BIRGITTA AV VADSTENA

SVERIGES OCH EUROPAS SKYDDSPATRON

Två slags vishet

Ur Heliga Birgitta Uppenbarelser, Andra boken, kapitel 22.
Övers. Alf Härdelin. Atlantis 2003

En som ville lära sig vishet såg två mästare stå framför sig och han sade till dem: ”Mycket gärna skulle jag vilja lära mig vad visheten är, om jag visste vart hon skulle föra mig, vilken nytta jag skulle ha av henne och vilket som är hennes mål.” Den ena av mästarna svarade: ”Om du vill följa efter min vishet, kommer hon att föra dig till ett mycket högt berg, men under vägen kommer det att vara hårda stenar under dina fötter och uppstigandet kommer att vara besvärligt och brant. Om du vill anstränga dig med denna vishet, skall det yttre vara mörkt men det inre ljust. Om du håller fast vid henne, skall du få vad du vill. Hon kretsar runt omkring dig som en cirkel och drar dig närmare och närmare till sig, hon blir allt ljuvligare och ljuvligare, intill dess att du – när tiden är inne – genomströmmas av glädje från alla håll.”

Den andre mästaren sade: ”Om du följer min vishet, skall hon föra dig in i en blomstrande dal som är rik på alla jordens frukter. Mjukt är det under dina fötter på vägen och det är inte särskilt mödosamt att stiga ner i den. Om du stannar kvar i denna vishet skall du få det som utvärtes är lysande, men som kommer att fly undan från dig då du vill njuta av det. Du skall få det som inte har någon varaktighet och som snart tar slut. Och då boken har blivit läst, skall både boken och det du läst upplösas och du skall lämnas kvar tom.”

När han hade hört detta tänkte han för sig själv: ”Jag hör två egendomliga ting: om jag stiger upp på berget, kommer mina fötter att bli trötta och ryggen att bli nertyngd. Om jag vinner något som till det yttre är mörkt, vad har jag för nytta av det? Om jag anstränger mig med sådant som inte skall ha någon ände, när skall jag då få någon tröst? Den andre mästaren lovade något som till det yttre är lysande men som inte skall bestå, en vishet som skall ta slut med läsningen. Vilken nytta har jag alltså av dem, om de inte har någon beständighet?” Och då han tänkte så i sitt sinne, var där plötsligt ytterligare en man mellan de två mästarna och han sade: ”Även om berget är högt och svårt att bestiga, så finns det dock ovanför berget en ljus sky som kommer att ge dig svalka. Men även om det som utlovas till det yttre är mörkt, så kan det brytas itu och så kommer du att få det guld som finns dolt där inne och du till din glädje skall äga för evigt.”

Dessa två mästare betecknar två slags vishet, den andliga och den köttsliga. Den andliga handlar om att lämna den egna viljan åt Gud och med all åstundan och all gärning sucka efter det himmelska. Ingenting annat kan nämligen i sanning kallas för vishet än en gärning som överensstämmer med orden. Denna vishet för till det saliga livet. Men denna vishet är stenig under vägen och brant under uppstigandet, ty det tycks vara en hård och stenig väg att motstå sina böjelser, och det är en brant väg att trampa invanda njutningar under fötterna och att inte längre älska den ära som världen ger. Men fast det är svårt skall dock var och en som betänker att tiden är kort och att världen skall ha ett slut och som envist håller fast vid Gud ovanför detta berg få se en sky, nämligen den Helige Andes tröst. Hans tröst skall den människa vara värdig som inte söker någon annan tröstare än Gud. Ty hur skulle alla utvalda ha velat påbörja något så svårt och bittert, om inte Guds Ande hade samarbetet med människans goda vilja liksom med ett gott verktyg? Den goda viljan ledde denne Ande till dem, den gudomliga kärlek de hade till Gud inbjöd honom, ty de arbetade med vilja och längtan, ända tills de blev starka i sin gärning. Sedan de vunnit Andens tröst fick de också strax den gudomliga glädjens och kärlekens guld, varigenom de inte bara kunde tåla många motgångar utan också gladdes över att, med tanke på lönen, kunna tåla dem. Denna glädje ter sig mörk för dem som älskar världen, ty de älskar mörkret, men för dem som älskar Gud är den ljusare än solen och mera glänsande än guldet, ty de bryter sönder lasternas mörker och stiger upp på tålamodets berg, i det att de betraktar tröstens sky som inte har något slut utan har sin början i den innevarande tiden och kretsar liksom i cirklar intill dess att den når fram till fullkomningen, Världens vishet däremot leder till detta eländes dal, som kan tyckas blomstrande på grund av sitt överflöd av ting, skön i den ära den skänker och behaglig i sin vällust. Men denna vishet har ett snart slut och har ingen annan nytta med sig än den man kan se och höra.

Min dotter, (det är Maria som talar till Birgitta) sök alltså visheten hos den vise, dvs. hos min son. Han är nämligen den vishet från vilken all vishet kommer. Han är den cirkel som aldrig har något slut. Jag ropar till dig som en moder till sin son: älska den vishet som invärtes är som guld, utvärtes föraktlig och invärtes brinnande av kärleken, utvärtes mödosam och fruktbärande i gärning! Och om du förvirras av dess tyngd skall Guds Ande vara din tröstare. Gå framåt och ansträng dig likt en människa som fortsätter ända tills hon vant sig vid mödan! Ta inte ett steg bakåt, förrän du har nått fram till bergets topp! Ingenting är nämligen så svårt att det inte blir lätt genom att man tryggt och förnuftigt fortsätter. Ingenting är vid början av ett företag så hedervärt att det inte fördunklas genom ett ofullkomligt genomförande.

Träd alltså fram till den andliga visheten! Hon skall föra dig till kroppsliga mödor, till världsförakt, till en bedrövelse som är kort och en tröst som är lång. Världens vishet däremot är bedräglig och nålvass. Hon leder dig till en hop världsliga ting och till en tillfällig ära men vid slutet till den största olycka, om man inte ser sig noggrant för och aktar sig.”

Detta förmedlar den Heliga Birgitta till oss och vi säger därtill Amen.