Beredda gärningar

PALMSÖNDAGEN

Vid palmprocessionen: Mark 11:1-10

Jes 50:4-7 Fil 2:6-11 Mark 14:1-15:47

Inledningsord när kvistarna välsignas

Idag går vi in i stilla veckan, som också kallas stora veckan. Redan på dess första dag möts vi av en storhet som tanken inte kan få grepp om. Ändå är det samtidigt historiskt och fyllt av konkreta detaljer.

Vi skall snart höra hur Jesus skickar två av sina lärjungar in i en by, för att hämta åsnan han skall rida på. Jesus tycks i förväg veta om att det finns en åsna i beredskap. Likaså tycks han veta att lärjungarna skall få frågan, varför de tar åsnan utan lov. Lärjungarna svarar då som Jesus sagt att de skall svara: ”Herren behöver den”. Då får de gå utan invändningar. Allting är berett, in i minsta detalj. Och lärjungarna upptäcker det när de lyder i tro. En slags miniatyr av det Jesus själv gör, när han går sitt lidande till mötes, för att fullborda Faderns plan och rådslut.

Låt oss nu göra som folket i Jerusalem, hylla vår Konung, men också följa honom i trons lydnad, för att upptäcka planen och meningen med våra liv, och bli vittnen om påskens seger.

 

Predikan – Beredda gärningar

När påskmåltiden skall beredas händer samma sak som när Jesus fick åsnan att rida på. Jesus skickar två lärjungar i förväg för att vidta förberedelser, men allting tycks redan vara berett. När de kommer in i staden skall de möta en man som bär på en vattenkruka. Honom skall de följa. De behöver inte ens få reda på hans namn eller själva presentera sig. Där han går in, skall också de gå in och bli visade till en sal i övervåningen ”som redan står färdig”. Allt är berett. Ändå behövs lärjungarna för att slutföra förberedelsen. När de lyder i tro, upptäcker de vad som är berett och kan själva fullgöra sitt arbete som sin Herres medarbetare (1 Kor 3:9).

Mönstret ger ett exempel på vad det är att gå i ”beredda gärningar” (jfr Ef 2:10). Överlåtelsen åt Guds vilja och plan. ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem” säger den helige Ignatius av Loyola, ”om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomliga mästaren så att han kunde forma deras själar mellan sina händer”.

Jesus överlåter sig åt Faderns vilja, åt Faderns kärleksfulla plan. Han bejakar att bli förrådd, dömd, övergiven av sina närmaste, att bli hånad och pinad till döds. Han vet att det är en kärleksfull plan. Han väg är beredd. Han går i beredda gärningar. Allt måste fullbordas, allt som står skrivet i Guds ord.

Han som är vägen och förebilden säger: Följ mig! Han är en förebild i ödmjukhet, som vi bad i kollektbönen och hörde i andra läsningen. Vi läser om samma väg i regelns sjunde kapitel om ödmjukheten. Det är vetekornets lag och väg, den enda väg som bär frukt. Det ofruktbara egenlivet måste dö för att bereda plats för det liv som bär frukt.

När en människa går överlåtelsens väg då vidgar sig hjärtat. Hon anar att den vägen är beredd, att det finns en plan för hennes liv. Att alla hennes dagar är uppskrivna i hans bok (Ps 139:16). Det som tycktes vara ett tungt kors förvandlas till ett milt ok. Det går ut kraft från Jesus, när vi håller oss nära honom. Vi upptäcker att något har skett på Golgota, som berövat ondskan dess udd. Att korset har förvandlats till ett livgivande träd med läkedom för våra sjukdomar. Också våra lidanden har genom Kristi kors blivit beredda gärningar att gå in. Ja, att överlåta sig åt. Som en kommunion. Vetekornet bär frukt i den kommunion vi tar emot. Augustinus säger: ”Herren har berett sin måltid, han har dukat sitt lidande för oss. Den som följer i hans spår blir mättad”.

Amen.