ALLA HELGONS DAG

Upp 7:2-4, 9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Helgonen

När höstmörkret tätnar lyfter kyrkan blicken mot det himmelska ljuset. När allt flera förlorat hoppet och blivit inlåsta i denna trånga värld, då lyfter kyrkan våra ögon mot den himmelska världen. Alla helgons dag visar oss målet. Men det är inte en kall och tom himmel vi ser. Alla helgons dag visar oss en oräknelig skara, som bild för Guds kärleksfulla och oryggliga plan med hela den mänskliga familjen. Vad Johannes fick se enligt bibelns sista bok förmedlar han till oss: ”Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk.” Vitklädda står de inför Guds tron och inför Lammet, i lovsång och tillbedjan, tillsammans med oräkneliga änglar.

Det är inte någon liten sekt, utan en stor skara som ingen kan räkna. Där står inte bara de kända och kanonicerade helgonen, utan alla heliga, alla de som dött i Guds vänskap och vars rening nått sin fullbordan. En brokig mångfald av folk och stammar, länder och språk. Alla stämmer in i samma lovsång, i fullkomlig harmoni med alla de andra. Varje röst och varje dialekt kommer till sin rätt och varje öra gläder sig över de andras röster, utan avundsjuka eller rivalitet.

Den stora skaran och det slutliga målet. Båda är lika viktiga. Vi firar dem som nått målet för att själva stärkas i hoppet. Den stora skaran är ”stöd och föredöme för oss”, som vi skall sjunga i prefationen. – När vi firar helgonen och ser mot slutmålet händer något med oss. Vi som ännu inte är framme, vi upptäcker att vi står i förbindelse med dem som är vid målet. Vi ser inte bara fram emot något avlägset och upphöjt. De heliga inför tronen är människor som vi. De är våra syskon. Vi hör ihop, i samma familj. Vi deltar i samma lovsång. De står nära tronen och Lammet, men samtidigt nära oss. Lammet förenar oss. De ser med egna ögon vad vi ser med trons ögon. De ser det slaktade Lammet. Vi skall se det i tron, på altaret.

Helgonen är inga bleka kopior, utan fullblodsmänniskor och utpräglade personligheter. Ändå skiljer de sig från denna världs idoler. Det ljus helgonen sprider kommer inte från dem själva. Det är lätt att uppfatta helgonen som höga ideal, långt borta från den egna kampen. Saligprisningarna visar grundmönstret. Det första som sägs om dem är inte att de var duktiga, framgångsrika och rika, utan att de var fattiga. De visste mera än andra om sin egen synd. De var fattiga i anden. Mänskligt sett utgjorde de ingen elit. Möjligen genom sin svaghet. Det var denna svaghet som drog till sig Guds kraft.

Helgonen spred glädje, men det var en märklig glädje. Den skymtade fram bakom deras tårar. De sörjde över den egna synden och över all annan synd. Men sorgen gällde något ännu mera. De hade fått en aning om vad människan är skapad och kallad till, Guds rikes helighet. Denna aning kunde de inte släppa. Men desto större blev sorgen över att de ännu inte var i det fulla ljuset, över allt som ännu skiljde dem från det ljuset. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.

Den kanske största paradoxen med helgonen är deras ödmjukhet. De var frimodiga och djärva. De vågade bryta ny mark och träda upp mot de mäktiga både i kyrkan och i världen. Men denna frihet byggde på övertygelsen om att de själva var de minsta och obetydligaste.

Helgonen stannade inte på halva vägen. De hungrade och törstade. ”De som inte är törstiga, kommer inte att hålla ut på resan”, säger Katarina av Siena.

Ett annat kännetecken är deras barmhärtighet. De var omutliga i det goda och det sanna. Där fanns inga kompromisser eller billiga eftergifter, men detta ledde inte till hårdhet eller tunga krav på andra. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.

Helgonen vet att synden kommer inifrån det egna hjärtat. Deras högsta längtan är den efter ett rent hjärta. Inte som belöning för den egna kampen, utan som en gåva av nåd. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.

Utöver barmhärtigheten sprider helgonen frid och fred omkring sig. Alltifrån att de mäklat fred i politiska konflikter till friden bland de närmaste. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner.

De första helgon som började firas var martyrerna. De som förföljdes och skymfades för sin tro och bekännelse. Men inte heller här handlade det om mänsklig styrka. De lönade ont med gott, de gjorde det med en förunderlig glädje och frid. Också detta avslöjar var de hade sin styrka. ”Lyckliga de som har sin styrka i dig”, sjunger psalmisten (Ps 84:6).

Därför lyfter vi blicken mot slutmålet, till den stora skaran av helgon inför tronen. Vi gläds och är stolta över gemenskapen med dem, vi ber om deras förbön och upptäcker att de är våra bästa vänner. Vi föregriper slutmålet i lovsång och tillbedjan, inför det offrade Lammet på kyrkans altare. Och ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga.”

Amen.