Lördag i femte fasteveckan

Hes 37:21-28 Joh 11:45-56

Det är lördag före stilla veckan. Vi står på tröskeln till påsken. Vi har snart fullbordat 40-dagarsfastan, förberedelsen för den största av fester, åminnelsen av Kristi död och uppstån­delse. Under stilla veckan skall vi steg för steg följa vår Herre på hans väg till korset och den tomma graven.

De första kristna firade hela det dramatiska förloppet i en enda gudstjänst. I övergången mellan påskafton och påskdag vakade och väntade de på påskens nya ljus. Men denna koncentrerade gudstjänst blev ”för mycket” för den mänskliga mottagligheten. Det behövdes förberedelse. Först växte de tre heliga dagarna fram, Sanctum Triduum: skärtorsdag, lång­fredag och påskafton/påskdag. Sedan en hel vecka. Så småningom 36 dagar, med början på det vi kallar Första söndagen i fastan. På söndagar fick man inte fasta. 36 dagar var ungefär en tiondedel av årets dagar, ett ”tionde”, i linje med Gamla Testamentets föreskrifter. Gregorius den Store (d. 604) tillade 4 dagar i anknytning till talet 40 i GT och till Jesu egen frestelse. Därmed inleddes fastetiden på askonsdagen. Under senmedeltiden fick de två sista veckorna, den s.k. passionstiden, en särskild prägel av Jesu lidande. Efter den senaste liturgireformen är passionstiden begränsad till Stilla veckan. Man levde sig in i och följde Jesu väg till Golgota. Den vägen var lättare att förstå och uppleva än uppståndelsen. Också icke-troende kan väckas till med­lidande över vad Jesus fick utstå, över icke-våldets makt. Att han lönade ont med gott och bad för sina bödlar. Alla kan ana kallelsen att följa Jesus i ödmjukhet, tålamod och över­låtelse.

Men påsken är ännu större, långt mer än vad vi människor kan åstadkomma. För de första kristna var Jesu död och uppståndelse i första hand ett gudomligt handlande. Gud själv hand­lade genom Kristi påsk och förvandlade grundvillkoren för alla människor. Genom påsken sker något, något som bara är åtkomligt för tron. Människan befrias från skuldens och dödens herravälde. Hon förs in i nådens rike. Vid påskljuset under påsknatten sjunger kyrkan: ”Hur ofattbar är icke din kärlek: för att friköpa tjänaren utgav du Sonen!”

Lika ofattbart är det att översteprästen Kajafas redan i dagens evangelium uttrycker samma hemlighet, utan att ens själv veta om det. ”Det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.” I hans mun är det krass realpolitik. När Jesus hade uppväckt Lasaros från de döda kom många judar till tro på honom. Detta kunde växa till en rörelse i folkdjupen som inte kunde kontrolleras, med risk för att den romerska ockupationsmakten skulle gripa in och brutalt krossa den. I det läget är det enligt Kajafas bättre att en människa offras än att hela folket får lida. Dessutom riskerade Kajafas sin egen ställning. Han visste att hålla sig väl med makten, men då måste han också bevara ordningen.

Så talar och tänker en realpolitiker. Men det märkliga är evangelistens kommentar: ”Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt.” Han formulerar en sanning, utan att ens själv förstå det. Evangelisten fortsätter: ”Jesus skulle dö för folket.” Vi kan inte förstå det, men kan be om trons gåva: ”Hur ofattbar är icke din kärlek”, som vi skall sjunga vid påskljuset. Jesus skulle dö ”inte bara för folket utan också för att Guds sking­rade barn skulle samlas och bli till ett”. Evangelisten fortsätter: ”Från den dagen var de fast beslutna att döda honom.”

Genom detta beslut handlar Gud. Där ondskan tycks triumfera, där lider den sitt största nederlag. Korset förvandlas till ett segertecken.

När vi med vår rädsla, vår synd och vårt elände närmar oss korset, när vi i enfaldig och ödmjuk tro firar påsk, öppnas våra ögon och öron för det som redan Josef sagt till sina bröder i Egypten: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har vänt det till något gott.”

Kära vänner, låt oss med bävan och tro fira vår Herres Jesu Kristi påsk.

Amen.