”Gå till Fadern”

KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

Apg 1:1-11 Ef 1:17-23 Matt 28:16-20

”Gå till Fadern.”

Människan är en varelse på väg. Hon är på vandring mot ett mål. Även om de flesta inte längre känner målet och därför snärjer in sig i jordiska bekymmer kan de inte förneka sin innersta längtan. Jorden är för liten för att vara människans slutmål. Redan Abraham fick kallelsen att bryta upp: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.” (1 Mos 12:1) Den helige Benedictus manar den blivande munken att ”återvända till honom, som han genom olydnadens tröghet gått bort ifrån” (RB prol 2), att ”skynda mot det himmelska fäderneslandet” (RB 73:8). När en av kyrkans tidiga martyrer, Ignatius av Antiokia, är på resa mot sitt martyrium och vädjar till sina medkristna att inte hindra honom, då skriver han: ”Det finns ett levande och talande vatten inom mig som inifrån säger mig: ’Gå till Fadern’.” (Ignatius´brev till Romarna 7)

Människan dras, som av en kosmisk magnet, till den Fader hon gått bort ifrån. Magneten är Faderns kärlek. Vi ser det i liknelsen om den förlorade sonen, där Fadern står och spanar efter sitt förlorade barn, för att sluta det i sin famn. Ty ingen kan komma om inte Fadern drar honom. Faderns kärlek kunde inte förbli passiv, den är aktivt dragande. Han sände sin Son och sin Ande för att dra alla till sig. Jesus säger i sitt avskedstal: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” (Joh 12:31)

Kristi himmelsfärds dag har en hemlighetsfull dragningskraft. Dagen förkunnar vad som är människans slutliga mål, det eviga och saliga livet hos vår himmelske Fader. Jesus säger: ”Jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.” (Joh 20: 17) Han går före för att bereda plats för oss. När han kallade lärjungar sade han: ”Följ mig!” Han går före och vi är kallade att följa i hans fotspår, ända till målet, ända till himmelen, ända till platsen vid Faderns högra sida. Redan förnuftet säger oss att vi inte kan nå det målet på egen hand och med egen kraft. Utan Kristus hittar vi inte vägen. Inte heller orkar vi. ”Ingen kommer till Fadern utan genom mig.” Hoppet blir vagt och dunstar bort. Men vad innebär det att tro på Kristi himmelsfärd, och hur får vi ett levande hopp?

Evangelisten Lukas talar tydligast om himmelsfärden. I Apostlagärningarna berättar han hur apostlarna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet rymmer Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike och som vi ännu inte kan se direkt. Jesus går in i denna Guds härlighet. Det är detta moln som leder Israels folk genom öknen (2 Mos 13:21) och som överskuggar tabernaklet när de slår läger (2 Mos 33:9). Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet (Luk 1:35). Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget för de förskräckta lärjungarna (Matt 17:5). Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern” (Joh 16:28).

Guds Son återvänder till Fadern, men inte på samma sätt som han kom till jorden. Det är inte bara på ett andligt sätt som Jesus stiger upp i himlen. Med kropp och själ går han in i härligheten. Genom jungfrun Maria har han mottagit samma mänskliga kropp som vi. Med den kroppen har han dött och uppstått, och med den intar han platsen på Faderns högra sida. Han lämnar inte kvar denna jordiska kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter” (Ef 1:21). I en hymn i tidegärden sjunger vi: ”Med bävan Herrens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar.” I Kristi himmelsfärd ser vi därför vårt eget mål, hur han upphöjer vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på Guds högra sida (första eukaristiska bönen). Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före” (prefationen). Eller som vi bad i kollektbönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Tron på Kristi himmelsfärd är grunden för vårt hopp. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. I varje mässa uppmanas vi: ”Upplyft era hjärtan”. Församlingen svarar: ”Vi har upplyft dem till Herren” (egentl. ”Vi har dem hos Herren”.)

”Kyrkan vet, säger Augustinus, att två liv är henne förkunnade: ett i tron, ett annat i skådandet; ett under pilgrimsvandringen, ett annat i evighetens boningar; ett under mödan, ett annat i vilan; ett på vägen, ett annat i fäderneslandet; ett då hon måste skilja mellan gott och ont, ett annat då det inte finns något annat än gott att skåda, Det ena livet är alltså gott men fortfarande eländigt, det andra bättre och saligt. Här, i de döendes land, måste vi uthärda denna världens onda; där, i de levandes land, skall vi få se Herrens goda.” Det är endast med detta mål i sikte som människans jordiska ekvation går ihop. Den som lever i hoppet vet att hälsan är bräcklig. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och döden. Än se´n då? ”Vårt hemland är himlen.” Hon vet att hon inte ska förlita sig på människor, allraminst på deras beröm. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp.” (Ps 62:6). Den som lever i detta hopp är skyddad för alla fiender och oåtkomlig för bedrövelse.

Vad är det som gör att också den troende så lätt förlorar hoppet? Många är ovana i att öva sig i hoppet, att stärka det, att be om hopp. (se nya Oremus. s.23). När böner tynar bort, försvinner hoppet. ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.” (Rom 12:12) Genom bönen tar vi hoppet i besittning. Bedjaren blir som örnen som kan se på de jordiska tingen i ett rätt perspektiv.

Ett annat skäl till att hoppet försvinner är att kärleken kallnar och ljumheten tar över. Allt snurrar kring människan själv och hennes egna projekt och småaktigheter. Kärleken för oss ut i solskenet, friheten och livet. Kärleken är det enda vi får ta med oss till himlen. Allt annat måste vi lämna – ju förr dess bättre.

För den ödmjuke finns det alltid hopp. Hon ber om den kärlek som får hjärtat att vidga sig. För den som sörjer över sin brist och vänder om i bot och bön blir det en himmelsfärd i miniatyr, redan på jorden. Herren har ju lovat: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Att gå till bikt är att fira himmelsfärd, att följa Kristus ända fram till Faderns barmhärtiga famn. I hjärtat får vi göra det dagligen – Kristi himmelsfärd i oss – dagligen.

Att fira eukaristi är att stärkas i detta hopp. Som vi skall be över offergåvorna: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud.” Den helige Ignatius vittnade om det: ”Det finns ett levande och talande vatten inom mig som inifrån säger mig: ’Gå till Fadern’.”

Lovad vare Jesus Kristus, som givit oss detta hopp.
Amen.