18 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jes 55:1-3 Rom 8:35,37-39 Matt 14:13-21

Underverk i öde trakter

Bakgrunden till det vidunderliga brödundret är inte lika fascinerande. Jesus har fått höra vad som hänt med Johannes Döparen. Hur han blivit halshuggen i sitt fängelse, på anstiftan av en hämndlysten kvinna och beordrat av den fege Herodes. ”När Jesus hörde detta”, berättar Matteus, ”drog han sig undan till en öde trakt för att vara ensam”. Liksom Johannes blir halshuggen i fängelsets ödsliga ensamhet, drar sig Jesus undan till en öde trakt för att vara ensam.

Undret sker genom att fem bröd och två fiskar förvandlas till mat som räcker åt alla, och dessutom ger tolv korgar över. En hemlighetsfull antydan om hur det Gamla förbundet fullbordas och övergår i ett Nytt förbund. Det Gamla förbundet är samlat, dels i fem Moseböcker, dels i ytterligare två skriftsamlingar, profeterna och de övriga ”skrifterna”. Det Nya förbundet antyds med de tolv korgarna som blir över, syftande på den apostoliska kyrkan. Undret pekar fram mot det brödunder som kyrkan lever av sedan dess, i alla tider, med kulmen i varje eukaristi. Men undret ägde rum i en öde trakt. Och det gäller fortfarande. Där de mänskliga resurserna inte räcker till och de egna krafterna sinar – där finns undrets förutsättning.

Det hade blivit kväll den gången. Folket hade lyssnat hela dagen. Lärjungarna bekymras över hur folket skall få något att äta. Därför ger de sin Mästare rådet att skicka bort folket, så att de kan gå och köpa mat i byarna runt omkring. Men de får ett oväntat svar: ”Ge dem att äta, ni själva.” Lärjungarna hänvisar då till det knappa förrådet. Hur skall fem bröd och två fiskar räcka till så många? ”Lämna dem till mig”, lyder svaret. Jesus använder sig av det lilla förråd som finns.

Det är inte svårt för kyrkan att känna igen sig i detta ögonblick, när hon ser behoven och allt hon skulle utföra, i världen och i våra egna liv. Och frågan väcks hur krafter och resurser skall räcka till. Det avgörande är vad vi gör i sådana lägen. Om vi då börjar tvivla, och anpassar våra liv enbart efter de synliga resurserna? Som när det en gång saknades bröd i Monte Cassino för Benedictus och hans bröder och dessa blir modlösa och bedrövade. Då tillrättavisar han dem milt för deras modlöshet och ger dem ett märkligt löfte: ”Varför är ni ledsna att ni lider brist på bröd? Idag finns det bara litet grand, i morgon kommer ni att ha i överflöd. Följande dag fann man säckar med två hundra skäppor mjöl utanför klosterporten, som den allsmäktige Guden låtit sända dit; genom vilka vet man inte än i dag. När bröderna såg det, tackade de Gud. Så lärde de sig att inte ens i nöden tvivla på att Gud ger i överflöd” (Gregorius den Store. Den helige Benedictus liv, kap. 21).

Eller när aposteln Paulus uppmanar de kristna i Korint att samla gåvor till de nödställda i Jerusalem: ”Den som sår snålt får en snål skörd, och den som sår rikligt får en riklig skörd.” De kristna i Korint hade kunnat börja mäta och räkna ut hur mycket de möjligen kunde avstå ifrån. Lärjungarna i den öde trakten hade kunnat behålla de fem bröden för egna behov. Men de lyder i tro och lämnar vad de har till Jesus. Det är vad vi är kallade att göra i våra liv och i varje mässa, när vi ger åt den fattige och bär fram bröd och vin till altaret. Då sker undret, både på altaret och i det dagliga livet. Aposteln uttrycker det så: ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål” (2 Kor 9:6,8).

Det är inte storleken på gåvan som avgör. Änkans skärv var ett större offer än de rikas ”sedlar” (Mark 12:41-44). Änkan i Sarefat gjorde samma upptäckt. När hon i tro använde det sista mjölet och den sista oljan hon hade. Oljan och mjölet förökades och tog inte slut. (1 Kung 17).

Samma mönster gäller i bönen. Det är inte de många och stora orden som drar ner bönhörelse. Bönhörelse är ingen betalning för vår fromhet. ”Kom hit, ni som är törstiga, och ni som inga pengar har”, säger profeten i dagens första läsning, ”kom hit och hämta säd utan pengar, och för intet både vin och mjölk.” ”Hör, så får er själ leva”. Hör – det gör den som inte har något fint och fromt att säga. Men som lyssnar, som hungrar och törstar, och ropar efter svar och om hjälp i sin nöd.

Mönstret gäller hela livet. Paulus beskriver det. Det liv som präglas, inte av glans, framgång och överflöd, men av nöd och ångest, av nakenhet och fara. I både yttre och inre hänseende. Hotat av makter både från höjden och i djupet. Det är dessa ord från aposteln i dagens andra läsning som den helige Benedictus syftar på, när han talar om motgångar, svårigheter och oförrätter i munkens liv. Det är då han talar om undret, om en ofattbar triumf. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss” (Rom 8:37 – RB 7:35ff).

Påven Benedikt talade för ett par dagar sedan till en grupp präster. ”Det tycks som om människorna inte längre behöver oss. Allt vi gör tycks fåfängt. Också jag lider.” Och så fortsatte han: ”Vi lider och genom lidandet förvandlas problemen, ty lidande är vägen till förvandling och utan lidande sker ingen förvandling. Vi förvandlar dessa svårigheter genom att lida med Kristus och så förvandlas själva.”

Det är brödundret i den öde trakten. Det är påsken i våra liv. Delaktigheten i Kristi ångest och nakenhet på korset. Med händer och fötter fastspikade kan man ingenting göra. Det är föreningen med den lidande Jesus, som förvandlas till uppståndelse på tredje dagen. Påven säger ”Vi måste gå framåt, gå igenom tålamodets tunnel, i förvissningen om att Kristus är svaret och att hans ljus till slut skall lysa igen.” Han varnar och säger: ”Utan relation till den sanne Guden förstör människan sig själv. Vi ser det med våra egna ögon.” Han fortsätter: ”Vi får inte förlora vissheten att Kristus är Guds ansikte. Tvärtom måste vi fördjupa denna visshet. Glädjen över att ha denna visshet gör oss till tjänare för världens framtid.”

Därför bär vi fram vårt bröd och vårt vin. Och bekänner med bävan den öde traktens underverk: Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.

Amen.