Guds rike är nära – märker ni det inte?

7 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 43:18-19,21-22,24b-25 2 Kor 1:18-22 Mark 2:1-12

Guds rike är nära – märker ni det inte?

Markus berättar hur en lam man botas i Kafarnaum. Han berättar enkelt och utan broderier. Själva händelsen är spännande nog. Det är inte svårt att föreställa sig scenen. Otaliga lärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Varför berättar Markus denna händelse?

Dramat har flera rollinnehavare. Mycket folk har samlats när de får höra att Jesus var där, och de är inte bara statister. En grupp skriftlärda sitter inne i huset. Bårbärarna spelar en nyckelroll, och så den lame själv, som inte säger ett ord. Men huvudrollen spelas naturligtvis av Jesus. Ryktet om hans närvaro tycks fungera som en magnet och mycket folk samlas. Det är han som förkunnar ordet för dem. Det är han som löser den lame från hans synder, som botar honom och säger åt honom att ta sin bädd och gå hem. Det är han som läser de skriftlärdas tankar och som får alla att häpna och utbrista: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Varför berättar Markus denna händelse? Markus har förstått att något håller på att bryta fram. Han kallar det Guds rike. En ny tillvaro där allting kommer på rätt plats, därför att Gud råder och människans fiender får vika. Redan profeten hade förstått det, långt i förväg. ”Jag vill göra något nytt”, hade Herren sagt, ”Redan nu visar det sig – märker ni det inte?” Människorna som var med den gången märkte det: ”Aldrig har vi sett något sådant!” Evangelisten berättar det i en koncentrerad händelse och kyrkan låter oss höra den. För att väcka vår tro på att Guds rike redan har börjat spira, som ett tecken på dess slutliga seger. För oss som har hört händelsen många gånger – för oss är den koncentrerade händelsen liksom utsträckt i tiden. Ofta upptäcker vi först i efterhand det som Markus berättar i koncentrat.

De fyra bårbärarna spelar en nyckelroll. De är Jesu medarbetare, även om de inte förstod det förrän i efterhand. Vad hade hänt med den lame om han inte haft dessa vänner? Kanske fick de både irriterade och spydiga kommentarer när de tränger sig fram genom folkmassan med sin börda. När de märker att den vanliga vägen är stängd söker de en annan väg. De agerar med fantasi och målmedvetenhet. Det fanns som regel en trappa längs husens yttersida, vilken ledde upp på det platta taket. På den tar de sig upp med sin dyrbara börda. Där uppe gör de ett hål i taket. Evangelisten Lukas vet berätta att de lyfter undan tegelstenar. De ger sig inte förrän de kan fira ner sin lame vän framför fötterna på Jesus. Drivkraften är deras obetingade tilltro till Jesu förmåga och vilja att bota. Det är på deras tro som Jesus helar den lame. Monica gjorde samma sak, när hon envist och uthålligt bad för sin vilsegångne son Augustinus. Tusentals mödrar, fäder, bröder, systrar och vänner har fortsatt. Även om det har sett alldeles hopplöst ut. Den monastiska kallelsen känner igen sig i bårbärarna.

Den lame är vi själva. Innan någon kan göra en insats, innan någon blir bårbärare, är hon själv framburen av andra. Av dem som förmedlade tron till oss, som förde eller bar oss till dopet. Och detta fortsätter hela tiden i de heligas gemenskap, den heliga kyrkan. I liturgin genom ”de troendes förbön” (oratio fidelium), och i hela eukaristin, bönen för kyrkan, världen och de svagaste. Ingen kan bära, som inte själv är buren. De som bär de tyngsta bördorna i kyrkan, ofta de största och de minsta, de överordnade och de som lider mest, är de som behöver mest förbön. Ingen kan vara stark, utan att ha insett sin egen svaghet. Men ingen är heller utan stöd i kyrkans hus. Om de synliga bårbärarna vacklar eller sviker, så är vi hela tiden burna av helgonen och skyddsänglarna. När vår egen teologi och insikt vacklar, får vi hämta stöd hos kyrkans stora lärare. När modet sviktar får vi se på martyrerna. Men Jesus har hela tiden huvudrollen. Det är evangeliet om honom som väcker tron. Markus berättar denna händelse för att väcka samma tro i oss.

Tron på förlåtelsens mirakel. Många tar förlåtelsen för självklar. Nåden realiseras, och blir ointressant. Men det är inte till någon hjälp när skulden gör sig påmind i nattens mörker. De skriftlärdas reaktion är sund. Ingen kan förlåta synder utom Gud, eller den som fått fullmakt att göra det i hans namn. Varje människa som kommer ut ur biktstolen och blivit avlöst har varit med om ett mirakel. Hon borde dansa och sjunga. Vi hörde det i första läsningen: ”Jag är den som utplånar dina överträdelser, för min egen skull, och dina synder kommer jag inte mer ihåg.”

Markus berättar också att Jesus förstår de skriftlärdas tankar. Tror vi att Gud vet vad vi tänker? Eller beter vi oss som om vi kunde bära fram en yttre gåva, undvika de stora synderna, låta kroppen delta i gudstjänsten, för att sedan få vara ensamma med våra tankar? ”Herren känner människornas tankar” – den helige Benedictus citerar detta ord i kapitlet om ödmjukheten (RB 7:15). Inte för att skrämma oss, utan för att Gud vill upprätta sitt rike i våra hjärtan. Så att de sjuka och destruktiva tankarna ersätts av goda tankar i ett rent hjärta. ”Vi tänker Kristi tankar”, säger aposteln. (1 Kor 2:16)

Kanske tänker någon: Varför ser vi så lite av kroppsliga underverk? Frågan får ställas. Det är inte kristligt att utgå från att ”det här får jag säkert uthärda”. De sjukas sakrament borde efterfrågas betydligt mera. Det sker kroppsliga underverk både idag och genom hela kyrkans historia. Men samtidigt måste tankarna prövas. Det kan finnas blandade motiv hos den som söker yttre bekräftelser. En ökenfader säger: ”Det är större att fördriva bedrövelsen ur det egna hjärtat än att bota sjuka. Det är större att tygla vreden genom tålamod än att besegra luftens härskare.” (Abba Nesteros).

Jesus uppmanar den botade att ta sin säng och gå hem. Inte att visa upp sig eller låta sig intervjuas. Att komma hem, helad till kropp och själ. Utan tyngande och förlamande bördor. Befriad, upprättad till sin fulla kapacitet. Beredd att bära andras bördor. En glimt av Guds rike. En försmak av det slutliga målet.

Markus har berättat det. Redan nu visar det sig – märker ni det inte?

Amen.