om före evangeliet: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.”

Amen.