ALLA HELGONS DAG 2004 – Mariavall

Upp 7:2-4, 9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Helgonen – vänner på vägen mot målet

När träden avlövas och det fysiska mörkret tätnar är det lätt att bli deprimerad. Men – sade mig en god vän häromdagen – ett avlövat träd blir också vackrare. Det hjälper oss att se klarare och längre. Allt flera i vår tid tycks ha förlorat hoppet. Det man hoppas på är jordiska ting, inte minst hälsa. De har låst in sig i en begränsad och förgänglig värld. Också i kyrkan talar man så försiktigt om de yttersta tingen att det knappast hörs. Begravningsannonserna vittnar allt oftare om att där tron försvinner där blir hoppet förminskat till förlängd jordisk lycka. Som om man skulle syssla med sin älsklingshobby också efter döden. Frågan om döden förträngs, trots att sjukdom och vacklande krafter ständigt påminner oss om vår dödlighet. Kyrkan hjälper oss att se längre. På Alla Helgons Dag lyfter hon våra ögon mot det slutliga målet och vidgar våra hjärtan mot det som är större, Guds eviga rike.

Alla Helgons Dag visar oss en oräknelig skara inför Guds tron i himlen, som bild för hans plan och vilja med hela den mänskliga familjen. Vad Johannes fick se enligt bibelns sista bok förmedlar han till oss: ”Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk.” Vitklädda står de inför Guds tron och inför Lammet, i lovsång och tillbedjan, tillsammans med oräkneliga änglar.

Det är inte något kändisparty i moderiktiga kläder. De som står där i vita  kläder är inte de som lyckats och varit framgångsrika i jordiska affärer. Johannes säger att de kommit ur det stora lidandet, ur den stora bedrövelsen. Deras renhet beror på att de tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.

Men det är inte någon liten sekt, utan en stor skara som ingen kan räkna. Där står inte bara de kända och kanoniserade helgonen, utan alla heliga, alla de som dött i Guds vänskap och vars rening nått sin fullbordan. En brokig mångfald av folk och stammar, länder och språk. Ändå råder fullkomlig enhet. ”Där skall den sanna friden råda – säger Augustinus – där skall ingen känna främlingskap, vare sig i förhållande till sig själv eller till andra.” Alla stämmer in i samma lovsång, i fullkomlig harmoni med alla de andra. Varje röst och varje dialekt kommer till sin rätt och varje öra gläder sig över de andras röster, utan avundsjuka eller rivalitet.

En ofta upprepad lögn är att det skulle vara långtråkigt i himlen. Så säger bara den som gjort Gud väldigt liten, den som inte känner den sanne Guden. CS Lewis talar om det eviga livet som en bok med oändligt många kapitel och där varje nytt kapitel är mera givande än det föregående. Lovsången och tillbedjan är utan begränsning, utan slut. Augustinus beskriver slutmålet så: ”Då skall vi glädjas och se, se och älska, älska och tillbedja. Ja så skall det verkligen vara utan ände vid slutmålet. Ty det är vårt slutmål, att komma till ett rike, ett slut (mål) utan gräns” (lat. ad finem sine fine).

Men helgonen är viktiga för att ge färg och mänsklig konkretion åt slutmålet. Den stora skaran är ”stöd och föredöme för oss”, som vi skall sjunga i prefationen. Det är riskabelt att glömma helgonen. Det bäddar för smygande uppgivenhet och vacklande hopp. Helgonen både utmanar och stöder. De är våra syskon. Vi hör ihop, i samma familj. De är vid målet för att hjälpa oss på vår vandring. De är vårt stöd för att vi inte skall ge upp i vår svaghet. De som har nått målet, har inte gjort det för privat vinnings skull, utan för de mångas skull, för vår skull. ”Gråt inte – säger den helige Dominicus till sina bröder när han ligger på sin dödsbädd – jag skall vara er till större nytta efter min död, och jag skall ge er en bättre hjälp än under mitt liv”. De starka är till för de svagas skull. De som redan står stadigt vid målet vägleder och tröstar oss som snubblar och vacklar. Tydligast blir detta i den heliga liturgin. Deras lovsång höjer våra svaga stämmor över vår egen. Om vi inte vore så lomhörda skulle vi höra den himmelska lovsången i varje mässa. Vi inte bara ser upp mot slutmålet. I hoppet är vi redan där. Vi har redan nu gemenskap med den himmelska festförsamlingen. Vi instämmer redan nu in i deras lovsång, glädje och tillbedjan. Ty det offrade Lamm som tillbeds i himlen, är identiskt med det Lamm som vi tillber på kyrkans altare.

Men helgonen följer oss också i det dagliga livet. Helgonen är våra storasyskon och vänner, som både sporrar och stöder oss på den vandring som ännu återstår för oss. Att hålla helgonen i ära är inte att dyrka människor. Gud allena är helig. Kyrkan sjunger det i varje mässa: ”Tu solus Sanctus”, du allena är helig. Men den sanne Guden har blivit människa och låter sin underbara kraft ta sin boning i svaga människor. Det är helgonens vittnesbörd. Deras liv blir en skrift som talar om Gud. Helgonens liv är förlängningen av det skrivna evangeliet.

De är inga bleka kopior av någon standardmall, utan fullblodsmänniskor och utpräglade personligheter. Kanske inte alltid lätta att ha i sin närhet. Det ljus som de sprider kommer inte från dem själva. I sig själva är de fattiga i anden, sörjande och hungrande, förföljda och ofta missförstådda. Men de har inte stannat på vägen. De har inte nöjt sig med det konventionella och medelmåttiga. De förlorade inte sin sälta. De har fortsatt att hungra och törsta efter Guds rike och hans rättfärdighet. ”De som inte är törstiga, kommer inte att hålla ut på resan”, säger Katarina av Siena. De har sörjt mera än andra över sin synd och ansett sig som de sämsta och eländigaste bland människor. Ständigt på nytt har de renat sig i Lammets blod och fortsatt att överlåta sig åt Guds vilja. I denna deras svaghet har Gud gjutit sin kraft. Däri ligger deras hemlighetsfulla styrka, en styrka som därför inte får andra att känna sig underlägsna, utan sprider både ljus och sälta.

Helgonen liknar honom, den ende medlaren mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus, som kommit för att frälsa alla syndare och förvandla alla till helgon. Det är hans avbild som tar gestalt i hans heliga, i en obegränsad mångfald och rikedom.

Några ansikten i den stora skaran är oss särskilt bekanta, eller borde vara det. Vårt eget skyddshelgon – när talade du med ditt skyddshelgon sist? Vi kan inte börja med att älska alla, lika lite som vi kan ha mer än ett fåtal vänner. Också Jesus själv tycks ju ha haft en särskild relation till några få. Vännerna i Betania och den Johannes som vilade vid hans bröst. Men denna särskilda vänskap kom ju så småningom oss alla till del. På samma sätt leder vänskap med ett eller några helgon till gemenskap med alla. Ty i Guds rike är allt gemensamt.

Därför lyfter vi blicken mot slutmålet, till den stora skaran av helgon inför tronen. Vi föregriper målet i lovsång och tillbedjan, inför det offrade Lammet på kyrkans altare. Och ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga.”

Amen.