FEMTONDE SÖNDAGEN

Ef 1:3-14

Guds viljas hemlighet: att sammanfatta allting i Kristus.

Mångfald och variation är positivt laddade ord, men utan enhet och centrum leder det till splittring och söndring. Olikheter mellan folk och kulturer blir ett hot. Skillnaden mellan rik och fattig en skriande orättvisa. Utan att vi märker det delar vi in omvärlden i ett ”vi” och ett ”dom”. Trots att alla är människor är av samma kött och blod. Många flyr in i privatlivet eller till sitt eget inre, men möter också där motstridiga krafter. Finns det något centrum i tillvaron, ett sammanhållande band, något som förenar utan att förtrycka? Många har gett upp och nöjer sig med att blunda och överleva för egen del.

Saul, en jude från Tarsos, var från början en övertygad partiman, idag skulle han kallas fundamentalist, men något förvandlade hans liv. Nu far han land och rike runt för att vittna om ett sammanhållande band. En kraft som förenar mångfald och olikhet mellan jude och grek, mellan slav och fri, mellan man och kvinna. Det är inte en teori eller en ideologi eller en moralitet han predikar. Han talar om en gudomlig plan, en hemlighet som han fått insikt i. Han kallar det Guds beslut: att sammanfatta allting i Kristus.

Detta gudomliga beslut har sin upprinnelse i evigheten, i Guds vilja. Beslutet skulle genomföras när tiden var fullbordad, beslutet att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. Splittringens och söndringens krafter, som saboterat Guds goda skapelse sedan Adams syndafall, skall genom detta återställas och helas. Allt ska sammanfattas och integreras i Kristus. Ordet för sammanfatta betyder att alla delarna kommer på rätt plats, som lemmarna i en kropp. Sin rätta plats i kroppen finner de genom att inordnas under sitt rätta huvud. Kristus är inte någon partiledare eller religionsstiftare. Han är huvud för allting. Allt är skapat genom honom och till honom (Kol 1:16).

Detta paulinska ord spelade en avgörande roll i den tidiga kyrkans historia, framför allt genom kyrkofadern Irenaeus av Lyon (död ca 200). Kyrkan sprider inte idéer, kultur eller en viss andlighet. Hennes uppdrag är större. Den splittrade skapelsen ska återfå sin förlorade enhet. Kyrkan är redskap för hela tillvarons återställelse och enhet. Tillvaron rekapituleras, när hon återfinner sitt rätta huvud, caput, som är Kristus. Utan honom är mänskligheten och skapelsen huvudlös. Därför har Kristus med hela tillvaron att göra, med kropp och själ, nuet och historien, dagen och framtiden. På kyrkans agenda står både natur och kultur, geologi och astronomi, själavård och politik, ekologi och eskatologi (läran om de yttersta tingen). Allt är skapat genom honom och till honom, som är Guds Ord och som blivit människa. Guds viljas plan är att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden.

Varje liten människa skall infogas i denna kosmiska plan. Därför har Kristus blivit människa. Kyrkans uppgift är att fullborda denna plan. För Iraeneus var detta ord avgörande i hans kamp mot gnosticismen, en vag men mäktig andlig rörelse, som levt upp på nytt i vår egen tid. Gnostikerna avvisade Gamla Testamentet och föraktade det skapade och jordiska som något ont. Den hotade att suga upp den kristna kyrkan i andliga spekulationer. Mot sådan överandlighet sätter Irenaeus två realiteter: människoblivandet, inkarnationen, som fullbordar alla Gamla Testamentets löften och förebilder. Skapelsen är i grunden något gott. Människan är Guds avbild. Det är den skapade människan som skall frälsas och återupprättas. En hednisk vältalare på 300-talet uttryckte det så: ”När jag mötte Kristus, upptäckte jag mig själv som människa.” Det andra, redskapet för att tron skall bevaras ren och oförfalskad, är traditionen från apostlarna. Denna förs vidare av biskoparna i en obruten succession. Det viktigaste biskopssätet finns enligt Irenaeus i Rom, ”med denna kyrka ska alla överensstämma på grund av sitt speciella företräde”.

Det största och mest ofattbara är så enkelt och så konkret att ett barn kan förstå det, evangeliet om Jesus och den lära och de bud som hans kyrka förkunnar. Det största är samlat i det minsta: omvänd er och tro på budskapet. Allting sammanfattas i Kristus.

Enklast och tydligast ser vi denna hisnande sanning i den heliga eukaristin.

I den heliga mässan får alla och allting sin rätta plats. Kropp och själ. Sång och musik. Natur och kultur. Textil och konst. Stillhet och rörelse. Liturgisk värdighet och hjärtats bön. Präst och lekman. Ung och gammal. Lokalkyrka och hela mänskligheten. Skapelsens gåvor och himmelsk nåd. Tid och evighet. Åminnelsen av Kristi gärningar och löftet om den kommande härligheten. Där får vi förlåtelse för våra synder, där bär vi fram alla behov och befrias från ofruktbara bekymmer. I eukaristin fattas ofta de stora besluten. Där avläggs de avgörande löftena. Kristi offer görs närvarande och vi förenar våra lidanden med hans. Vi ber för levande och döda, för hela världens fred och för dem som lider nöd. Den jordiska kyrkan förenas med alla troende runt hela jorden och med den himmelska härskaran. Allt är sammanfattat och når sin fullbordan i den lovsång som frambärs och den kommunion som ges oss. Bekräftat av den helige Ande som en borgen och ett sigill i vårt hjärtas innersta.

Liturgin fortsätter i vardagens handlingar och i hjärtats bön, i kyrkans diplomati och försök att medla i konflikter, i den enklaste vardagshandling och i hjärtats ödmjuka tålamod.

Kanske är det här som vi lättast kan ana sanningen i apostelns grandiosa ord. Vägen till insikt om att allting sammanfattas i Kristus är att låta honom bli hjärtats ende Herre. Vägen känner vi. Den som inte talar med honom om allt lever farligt. Den som undanhåller något eller spelar dubbelt lever livsfarligt. Och fastnar dessutom i onödig trötthet, medan tvivlet växer. Den som bär fram allt till honom, den som framhärdar i daglig omvändelse och överlåtelse finner steg för steg vägen till hjärtats frid. Allting kommer på plats. Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor. Jag ska skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, lär av min ödmjukhet och mitt saktmod. Allting kommer på plats, oron viker, de många orden tystnar, sikten klarnar, hjärtat vidgar sig.

Apostelns ord var en lovprisning, en liturgi, för att våra liv ska bli ”Gud till pris och ära”. För att Guds eviga vilja skall fullbordas, så att allt sammanfattas i Kristus, allt i himlen och på jorden.

Amen.