TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

2 Mos 17:3-7 Rom 5:1-2,5-8 Joh 4:5-42

Klippan som öppnar sig

Den historiska händelse som vi hörde om i första läsningen är lätt att föreställa sig. Mose har fört Israels folk ut ur Egypten. Genom under och märkliga gärningar har han befriat dem från slaveriet under främmande makter. De har förts genom Röda havet och börjat sin vandring genom öknen mot det utlovade landet. De har fått manna att äta. De följer molnstoden och eldpelaren från plats till plats. Men nu har de kommit till en lägerplats, Refidim, senare skall den kallas Massa och Meriva, där det inte finns något vatten. Läget blir snart kritiskt. Barnen gråter och boskapen råmar. Det hela övergår i knotande och allmänt uppror. Folket ifrågasätter hela uttåget. De anklagar Mose: ”Varför har du fört oss ut ur Egypten? Vill du att vi och våra barn ska dö av törst?”

Så kort är folkets minne. Herren har nyss genom Mose befriat dem från mäktiga fiender och fört dem trygga genom Röda havet. Folket har lovsjungit hans ära, höghet och makt. Nu misstänker de att Mose vill att de ska dö av tröst? Gud har lett dem dag för dag. Ändå frågar de: ”Finns Herren ibland oss eller inte?” Mänskligt sett kan vi förstå folket. Om inte annat av egen erfarenhet. När nöden drabbar har också den troende kort minne. Hon har lätt glömt alla gånger hon fått hjälp och vilken trosvisshet hon då hade. Bönen luckras upp och ersätts av knotande. Till syndafallet bittra följder hör människans obeständighet och vankelmod, hennes glömska, som kan leda till knotande, tvivel och ren otro.

Vad hände efter detta uppror? När Mose hört folkets knotande vänder han sig till Herren och ropar: ”Vad skall jag göra med detta folk? Snart stenar de mig.” Sedan äger en händelse rum som rymmer bibelns hela vidunderliga budskap. Mose får befallning att gå före folket tillsammans med några av de äldste. Han ska med sin stav slå på klippan framför dem. Mose lyder befallningen och ur klippan rinner det fram vatten så att folket får dricka. Herren lönar ont med gott. På Mose förbön flödar det fram gudomligt tålamod för folket, trots glömska och knotande.

Denna händelse ägde rum ungefär 1200 år före Kristi födelse. Varför läser vi som kristna om detta? I klostret påminns vi ständigt om det genom orden i Psaltaren 95, som vi också sjöng som responsoriepsalm: ”Förhärda er inte som vid Meriva, som vid Massa i öknen, där era fäder prövade mig fast de sett vad jag gjort?” Redan bilden av en klippa ur vilken det flödar vatten ger ett första svar. Den fasta klippan står som kontrast till folkets vacklan och ombytlighet. ”Herren är en evig klippa”, säger profeten (Jes 26:4). ”Du är min klippa och min borg”, sjunger psalmisten (Ps 31:4). ”Han är trogen, för han kan inte förneka sig själv”, säger aposteln (2 Tim 2:13). Men bilden säger något mera.

Ur klippan rinner det fram vatten, vatten för törstande. Klippan öppnar sig. Ur klippans eget inre väller det fram. Gud är inte bara fast och oföränderlig. Han är inte bara den evigt upphöjde. Han öppnar sig, han utgjuter sig själv. I klippan som öppnar sig och ger vatten ser vi en profetia om både jul och påsk. Han steg ner till oss i Marias son. Han utgöt sitt liv för oss på korset. Ur den korsfästes sida kom det blod och vatten. (Joh 19:34) Klippan i öknen som ger vatten är en profetia om Kristus. Aposteln säger det tydligt: ”Våra fäder drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus.” (1 Kor 10:4)

Därmed förstår vi också den historiska händelsens djupare mening. Det som är fördolt i det Gamla Förbundet uppenbaras i det Nya. Vattnet som då gavs för törstande strupar är en profetia om det vatten som släcker människans djupaste törst. Vi hörde det i Jesu ord till den samariska kvinnan: ”Den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Klippan som öppnar sig antyder rentav uppståndelsen. Ur klippgraven framgick den Uppståndne och levande, som utgjuter sin Ande som ett levande vatten över sitt folk och i de troendes hjärtan (Rom 5:5). Därmed anar vi också Kyrkan, grundad på Petrus, klippan, hon som förmedlar nåd genom sina heliga sakrament. I hoppet går vi ännu ett steg, även om det svindlar. Både profeterna (ex. Hes 47:1-12) och bibelns sista bok tecknar bilden av den klippfasta eviga staden, det nya Jerusalem, där öknens grova stenar förvandlats till ädelstenar. Från dess tempel rinner det fram en ström av levande vatten. (Uppb 21:10-22:2) Klippan som ger vatten, hela det vidunderliga budskapet, finns fördolt i händelsen vid Massa och Meriva.

Allt är oss givet. För att vi själva skall förvandlas och bli lika den klippa som ger vatten. För att vi ska bli både klippfasta och utgivande. Fasta, så att vi botas från glömska och vacklan. – Hur botar man andlig glömska? En tumregel är: Ju större glömska, desto mera bön och läsning. Ju mera vacklan, desto mera återhållsam i framgången och fastare i motgången. Men heller inte förstelnade och rigida. Ännu mindre dömande och oförsonliga. Den andligen glömske kan ju ha det bästa minne när det gäller gamla oförrätter. Ju mera tröghet och oförsonlighet vi märker, desto större skäl att göra det motsatta, att öva barmhärtighet, storsinthet och generositet. Högmodet är den svåraste fienden, eftersom den högmodige är blind. Aposteln säger: ”Den som tror sig stå stadigt skall se till att han inte faller.” (1 Kor 10:12) Kollektbönen påminde oss om fastetidens läkemedel, ”boten, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänskliga vanmakt”, man kan säga ut ur vår glömska.

Det allra starkaste botemedlet mot glömska är den heliga eukaristin. – Vi firar nu ett eukaristiskt år, påbjudet av Guds folks Mose, vår påve, som ger sitt liv för sitt folk och för vilken vi ber särskilt dessa dagar. – Det är som om Herren kände till vår glömska och därför låter hela sin befrielse spelas upp på nytt inför våra ögon i varje eukaristi. Gör detta till min åminnelse, säger han. Den enklaste innebörden kan överstättas så: Fira eukaristi för att inte glömma!

När aposteln Paulus talar om klippan i öknen till den kristna församlingen, och uttyder den som en profetia om Kristus, berättar han också om att knotandet fortsatte (1 Kor 10). De som fortsatte att sätta Herren på prov fann inte nåd. Ibland sägs det att GT är ”strängare” än NT. Men hans varning till de kristna blir snarast skärpt. Skälet är att vi har fått så mycket. Det är allvarligare att avvisa en gåva, än att bryta mot ett bud. Aposteln talar om att ”hålla fast vid hans godhet” (Rom 11:22). Låt oss be om uthållighetens gåva. ”Ge mig ett nytt och fast sinne” (Ps 51:12). Benedictus talar om att ”hålla fast vid hans lära intill döden” (prol 50). Dagligen ropar den gudomliga rösten: ”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.” (RB prol. 9-10) Men om varningen är kraftig, så är tryggheten ännu större: ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.” (1 Kor 10:13)

Amen.