Hur ska det gå med allting?

24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 50:5-9a Jak 2:14-18 Mark 8:27-35

Hur ska det gå med allting?

Med valet, med vårt land, med freden, med kyrkan, med den kristna tron i vår kultur – frågorna kan komma över oss med en förlamande tyngd. Kanske förstärks de av personliga bekymmer om hälsan eller för familjen, av ett gnagande tvivel, i värsta fall av en malande bitterhet… Psalmisten vittnar om att han kommit i nöd och bedrövelse (Ps 116).

För lärjungarna, om vi hade frågat dem i dagens evangelium, såg det mycket hoppingivande ut. Evangelisten Markus har i sina första åtta kapitel berättat om märkliga ting. Och lärjungarna vittnar om det. De har kallats av en röst de aldrig hört tidigare. De har sett honom bota spetälska, lama och blinda. De har sett hopplösa syndare börja ett nytt liv. De har hört honom avslöja fariséernas småaktighet och bevittnat hur han stillade stormen på Gennesarets sjö. De har sett honom driva ut demoner och mätta tusenden. Evangelisten Markus berättar om dessa märkliga ting på ett korthugget och enkelt språk. Något nytt tycks bryta fram med denne man. Själv kallar han det för Guds rike.

Nu i åttonde kapitlet, ungefär i mitten av evangeliet, när de kommit till Caesarea Filippi, ”Filippos kejsarstad”, några mil norr om Gennesarets sjö, sker en vändpunkt. Hittills har det mesta sett mycket lovande ut. Nu hör de honom tala om något helt annat, om lidande och död. Men först får de själva en fråga av Jesus: Vem säger människorna att jag är? De redogör för de olika svar som är i omlopp. Det surrar i Galiléens byar. Det är ingen tvekan om att han lämnat intryck efter sig. De flesta har uppfattat honom som en profet, men ingen vet riktigt bestämt. Då vänder sig Jesus till dem själva: Och ni, vem säger ni att jag är? Som vanligt uppträder Petrus som gruppens språkrör. Svaret är kort och rakt: Du är Messias. Inte bara en profet, utan den som alla profeter talat om, och som skulle komma när tiden var inne. Den som alla händelser i det Gamla Förbundet varit en förberedelse till. Kung David hade fått höra om honom och besjungit honom, inför tempelbygget och i Psaltaren. Han hade fått löfte om en son som skulle sitta på hans tron till evig tid. Men David hade varit en jordisk konung. Politiska förväntningar vaknar till liv. Längtan efter en politisk ledare som kunde samla folket till ett och fördriva dess fiender. Därför förbjuder Jesus sina lärjungar strängt att föra detta tal vidare. Själv undviker han att använda Messiasbeteckningen om sig själv – med ett undantag. När han tagits till fånga och översteprästen vid det avgörande förhöret ställer frågan om han är Messias, då svarar han: Det är jag. Det svaret får översteprästen att riva sönder sina kläder.

Här, vid Caesarea Filippi, börjar Jesus undervisa sina lärjungar om detta som de inte kan förstå, att han måste lida och bli förkastad, bli dödad och uppstå. Den ivrige Petrus drar honom åt sidan och börjar förebrå sin mästare. Och han ska få många efterföljare i det försöket. Långt upp i kyrkans ledning har man under kyrkohistoriens gång lockats av makten och den jordiska härligheten. Samlad till sitt senaste koncilium påminner hon sig själv: ”Kristus fullbordade sitt återlösningsverk under fattigdom och förföljelse. Kyrkan är kallad att träda in på samma väg.” Petrus själv, den förste påven, som avlagt den goda bekännelsen, fick höra: Håll dig på din plats, Satan. Platsen är bakom Jesus, inte framför. Kyrkan och varje lärjunge är kallad att gå efterföljelsens väg. Den som i förmätenhet själv tror sig veta bättre än sin Mästare går inte bara vilse, han går onda makters ärenden. Petrus har ännu inte vänt om i sitt sätt att tänka. Hans tankar är ännu inte Guds, utan hans egna.

Om någon vill gå i mina spår, säger Jesus, måste han förneka sig själv. Det är motsatsen till vad Petrus gjorde på översteprästens gård, när han förnekade Jesus, förnekade att han kände honom. Han lämnade sin Mästare. För efterföljelsen krävs att man gör det motsatta, inte tar sig själv så allvarligt, utan låter Jesus inta den viktigaste platsen. Ställer sig på botten. Alla beskrivningar av detta blir valhänta. Men helgonen och särskilt martyrerna är de bästa vittnena. De visar att något händer med den som följer Jesus. Efterföljelse kan verka krävande, men i själva verket är det vägen till lätthet och lycka. Här talar han om ett kors, men på ett annat ställe avslöjar han att hans ok är milt. Här säger han: ”den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det”. Vår påve säger ofta: Att följa Kristus är inte att förlora, utan att vinna. Att vinna den förtröstan som är starkare än allt annat. ”Se, Herren, Herren hjälper mig, vem vill då döma mig skyldig?” (Jes 50:9)

Responsoriepsalmen berättar hur det kan se ut. ”Dödens band omvärvde mig och dödsrikets ångest grep mig, jag kom i nöd och bedrövelse.” Men den nödställde släpper inte greppet. Han slutar inte att be: ”Herre, rädda mitt liv!” Han ger sig inte hän åt misstro och faller inte i olydnad. Han fortsätter att följa Jesus. Vad som än händer. Psalmisten säger: ”Jag var hjälplös, och han räddade mig”.

Och så vittnar han om förvandlingen, om lärjungens och hela kyrkans hemlighet: ”Kom till ro, min själ.” Från altaret ska vi snart höra om samma hemlighet. Jesus säger till sin kyrka: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er.” Där, inneslutna i Kristi offer för hela världen, där förvandlas oron. Vi ser hur det ska gå med allting, hur allt är sammanfattat i detta offer.

Låt oss förnya tron och viljan att efterfölja vår Herre.

Amen.