Den stora skaran och det slutliga målet

ALLA HELGONS DAG

Upp 7:2-4, 9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Den stora skaran och det slutliga målet

När träden avlövas och höstmörkret tätnar lyfter kyrkan blicken mot det oförgängliga livet och det himmelska ljuset. När allt fler i vår omvärld tycks ha förlorat hoppet, då lyfter kyrkan våra ögon mot det som är större, mot det slutliga målet. Begravningsannonserna vittnar allt oftare om att hoppet har krympt och förminskats till förlängd jordisk lycka. Andra menar sig ha genomskådat alltsammans och grips av panik och förtvivlan över alltings fåfänglighet.

Alla helgons dag visar oss det riktiga målet för det mänskliga livet. Guds folk ser inte nedåt eller bakåt, utan uppåt och framåt. Vad Johannes fick se enligt bibelns sista bok förmedlar han till oss: ”Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk.” Vitklädda står de inför Guds tron och inför Lammet, i lovsång och tillbedjan, tillsammans med oräkneliga änglar.

De som står där är inte de som lyckats och varit framgångsrika i jordiska affärer. Johannes säger att de kommit ur det stora lidandet, ur den stora bedrövelsen. Deras renhet beror på att de tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Men det är inte någon liten sekt, utan en stor skara som ingen kan räkna. Där står inte bara de kända och kanonicerade helgonen, utan alla heliga, alla de som dött i Guds vänskap och vars rening har fullbordats. En enda Guds familj, som omfattar alla stammar, länder och språk. Där är alla särskiljande gränser upphävda. Alla stämmer in i samma lovsång, i fullkomlig harmoni med alla de andra. Varje röst och varje dialekt kommer till sin rätt och varje öra gläder sig över de andras röster, utan avundsjuka eller rivalitet.

Lovsången och tillbedjan är utan begränsning, utan slut. Augustinus beskriver slutmålet så: ”Då skall vi glädjas och se, se och älska, älska och tillbedja. Ja så skall det verkligen vara utan ände vid slutmålet. Ty det är vårt slutmål, att komma till ett mål utan ände, ett slut utan slut” (lat. ad finem sine fine).

Kyrkan har firat denna fest sedan 300-talet. För att stärkas i hoppet. Den stora skaran är ”stöd och föredöme för oss”, som vi skall sjunga i prefationen. När vi firar helgonen och ser mot slutmålet händer något med oss. Vi som ännu inte är framme upptäcker att vi hör ihop med dem som är vid målet. Vi deltar i samma lovsång. Deras närhet till tronen och Lammet fjärmar dem inte från oss. Tvärtom, de är vid målet för att hjälpa oss på vår vandring. De är vårt stöd för att vi inte skall ge upp i vår svaghet. De som har nått målet, har inte gjort det för privat vinnings skull, utan för de mångas skull, för vår skull. ”Gråt inte”, säger den helige Dominicus till sina bröder när han ligger på sin dödsbädd, ”jag skall vara er till större nytta efter min död, och jag skall ge er en bättre hjälp än under mitt liv”. De starka är till för de svagas skull. De som redan är vid målet vägleder och tröstar oss som famlar och vacklar. Främst i den heliga liturgin. Deras lovsång höjer våra svaga stämmor över vår egen nivå. Om vi inte vore så andligt lomhörda, skulle vi höra den himmelska lovsången i varje mässa. I hoppet har vi redan del av det vi hoppas på. Vi har redan nu gemenskap med den himmelska festförsamlingen. Vi instämmer redan nu i deras lovsång, glädje och tillbedjan, när vi står inför det offrade Lammet, Kristi kropp och blod, på kyrkans altare.

Men också i det dagliga livet. Helgonen är våra storasyskon, som både sporrar och stöder oss på den vandring som ännu återstår. Att hålla helgonen i ära är inte att dyrka människor. Gud allena är helig. Kyrkan sjunger det i varje mässa: ”Tu solus Sanctus”, du allena är helig. Men denne Gud har blivit människa och låter sin underbara kraft ta sin boning i svaga människor. Om detta vittnar helgonen. Deras liv blir en skrift som berättar om Gud. Helgonen förhärligar Gud. Det ljus de sprider kommer inte från dem själva. I sig själva är de fattiga i anden, sörjande och hungrande, förföljda och ofta missförstådda. Men helgonen har inte nöjt sig med det konventionella och medelmåttiga. De har inte stannat på vägen. De har fortsatt att hungra och törsta efter Guds rike och hans rättfärdighet. ”De som inte är törstiga, kommer inte att hålla ut på resan”, säger Katharina av Siena. De har sörjt mera än andra över sin synd och ansett sig som de sämsta och lägsta bland människor. Ständigt på nytt har de renat sig i Lammets blod och på nytt överlåtit sig åt Guds vilja. I denna deras svaghet har Gud gjutit sin kraft. Däri ligger deras hemlighetsfulla styrka, en styrka som inte förtrycker eller väcker avundsjuka, utan sprider glädje, ljus och hopp.

Några ansikten i den stora skaran är oss särskilt bekanta, eller borde vara det. Vårt eget skyddshelgon – när talade du med ditt skyddshelgon sist? Vi kan inte börja med att älska alla, lika lite som vi kan ha mer än ett fåtal vänner. Också Jesus själv tycks ju ha haft en särskild relation till några få. Vännerna i Betania och den Johannes som vilade vid hans bröst. Men denna särskilda vänskap kom ju så småningom oss alla till del. På samma sätt leder vänskap med ett eller några helgon till gemenskap med alla. Ty i Guds rike är allt gemensamt.

Helgonen liknar honom, den ende medlaren mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus, som kommit för att frälsa alla syndare och förvandla alla till helgon. Vi skall bli ”lika honom”, säger Johannes. Hoppet rymmer en kraft som lyfter och förvandlar. ”Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.” (1 Joh 3:2-3)

Därför lyfter vi blicken mot slutmålet, till den stora skaran inför tronen. Inför det offrade Lammet på kyrkans altare föregriper vi slutmålet i lovsång och tillbedjan. Och ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga.”

Amen.