<

4 SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 7:10-14 Rom 1:1-7 Matt 1:18-24

Trons lydnad och gåva – Josefs exempel

Två av de fyra evangelisterna berättar om Jesu födelse, Matteus och Lukas. Lukas är mest utförlig och ser det hela ur Marias perspektiv. Matteus är mera kortfattad och ser det som händer ur Josefs perspektiv.

Josef var trolovad med Maria. Det innebar att de var rättsligt bundna vid varandra, redan innan de börjat leva tillsammans. Nu får han veta att hans trolovade blivit havande. Sådant var enligt Mose lag äktenskapsbrott och Josef hade kunnat dra henne inför domstol. Som from jude kunde han inte bara nonchalera Mose lag. Samtidigt ville han inte dra vanära över Maria. Dilemmat tycktes olösligt för Josef. Därför tänker han skilja sig från henne i tysthet. Det betydde att skriva ett skilsmässobrev och låta henne gå.

Då ingriper Gud. Genom en ängel uppenbarar han sig för Josef i drömmen och säger: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande.” Det finns en mening och en plan i det som skett. Gud har utvalt Josef eftersom han är av Davids släkt. Den utlovade Messias skulle ju vara en ättling till David. Samtidigt skall Messias välde vara evigt och början till ett nytt förbund. Messias skall frälsa sitt folk, inte från politiska fiender, utan från deras synder. Därför har något unikt och underbart skett. Maria har blivit havande genom den helige Ande. Matteus hänvisar därför till ett löfte hos profeten Jesaja, som förutsagt att en jungfru skall bli havande och att barnets namn skall vara Immanuel. Det betyder: Gud med oss.

I detta barn skall Gud själv vara med sitt folk. Det är julens evangelium. Det barn som Maria skall föda är inte bara ett budskap om Gud, inte bara ett tecken på att Gud är nådig och barmhärtig i största allmänhet. I detta barn är Gud själv närvarande. Vi tror och bekänner att Marias son är Guds egen älskade Son.

Ändå upphävs inte löftet att han samtidigt är av Davids ätt. Det uppfylls genom att Josef tar Maria till sig som sin hustru och därmed adopterar hennes barn och blir dess fosterfar. Därför kan Jesus med rätta sägas vara av Davids hus och släkt.

Josef är inte bara ett passivt verktyg för Guds plan. Han är ett föredöme i trons lydnad. Matteus berättar: ”När Josef vaknade, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.” Som Maria blev Herrens tjänarinna, blir Josef sin Herres tjänare. Utan ett ord av tvekan. Utan att frukta för konsekvenserna eller vad det skulle kosta honom. Han ställer inte ens en fråga. Inte ett ord är bevarat ur hans mun. Han är det tysta föredömet i trons lydnad.

Denna enkla lydnad är vägen till frihet. Det är vägen ut ur tvivlets och vankelmodets fängelse, också för oss. Även om det gäller en situation eller en uppgift som tycks omöjlig eller övergå de egna krafterna. Den helige Benedikt beskriver det i ett kapitel, där munken får ett uppdrag som är svårt eller verkar omöjligt. Då skall han lugnt förklara för den överordnade varför det verkar omöjligt för honom, men om det ändå förblir som den överordnade beslutat, så skall han ”lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp” (RB 68:5). Det är trons lydnad. Det är vad Josef gör.

För oss kan det gälla både små och stora saker, kanske något som vi länge skjutit på framtiden. Den inre rösten att försonas med en ovän, att skriva ett brev, att besöka en sjuk, att ge en gåva till den behövande, att bryta med en ovana, att gå till den bikt som jag länge skjutit undan, att inte låta sig slås ned av motgången, eller att helt enkelt hålla ut i bönen. Trons lydnad öppnar dörren, eller åtminstone ett fönster, till frihet och glädje. Till julens gåva.

Vi ser det när vi tänker efter vad som hände för Josef. Han tog sin trolovade till sig. Det var hans lydnad för Guds röst. Men därigenom fick han det som övergick all mänsklig lydnad, han fick Marias barn som sitt barn. Han fick öppna dörren till sitt hus, inte bara för Marias son, utan också för Guds Son. Som det sägs om Sackaios när han tagit emot Jesus i sitt hus: ”Idag har räddningen nått detta hus” (Luk 19:9). Sådan är trons lydnad. Den tänder ett ljus i mörkret. Den öppnar dörren för Guds nåd och närvaro i våra liv. Det vi hör väntar på vårt svar. Men när vi ger det svaret, när vi lyder i tro, så upptäcker vi att gåvan övergår alla våra insatser. Vi anar den sakta susningen av Guds egen närvaro, att Gud själv är med oss i det barn Maria föder och Josef tar emot i sitt hus. Att han är Immanuel, Gud med oss. Som föds i Betlehem för att födas i våra hjärtan.

Detta går vida utöver vår egen personliga och begränsade horisont. Den lilla begynnelsen i Josefs och Marias utsatta familj tänder ett ljus som lyser för alla folk, också i vår tid. Tron på Jesus kan tyckas maktlös i den värld vi lever i, men den var minst lika hotad i dess första begynnelse. Och den rymmer samma kraft. Löftet om Immanuel i början av Matteusevangeliet pekar fram emot dess sista ord, den Uppståndnes löfte till sina lärjungar: ”Jag är med er, alla dagar intill tidens slut”.

Amen.

PS

Någon bibelläsare undrar måhända över hur Kyrkans tro på jungfru Marias förblivande jungfrulighet (semper virgo) stämmer med evangelistens ord i den vers som följer efter dagens evangelium: ”Han (Josef) rörde henne inte förrän hon hade fött en son.” En ”tröst” för den undrande är att frågan redan i den gamla kyrkan var häftigt omstridd. Arianerna, som förnekade Kristi Gudom, ifrågasatte också Marias förblivande jungfrulighet. Hieronymus (d. 420) försvarar den i en briljant skrift. Hans starkaste argument är att det grekiska ordet för ”förrän” också kan betyda ”medan” (jfr Matt 5:25). Rent språkligt betyder det att ingenting med nödvändighet förändrades i Josefs och Marias förhållande efter Jesu födelse. Inte heller en ”kritisk” exeges rycker därmed undan grunden för Kyrkans tro på Marias förblivande jungfrulighet. Däremot kan vi inte säga att det var något som Matteus medvetet lärde. Hans huvudintresse är knutet till barnet som Immanuel. Vågar vi säga att inte ens Matteus ”visste” något om saken? Var tiden ännu inte inne för denna sida av trons mysterium? (jfr Joh 16:12f) Något motsvarande gäller om evangeliernas tal om ”Jesu bröder”. Uttrycket betyder inte med nödvändighet att Maria hade flera barn. Uttrycket kan enligt bibliskt språkbruk syfta på t.ex. kusiner.

Tron på jungfru Marias förblivande jungfrulighet har vuxit fram så småningom i Kyrkan. Genom hennes försvar mot olika villoläror, som skulle förminskat tron, fördjupades tron på Jesu gudomliga mysterium.

Det är först i modern tid som ”semper virgo” ifrågasatts. För t.ex. Martin Luther var denna tro självklar.