TOLFTE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Job 38:1,8-11 2 Kor 5:14b-17 Mark 4:35-41

Förebråelse och bön

Naturen rymmer inte bara skir midsommargrönska och späda blommor. Den rymmer också hotfulla krafter som ingen mänsklig teknik kan bemästra. Det är inte svårt att förstå våra förfäder, som förknippade åskan och vindarna med gudomliga väsen, och som de försökte blidka genom offer och bön. I våra dagar växer det fram ett nytt intresse för gammal asatro. Ett vakuum vill ju fyllas. Desto större är skälen att på nytt vittna om det kristna evangeliet. Med samma iver som en gång Ansgar, Sigfrid och David av Munktorp, vars minne firas idag (25/6). Att få berätta om dagens evangelium och vittna om den sanne Guden, som blivit människa och som visar sig starkare än både vindarna och vågorna. Om den Gud som delar våra villkor, också tröttheten. Han har somnat med huvudet mot aktertoften. Samtidigt kan han befalla över både stormen och sjön. Så att människor grips av fruktan och utbrister: ”Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder honom.”

Gennesarets sjö ligger 200 meter under havets nivå. Kalla luftströmmar rusar lätt ner från höjderna och orsakar hårda vindar. Man har arkeologiskt funnit ett båtskrov från Jesu tid, åtta meter långt och två meter brett, med en toft i aktern och med plats för en dyna för rorsmannen. Det kan ha varit en sådan båt vid det tillfälle som evangeliet berättar om. Flera av lärjungarna var fiskare och vana vid oväder, men när vågorna slår in i båten övermannas de av rädsla.

Hela evangeliet ryms i denna händelse på Gennesarets sjö. Trots att bilden är enkel och vår tillvaro blivit så oerhört komplicerad, finns det något i de mänskliga villkoren som förblir sig likt. Evangeliet är så enkelt att ett barn kan förstå det. När Jesus är med i båten finns det ingen orsak att vara rädd, inte ens för de mest hotande fiender, inte ens när båten tycks gå under i vågorna. Båten med lärjungarna och Jesus, är en bild för kyrkan, på väg över tidens hav mot det eviga livets strand. Det är just det som gör oss till kyrka, att Jesus är med i båten, varenda dag till tidens slut.

Samtidigt är det ofattbart. Lärjungen måste gå igenom många prövningar för att förstå det. Det första vi får veta är att också de första lärjungarna var rädda. Evangeliet tvekar inte att berätta om apostlarnas rädsla. Kyrkans båt rymmer många räddhågade. Hon är inte till bara för de som är starka och modiga av naturen. Jesu tålamod med sina räddhågade lärjungar är inte mindre idag. Men därmed kan heller ingen utesluta sig själv. Ingen kan mumla och säga: jag är för rädd, jag duger inte. Ty det avgörande är inte hur ängslig man är, utan vad man gör med sin rädsla.

Människan är själv en värld i miniatyr, ett mikrokosmos. Som en gång i begynnelsen, då kosmos framgick ur urhavet, så har människan framgått ur vattnet, fostervattnet i sin moders sköte. Och den skapelsen tycks fortsätta. Hela hennes liv är en kamp för att övervinna kaos och finna kosmos, den inre skönheten, friden och stillheten. Hennes inre värld liknar lärjungarnas situation i båten. Hon är ju också en kyrka i miniatyr. En inre värld där det ofta råder kaos, där stormar, rädsla och oro hotar att dra ner henne i djupen. Psalmisten klagar: ”Vattnet står mig till halsen. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig.” (Ps 69:3)

Vad gör lärjungarna? De väcker Jesus med en fråga: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Lyssna noga till vad de säger! De hade kunnat be. De hade kunnat be som Petrus när han höll på att sjunka i djupen: ”Herre, hjälp mig.” Eller som Jona i fiskens buk: ”Jag ropade till Herren i min nöd och han svarade mig. Då mina krafter sinade vände jag mig till Herren.” (Jona 2) Men vad de säger är en förebråelse. ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Dessutom fylld av fördomar. Det tror sig veta att Jesus inte bryr sig om dem! Marta sade något liknande: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt?” Dessutom ger hon anvisningar hur det hela ska lösas: ”Säg åt henne att hjälpa till.”

Är det någon skillnad på en sådan förebråelse och en bön? Skillnaden är lika stor som den mellan de två rövarna på Golgota. Den ene kräver. Den andre ber. Det är skillnaden mellan högmod och ödmjukhet, mellan knotande och bön.

Lärjungarnas tro är ännu på barnstadiet. Den är oprövad. De känner varken sig själva eller sin Herre. Trots det svarar Jesus med att visa dem sin milda allmakt. Som en gång när Gud lät Mose slå på klippan för att släcka de knotandes törst. Här på Gennesarets sjö tilltalar Jesus de hotande kaosmakterna med sin ännu större makt. Och det blir alldeles lugnt.

Vi får höra detta evangelium. Det rymmer både den enklaste barnasanning för den som ännu inte förstått vem Jesus är. Samtidigt är det en komprimerad anvisning om hur människans bön kan växa från barnakrav till den kontemplation, där alla ord har och alla krav har tystnat och allting blivit alldeles lugnt.

Vi får höra detta evangelium för att våra hjärtan ska renas från knotande och det högmod som tror sig veta. För att våra hjärtan ska lära sig att be med förtröstan och finna den frid som bara Kristus kan ge och som bara den ödmjuke kan ta emot.

Amen.