Vem har egentligen makten?

KRISTUS KONUNGENS DAG 2004

2 Sam 5:1-3 Kol 1:12-20 Luk 23:35-43

Vem har egentligen makten?

Frågan vem som har makten i tillvaron har följt mänskligheten genom hela dess historia. Härskare och riken, ideologier och trosuppfattningar har avlöst varandra. Idag avslöjas maktmissbruken på löpande band att många misströstar om att det längre finns någon sanning eller rätt. Som kristna kan vi inte blunda eller sticka huvudet i busken. Ändå tror vi inte att allt ska sluta i kaos. Vi tror att Gud skall få det sista ordet. Att han skall fälla en absolut rättvis dom. Vi tror att han har allt i sin hand och till sist skall upprätta sitt eviga rike.

För att inte fångas av vanmakt eller uppgivenhet är det en hjälp att se att det också finns en kamp om makten på närmare håll, i det egna hjärtat. Vi är inte bara åskådare till vad som händer runt omkring oss och ”i världen”, där vi blir upprörda över maktmissbruk, eller känner vanmakt över det som händer. Också jag själv utövar makt. Också jag påverkar min omgivning, och mitt eget liv. Enligt många fäder ryms hela världen i den enskilda människan. Hon är ett ”mikrokosmos” av det stora ”makrokosmos”. Den kamp som pågår i den stora världen utspelas samtidigt i det egna hjärtat. I ”det lilla” sker samma kamp som i ”det stora”. Vad som händer i det egna hjärtat påverkar allt annat. När vi ber ”tillkomme ditt rike”, att Guds rike må komma, så rymmer det denna tvåfaldiga innebörd. Vi ber att Guds rike ska komma både i det egna hjärtat och i hela världen. Vem har makten, vem är konung i det egna hjärtat? Den helige Cassianus lär oss att det rena hjärtat är vårt första mål och samtidigt den säkra vägen till Guds rike.

På denna kyrkoårets sista söndag låter oss kyrkan höra tre läsningar, för att visa oss vem som har makten, vem som är den sanne konungen. I första läsningen hör vi hur David blir vald till konung över Israels folk. Alla de tolv stammarna väljer honom till sin ledare och anförare. De vet att Gud har utvalt honom att vara herde för sitt folk. David sluter ett förbund med folket och de smörjer honom till konung. – Det är förberedelsen till det Nya förbundet. Maria får ju löftet av ängeln att Gud skall ge hennes son ”hans fader Davids tron” och att ”hans välde aldrig skall ta slut.” (Luk 1:32-33)

Aposteln Paulus låter oss i andra läsningen se bakom tidens slöjor. Han uppenbarar för våra skumma ögon vem som har den slutliga makten över allt, både synligt och osynligt. Med en grandios klarsyn visar han att det finns ett gravitationscentrum i tillvaron, ett centrum kring vilket allting utspelar sig, att det inte bara handlar om ett spel mellan mänskliga makthavare, ännu mindre ett godtyckligt spel mellan blinda krafter. Detta ”centrum”, denna för vanliga ögon dolda drivkraft, är Kristus. Historien drivs inte mot kaos eller upplösning, utan mot honom, den sanne Konungen. Han är begynnelsen och änden, Alfa och Omega. Allt är skapat ”genom honom och till honom”.

Men vägen till detta mål ser inte ut som vi ofta tänker eller väntar oss. Den tid då kyrkan också i yttre mening kunde påverka både politik och samhälle tycks förbi, åtminstone i vår del av världen. Vi borde inte vara förvånade. Evangeliet visar oss en korsfäst och lidande Konung, berövad all jordisk makt. Den som Gud har sänt, han som utfört så märkliga gärningar och väckt så stora förväntningar om ett nytt rike i kung Davids efterföljd, han avvisas av sina egna. Han döms och låter sig avrättas på ett kors. Folket står och ser på. Rådsmedlemmarna och soldaterna hånar och gör narr av honom. De kräver bevis. ”Nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, om han är konung.”

Det hela koncentreras i de två förbrytarnas reaktioner, de som är korsfästa på båda sidor om honom. Deras olika reaktioner återspeglar det val som varje människa ställs inför. Inför Jesu kors avgörs varje människas och hela mänsklighetens öde. Det är naturligtvis en anstöt att påstå något sådant, men det bekräftas av att mänskligheten aldrig tycks bli kvitt honom. Diskussionen om Jesus dyker ju upp hela i ständigt nya former. Aposteln uttryckte det så: ”Allting hålls samman i honom.” Antingen man tar avstånd från honom eller bekänner honom.

De två förbrytarna på båda sidor om Jesus gör det ohyggligt konkret. Den ene smädar och kräver. Det låter som en bön – ”hjälp då dig själv och oss” – men han vill egentligen bara ha hjälp för att fortsätta samma rövarliv som förut. Han kräver Kristi hjälp, på egna villkor, utan omvändelse. Och han har en bundsförvant i varje högmodigt hjärta. Han ber inte och får heller inget svar. Åtminstone inte på det krav han har ställt. Jesu svar är tystnad och fortsatt lidande.

Den andre kräver inte, han ber. Hans ögon har öppnats. Han måste ha förstått att det är en konung som hänger bredvid honom, en konung med ett rike. ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Hans bön besvaras: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Vem kan uttala sådana ord? Ingen kan misstänka honom för skumma avsikter om falska maktanspråk. Ändå uttalas orden med samma ”makt och myndighet” som han mättat hungriga, botat sjuka, förlåtit syndare och uppväckt döda. Men nu uttalas orden från korset. För ett ögonblick ser vi att korset är en kunglig tron. Som vi sjunger i en hymn under passionstiden: ”Från korsets träd regerar Gud.” I svaret hör vi rösten av Världsalltets Konung. För ett ögonblick ser vi att den korsfäste redan är den segrande. Han skall snart överlämna sin ande åt Fadern och Fadern skall ta emot hans offer. Därför upphävs alla jordiska tidsmått och han kan säga: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.”

Den enda människa i Nya Testamentet som personligen fått detta löfte är en dödsdömd förbrytare, och löftet ges från en som själv är dödsdömd. Vem kan, och dessutom i en sådan situation, ge ett sådant löfte? – Han som vill att alla människor skall bli frälsta. Han som genom sitt blod på korset stiftar fred och försonar allt och alla. En som har makt att upprätta den djupast fallne. Utan att ändå upphäva lagen. Utan att mumla, som de falska profeterna gör, att vi inte skulle behöva omvända oss.

Vad den botfärdige rövaren gör är svårt att fånga bättre än hans egna ord: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Han lägger sitt liv i Jesu händer. Det är både omvändelse, att vända sig i rätt riktning, och tro. Han bekänner sin tro på att Jesus har ett rike. Han använder Jesu namn. Det namn som rymmer kraften från honom som bär det. Han är den förste i en oändlig rad genom historien som åkallar Jesu namn och får del av dess frälsande kraft. Enligt det bibliska löftet: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad” (Rom 10:13).

Att Jesus besvarar hans bön är en skandal för de egenrättfärdiga och högmodiga. En obegriplighet för alla som önskar att Gud skall gripa in och visa sin makt på deras egna villkor, men inte förstår att maktkampen i världen har sin upprinnelse i det egna hjärtat. Men ett evangelium för alla som ser sin faktiska belägenhet. ”Vi lider vad våra gärningar är värda.” Och som sätter tro till Jesus. Maria vid korset och Jesu övriga vänner, som står lite längre bort och ser och hör, de måste ha anat en spirande glädje i hjärtat. Det är ju vad Maria har sjungit: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.”

Hade den botfärdige rövaren fått en ny chans i livet hade han säkert blivit den ivrigaste av botgörare. Den ivrigaste i kärleken, och i lydnaden för den sanne Konungen. Men alla har vi fått hans exempel för att lära oss grundlagen i Guds rike. ”Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla” (Rom 11:32).

Den botfärdige rövarens bön, vår bön till Jesus, Jesusbönen, det är vårt lilla bidrag. Det är änkans skärv. Det är den förlorade sonens hemkomst, publikanens bön i templet. Och vi är aldrig så svaga att vi inte kan vända oss till den som låtit sig korsfästas mellan två förbrytare. Det är i det egna hjärtat som Gud upprättar ett brofäste mellan denna plågade värld och Guds rike. Det ger glädje där sorg och bedrövelse råder. Det tänder ljus i mörkret. Det tänder hopp där förtvivlan hotar.

Ty det lilla och oansenliga, vår omvändelse, som rövaren visar oss den, är ju ingenting att berömma sig av. Hela makten ligger i Jesu svar. Den korsfästes svar, den sanne Konungens svar, det svar som pekar mot uppståndelsen, det som uppenbarar för oss vem som har makten, den avgörande makten, barmhärtighetens makt. ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32).

Amen.