SJUNDE PÅSKSÖNDAGEN 2004

Apg 7:55-60 Upp 22:12-14,16-17,20 Joh 17:20-26

Att se, överlåta sig och förvandlas

Man kan stå på tröskeln till ett rum och se in i rummet. Ändå är man utanför. Man kan veta hur en sak förhåller sig. Ändå stannar insikten i huvudet. En sista pusselbit saknas. Insikten har inte trängt in i hjärtat. – Vi har firat Kristi påsk, med kulmen i hans himmelsfärd. Ändå börjar inte apostlarna omedelbart att förkunna. De väntar i bön på Anden. Så gör också kyrkan de nio dagarna mellan himmelsfärd och pingst. Det är den helige Ande som fullbordar påsken. Det är Anden som förvandlar lärjungarna, som gör dem till vittnen och efterföljare. Ett exempel är Stefanos, som vi hörde om i första läsningen.

I förstone är det förvånande att höra om Stefanos på denna dag i kyrkoåret. Hans egen dag firas ju på Annandag jul, mitt i vintermörkret. Men genom hans martyrium ger oss kyrkan ett exempel, ett mönster, för den Helige Andes gåva, den gåva som vi ber om.

Stefanos liv blir genom Anden likt Kristi eget liv. In i detalj får och kan han följa sin Mästare. Han får visdom och kraft att svara på de anklagelser som riktas mot honom (Apg 6:10). Det han säger uppväcker deras ursinne och hat, samma hat som Jesu ord till slut uppväckte hos hans vedersakare. Stefanos släpas ut ur staden för att stenas. Också Jesus dödas utanför staden. In i detalj kan vi se likheterna.

* Det Jesus såg, det ser också Stefanos.

Vi kommer ihåg Jesu ord inför översteprästen och Stora Rådet: ”Ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida” (Mark 14:62). Stefanos vittnar om att detta är fullbordat: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Stefanos ser det. Hans hjärta är rent. Befriat från alla jordiska böjelser och bindningar. Han är fri från rädsla och hat. Han älskar sin Herre. Därför ser han. Han ser det vi bekänner i tro. Han ser vem som har makten i en kaotisk och förvirrad värld. Vi hörde det i andra läsningen. En röst säger till Johannes: ”Se… Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.” Före honom fanns ingenting. Efter eller utöver honom finns heller ingenting. Allt är sammanfattat i honom.

Martyren når målet direkt. Det som vi behöver hela livet till, i kampen för det rena hjärtat, det hjärta som ser. Som ser utan att skymmas av rädsla, vankelmod, vrede eller hat. Det vi kan och måste göra är att ständigt rena hjärtat från alla främmande ockupanter, från alla de många makter och tankar som drar än hit, än dit och aldrig ger frid. Hjärtat måste renas så att det bara finns en enda Herre i våra liv, den sanne Konungen. Så att vi ser och förstår att det är han som har makten. Som Jesus lovar i evangeliet: ”de skall få se min härlighet”. Den härlighet som vilade över tabernaklet under ökenvandringen, som kom över jungfrun i Nasaret, som vi ber om över de framburna gåvorna på altaret, Guds Helige Ande. Kampen för det rena hjärtat är kampen för att få vår syn tillbaka. Så att vi ”utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet” (2 Kor 3:18). Cassianus säger att ingen vinner den segern utan nåden. Det är därför vi behöver Anden, Hjälparen. Med martyrernas föredöme ber vi därför om Anden.

* Stefanos överlåter sig, som Jesus.

När de stenade Stefanos åkallade han och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Det ger mönstret för vår överlåtelse. Vad som än händer. Det kan ju tyckas grymt och meningslöst att Stefanos fick sluta sitt liv på detta sätt. Han som hade gjort stora tecken och under och som hållit en lysande predikan. Varför skulle hans karriär sluta på detta sätt? Är det inte att misshushålla med resurser och begåvningar? Samma frågor kan ställas inför Jesu eget liv. Vad hade han inte kunnat uträtta om han bara varit lite försiktigare och mera diplomatisk i uppgörelsen med fariseerna? Den monastiska kallelsen ställer oss inför samma frågor. Kastar man inte bort sina krafter när man ägnar så mycket tid åt att söka den Osynlige? Varje människa som vill något med sitt liv ställs förr eller senare inför detta vägskäl, att överlåta sig åt Guds vilja. Alternativet är att Gud tvingas säga till människan: Ske din vilja. – Stefanos låter stenarna hagla. Han gör det enda nödvändiga. Han överlåter sig åt Guds vilja. I Jesu efterföljd. ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Hans ord vittnar om att Jesu Ande blivit hans Ande. Kristi Ande har blivit ett med hans egen andedräkt och innersta vilja. Det är den Anden vi ber om. Den Ande som inprogrammerar och fullbordar påsken i våra liv.

* Stefanos älskar sina fiender, som Jesus.

Som Jesus bad för sina bödlar, så ber också Stefanos. Han ropar högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden dog han. – Utan kärlek till sina ovänner och fiender är det fåfängt, även om man sliter ut sig och ger sitt liv. ”Om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit”, säger senare den man, som står bredvid som vittne. Det handlar inte om den kramp som står under lagen. Det handlar om att låta sig drivas av Anden, om att stå under nåden (Rom 6:14; Gal 5:18). Att härda ut vid Jesu sida, att löna ont med gott, att lyda med glatt hjärta och utan knotande. Endast i Anden är detta möjligt. Därför ber vi om Anden, glädjens och kärlekens Ande.

Bredvid Stefanos står den unge man som hette Saul. Vid hans fötter lägger vittnena lägger av sina mantlar. Förmodligen för att bättre kunna träffa sitt mål med stenarna. Saul står där. Han ser och hör. Det måste ha lämnat spår i den unge mannens hjärta. Så djupa spår att han senare på Damaskusvägen är förberedd att själv träffas av ljuset från himlen. Och känna igen rösten: ”Jag är Jesus, den som du förföljer” (Apg 22:18).

Stefanos kärlek till sina fiender och hans förbön samverkar med Anden. Det är Andens verk i honom. Säkert inte minst för den unge mannen Saul. Ty genom Anden är Stefanos förenad med den Herre som har makten, kärlekens makt, den makt som övervinner otro, uppgivenhet och svek. Som förenar oss med Gud och med varandra. Det som ingen har talat klarare om än just aposteln Paulus. Därför ber vi om den helige Ande. Vi ber om den Ande som fördriver rädsla och klenmod och som gör det omöjliga möjligt, enligt löftet till jungfrun: för Gud är ingenting omöjligt.

Vi ber om den Ande som hjälper oss att se,
att överlåta oss åt Guds vilja,
och att älska våra ovänner.
Guds Ande fullbordar förvandlingen.

Aposteln Paulus får sista ordet: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden” (2 Kor 3:18).

Amen.