Jesus i Jeriko

31 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Vish 11:22-12:2 2 Thess 1:11-2:2 Luk 19:1-10

Jesus i Jeriko

Vilket budskap kan vara enklare än detta om tullindrivaren Sackaios? En komprimerad händelse i Jeriko, som innehåller hela evangeliet.

Jesus kom in i Jeriko och gick genom staden – Ingenting hade hänt om inte Jesus hade besökt Jeriko. Då hade Sackaios fortsatt med sitt snedvridna och olyckliga liv. Jeriko var en gränsstad för de handelskaravaner som skulle vidare till Jerusalem. Det gav stora inkomster för tullmännen, särskilt om man inte var så nogräknad med metoderna. Sackaios var rik, berättar evangelisten. Lycklig var han sannolikt inte. Däremot ensam och isolerad. Det är syndens bittra frukt. Han var utesluten ur gemenskapen. Föraktad av varje rättsinnig jude. Men ännu värre var nog självföraktet. Följden av att han kört över sitt samvete. Han var skild, inte bara från människor, utan också från sitt eget sanna jag. Ensam och olycklig. Och så hade han förblivit, om inte Jesus kommit till Jeriko. Så älskade Gud Sackaios att han sände sin ende Son. Det är denna Guds uppsökande kärlek som går fram längs Jerikos huvudgata. Inte allmänna sanningar eller stålblanka krav, utan en herde som söker sitt förlorade får. Och han fortsätter att gå genom världens gator. Han gör det när samma evangelium förkunnas idag. När församlingen lyssnat till evangeliet säger den inte: ”Det var en intressant berättelse”, utan ”Lovad vara du, Kristus.”

Sackaios ville gärna se vem denne Jesus var – Han måste ha hört berättas om honom, och det han hört måste ha slagit rot i honom, en begynnande längtan och ett hopp. Problemet var att han var liten till växten och det var mycket folk som skymde sikten – då som nu. Därför springer han i förväg och klättrar upp i det där trädet. Trots risken att bli upptäckt och kanske utskrattad. Hans längtan stannade inte i känslan. Han ville. Han vidtog konkreta åtgärder. Novismästaren i Benedictus´ regel hade kunnat bekräfta det som han skulle pröva hos novisen, att han ”verkligen söker Gud”. För vår del betyder det att lämna sådant som skymmer sikten. Att söka upp platser där Jesus går fram, där han lovat att tala och visa sig. Att bli stilla, tills tiden är inne.

När Jesus kom dit såg han upp mot honom – Han hade ju kunnat passera trädet och ingenting hade hänt. Men han stannar, just under det träd där Sackaios sitter. Det står att han ”såg upp mot honom”. Bara det! Att bli upptäckt i lövverket. Både förskräckande och fascinerande. Förskräckande för den Sackaios som vill fortsätta med sitt gamla liv. Fascinerande, eftersom det var vad han innerst inne längtat efter, men knappast vågat hoppas på. Att bli sedd, av någon som ser honom, inklusive hans elände, men ser med förbarmande och kärlek. ”Du härskare som älskar allt levande”, som vi hörde i första läsningen. (Vish 11:26) Jesus tycks känna honom. Han tilltalar honom med hans namn. ”Skynda dig ner, Sakaios, idag skall jag gästa ditt hem.” Jesus nöjer sig inte med att stanna på ofarlig distans. Han vill gästa hans hem, han vill komma in i hans liv. I bibelns sista bok säger Kristus: ”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom han med mig.” (Uppb 3:20)

Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Det var inte självklart. Han hade kunnat ursäkta sig på många sätt. Att plötsligt få Jesus som gäst i det egna hemmet, ostädat, oväntat. Vad skulle hända? Men Sackaios missar inte chansen. Detta tillfälle får inte gå honom ur händerna. Han har trängt undan samvetets röst tillräckligt många gånger. Nu skyndar han sig. Rädslan för vad som skall hända, eller för vad folk skall säga, får fara all världens väg. Sackaios öppnar sin dörr med glädje. Det kan tyckas självklart när vi hör berättas om det, men rädslan är ofta det stora hindret. Rädslan för att inte duga. Rädslan för att förlora kontrollen över sitt liv. Den rädsla som håller så många instängda i ett fängelse. Av illusioner. Benedictus talar om att ”uppenbara alla onda tankar, utan att dölja något”. (RB 7: 44) Det tycks ju vara det svåraste som finns – att säga som det är. Trots att evangeliet vittnar om att Gud vill oss väl, att han är barmhärtig mot alla (Vish 11:23).

Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare” – De självrättfärdiga, de som varken känner sig själva eller nåden, kommer alltid att mumla när de upptäcker vilka syndare som finns i Jesu sällskap. Ordet för ”mumla” (lat.: murmurare) är detsamma som när Benedictus i sin regel talar om att ”knota” – över något eller någon. Men invändningarna kan också komma ur det egna hjärtat. Lockelsen att underkänna sig själv, att utesluta sig själv från nåden, det förtäckta högmodet. Ty i nästa ögonblick är man beredd att bitskt försvara sig själv och mena att man minsann inte är sämre än andra. Felet är att man vill fortsätta att vara sin egen domare, och ständigt få vara på sin vakt mot andras domar, men inte vågar släppa Herren in på livet. Men evangeliet säger att det är vägen till frihet, både från egna och från andras domar.

Sackaios ställde sig upp och avgav ett konkret löfte – Något har hänt med tullindrivaren. Han har rest sig. Han är upprättad ur sin förnedring. Han är fri. Fri att gottgöra det han pressat ut av de fattiga. Sackaios är en praktisk och ekonomisk man. Omvändelsen omsätts i konkret handling. Han avger ett löfte för att inte lockas tillbaka i sitt gamla begär efter pengar, för att binda sig vid det som är bättre. Han lovar mer än vad Mose lag krävde för dessa slags synder. Han står inte längre under lagen, utan under nåden. Sackaios´ gottgörelse är, som Paulus säger i andra läsningen: ”en handling gjord i tro och med Herrens kraft.” (2 Thess 1:11)

”Idag – säger Jesus – har räddningen nått detta hus” – Sackaios hus blir som en kyrka. Det är ingen tillfällighet att detta evangelium kan läsas när en kyrka invigs. Det som händer med Sackaios är vad som händer ”idag”, när vi firar den heliga mässan. Jesus söker oss genom sitt ord och tar sin boning i oss genom den heliga kommunionen. Det är vad som händer i lärjungens hjärta, när han vänder tillbaka till den Herre han gått bort ifrån – och upptäcker att det är Herren som sökt honom. Aposteln sammanfattar det med följande hisnande utsaga: ”Vår herres Jesu namn förhärligas genom er, och ni genom honom, tack vare nåden från vår Gud och Herre Jesus Kristus.” Eller med evangeliets egna ord: ”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”

Amen.