KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID

5 Mos 8:2-3, 14b-16a 1 Kor 10:16-17 Joh 6:51-58

Ofattbara och tillbedjansvärda gåva!

Gåvan är så stor och våra händer så små. Den gåva vi fått i den heliga eukaristin är så stor, att våra sinnen inte kan fatta den. Liturgin denna dag är fylld av ord och bilder om denna gåva – mannat i öknen, det bästa vetet, honung ur klippan, änglarnas bröd, välsignelsens bägare, det levande brödet, Kristi kropp och blod – men vårt förnuft kan inte fatta dem. Våra sinnen slinter som fötterna på den hala klippan. Människan är dock kapabel till något större. Hon kan förundras och tillbe.

Låt oss ta hjälp av en konkret biblisk händelse, som vi ska fira den kommande veckan, jungfru Marias besök hos Elisabet, Johannes Döparens moder. Elisabet sitter i sitt hus i Juda bergsbygd och får besök av Maria, som blivit havande och nu bär barnet i sitt sköte, när hon skyndar över bergen för att besöka sin släkting. Elisabet förstår att Marias barn inte är vilket barn som helst. Hon vet i sitt innersta att Marias barn är den utlovade Messias, att det är Herren själv, som döljer sig i Marias moderliv. Hon utbrister förundrad: ”Hur kan det hända mig, att min Herres mor kommer till mig?”

När kyrkan firar den heliga eukaristin är de troende i Elisabets situation. Vi får besök. Herren själv kommer till oss, buren och förmedlad av sin moder, den heliga Kyrkan. Kyrkan har ju samma uppgift som Maria. Som Maria bar fram den jordiske Frälsaren, så bär Kyrkan fram den förhärligade Herren. Vi kan inte se gåvan direkt. Lika lite som Elisabet kunde se barnet. Gåvan förmedlas till oss under sakramentala tecken. Brödet och vinet frambärs på kyrkans altare och prästen åkallar den helige Ande, för att de skall förvandlas till Kristi kropp och blod. Precis som Anden kom över jungfrun och gjorde henne havande. Det våra kroppsliga ögon ser är de synliga tecknen, bröd och vin. Endast genom att tro på Kristi ord ser vi vad som döljer sig under tecknen. De yttre gestalterna, bröd och vin, är som en slöja, som både förmedlar och beslöjar. De är nödvändiga. Utan dem får vi inte del av det som döljer sig under dem. Samtidigt är tecknen beslöjande. Den verkliga gåvan är dold under brödets och vinets gestalter. Men vi kan tro, förundras och tillbe. I en hymn sjunger vi: ”Herre, dig jag tillber, fast fördold du är. Under tecknens slöja är du verkligt här” (Thomas av Aquino).

Bilden av en slöja eller ett galler är hämtad från Höga Visan, den dikt i GT som profetiskt beskriver kärleken mellan Kristus och hans brud Kyrkan. Bruden sitter i sin kammare och väntar på sin brudgum. Brudgummen kommer, men dröjer med att träda in. Han ”spanar genom fönstret, tittar genom gallret” (HV 2:9). Med våra fysiska ögon ser vi bröd och vin. Med trons ögon ser vi ”genom slöjan”, vi ser vem som döljer sig bakom gallret.

Men det är inte bara vi som söker och spanar. Också han söker oss. Han spanar in genom gallret, genom slöjan. En broder som satt framför tabernaklet fick frågan vad han gjorde. Han svarade: ”Jag ser på honom och han ser på mig.” Eller blicken mellan två makar som älskar varandra. De ser på varandra med kärlek. De ser varandra.

Som inför en ikon av Kristus eller av ett helgon. Den som i tro och tillbedjan betraktar ikonen kan göra en upptäckt. Betraktaren blir själv betraktad. Han kan ana att han själv är sedd och sökt av den person som ikonen avbildar och betecknar. Den dyrbaraste av kyrkans ikoner är den heliga eukaristin, där Herren själv ser oss och söker oss, som genom en slöja.

Ett av de många namnen på den helige eukaristin är ”änglarnas bröd”, ”panis angelicus”. Det är, om vi tänker efter, en märklig bild. Änglar är ju andliga väsen, som inte behöver bröd i vår mening. Ändå kallas det bröd, i överförd mening, eftersom änglarna har sin näring och glädje i att ständigt få betrakta den gudomliga härligheten, att ständigt få se och tillbedja.

Kyrkan anbefaller oss att tillbe Herren i sakramentet. I sin encyklika ”Kyrkan och eukaristin” (2003, utgiven på Catholica) citerar vår förre påve sin företrädare Paulus VI, som talar om ”Herren Jesu tillbedjansvärda kropp och blod”, eftersom han ”verkligen är närvarande inför oss under brödets och vinets sakramentala gestalter.” Själv skriver Johannes Paulus i samma encyklika: ”Det är gott att dröja kvar hos honom och som den älskade lärjungen luta sig mot hans bröst (Joh 13:25), för att låta sig beröras av hans oändliga kärlek.” Han talar om att stanna inför Kristus ”i tyst tillbedjan och en kärlekens inre hållning.”

Eller med den bild för liturgin som vi använde för ett par veckor sedan, den nyutslagna och skira bokskogen, som släpper igenom solens ljus, som genom en slöja. Det är vad som sker i eukaristin, när kyrkan firar den heliga handlingen och ställer fram det konsekrerade brödet för tillbedjan. Det gudomliga ljuset skiner igenom, Kristi nåd, bilden av honom själv, hans offrade och förhärligade kropp, hans ofattbara kärlek till oss och hela mänskligheten. Samtidigt bejakar vi människans högsta och ädlaste kallelse – tillbedjan. Den kallelse som samtidigt hjälper oss att med ren blick se på varandra, på naturen och på hela tillvaron.

Den heliga eukaristin placerar människan vid gränsen mellan tid och evighet. Det gudomliga ljuset lyser in i vår jordiska tillvaro. Vi får se genom slöjan och ana slutmålet. För att växa i hoppet och kärleken. I denna mässas slutbön skall vi be: ”Låt oss en gång evigt och till fullo bli förenade med din gudom och se dig som du är, och fullkomna så den enhet som börjar här i tiden när vi mottar din kropp och ditt blod”.

Lovad vare Herren som givit oss denna ofattbara och tillbedjansvärda gåva.

Amen.