TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

2 Mos 17:3-7 Rom 5:1-2, 5-8 Joh 4:5-42

Törsten och källan

Törst efter vatten, behovet av vatten, har följt mänskligheten genom historien. Inte minst i bibelns länder var det en överlevnadsfråga. I den heliga Skrift är det ofta en fråga på liv eller död. Patriarkernas vandringar var ofta en vandring till brunnar. Den brunn vi hör om i dagens evangelium har namn efter patriarken Jakob. Särskilt brännande är frågan för Israels barn under ökenvandringen. I första läsningen har de slagit läger i Refidim – men de saknar vatten. De knotar mot Mose: Måste vi och våra barn och vår boskap dö av törst? Alla människors behov av vatten inskärps också av lagen, som gör det till en skyldighet att ge vatten åt den törstige, också åt fienden (Ords 25:21). Den skyldigheten kommer också fram i den yttersta domen när Människosonen skall säga: Jag var törstig och ni gav mig/gav mig inte/ att dricka (Matt 25). På bibelns sista blad säger Anden: ”Den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten” (Uppb 22:17).

Därmed har vi redan anat att behovet av vatten för att leva inte bara gäller kroppen. Behovet av vatten är också en bild för människans behov av Gud och hans Ord. ”Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden”, sjunger psalmisten och liknar människan vid hjorten som längtar till bäckens vatten (Ps 42:2-3). Kyrkan påminner oss om detta vårt djupaste behov särskilt under fastetiden. ”Människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Det finns inte bara en hunger och en törst som får människan att förtvina och dö. Det finns också en salig törst. ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.”

I dagens evangelium med mötet vid Sykars brunn ser vi hur Jesus lyfter frågan om vatten för kroppen till en fråga om det vatten som ger evigt liv. Först frågar han själv efter vatten för sin uttorkade kropp. Redan det, att han, en judisk man, frågar en samarisk kvinna om hjälp var något oväntat. Här möter någon som står över mänskliga konventioner och gränser. Det väcker kvinnans nyfikenhet och förtroende. Då går Jesus ett steg till och talar om ett annat slags vatten, ett som gör att man inte blir törstig igen. Kvinnan förstår fortfarande ingenting, utan ser en chans att inte behöva smyga ut till brunnen när alla människor hade siesta. Men förtroendet för denna främling har vuxit. Då går Jesus ett steg till. Han går henne närmare in på livet. ”Gå och hämta din man”, säger han. Han blottlägger hennes syndiga och trasiga liv. Han nöjer sig inte med allmän tröst. Kvinnan viker inte undan i rädsla eller sårad stolthet. Hon låter Jesus avslöja hela hennes trasiga liv. ”Fem män har du haft och den du nu har är inte din man”. Hon hade kunnat vända sig bort eller huka sig, som hon oftast fått göra när skvallret surrat längs bygatorna. Men någonstans förstår hon att denne man inte säger detta för att döma henne, utan för att befria henne.

Ändå gör hon ännu ett försök att slingra sig undan. Hon för över det hela till en diskussionsfråga om var man bäst skall tillbe Gud, på deras berg Gerisim eller i Jerusalem. Det var en stridsfråga mellan samaritaner och judar. Jesus låter sig inte dras in i diskussionen, men lyfter frågan till en högre nivå, till frågan om att tillbe i ande och sanning. En sista gång försöker kvinnan skjuta frågan framför sig. ”När Messias kommer skall han låta oss vet allt.” Men Jesus går inte heller i den fällan. Frågan löses inte i framtiden utan nu. Nu är befrielsens dag. Jesu sista ord till kvinnan ord kan inte återges med människoröst, om han inte själv hade uttalat dem: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Evangelisten låter oss inte veta vad som händer i kvinnans hjärta. Det han berättar är att hon låter sin kruka stå och skyndar bort till staden. Men nu smyger hon inte längs gränderna. Nu går hon frimodigt och vittnar om denne man som sagt henne allt. Det hade förvisso också andra sagt till henne, men nu har hon hört det av den som också har makt att befria från skuld och rädsla. ”Om du visste vad Gud har att ge…”, hade Jesus sagt till henne. Nu vet hon det. Inte bara i huvudet, utan i hela sin varelse. Till och med i fötterna. Hon springer och dansar fram genom gatorna. Som Jesus hade sagt henne: ”Det vatten jag ger blir en källa i henne, med ett flöde som ger evigt liv.”

Också samtalet mellan Jesus och lärjungarna börjar i det yttre. De hade ju gått att skaffa mat, men Jesus lyfter frågan till ett högre plan. ”Jag har mat att äta om ni inte känner till.” Lärjungarna begriper ingenting: ”Kan någon ha kommit med mat till honom?” Jesus säger, och svaret är fyllt av en hisnande frihet: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig”. Hans mat och dryck rymmer en fördold enhet med Fadern. Det är hans livs källa och kraft.

Låt oss konkretisera detta outtömliga evangelium i tre punkter.

* Det första vägvalet är att se och erkänna den djupaste törsten i livet. Alla människans behov är ytterst ett behov av Gud, en törst efter vårt livs källa. Den som vägrar att inse detta blir hänvisad till det profeten kallar ”usla brunnar” (Jer 2:13), som inte kan tillfredsställa människans viktigaste behov. En första fråga som vi måste ställa är denna: Vad är mitt livs källa? Var hämtar jag mitt vatten? Vi är kallade till ingenting mindre än Gud själv, som psalmisten säger: ”Hos dig är livets källa”. Och denna källa har kommit till oss i en människas gestalt, Jesus Kristus. ”Den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh 6:35).

* Törsten släcks inte genom att vara religiöst intresserad eller genom diskussioner. Inte ens genom andliga böcker, hur viktiga de än är. Ingen lär känna Gud, som inte lär känna sig själv. Kvinnan fick möta Jesus, den verklige själasörjaren. Som varken gav den falska trösten, att synden inte var så farlig, men som heller inte kommit för att döma. Med oändlig ömsinthet mötte han henne och visade henne tålamod, utan att ändå låta henne förbli i det mörker som hennes synd försatt henne i. Hon mötte honom som är både sann och barmhärtig, både rättfärdig och bräddfylld av kärlek. Som hjälper oss att se, utan att döma ut oss. Han befriade henne och upprättade henne, gav henne glädjen och frimodigheten tillbaka. Han förde henne fram till livets källa. De flesta biktfäder är inte som Jesus, som själv formulerade hennes bikt. Några av de stora själasörjarna har kommit i närheten, de som fått förmågan att läsa människors hjärtan som i en öppen bok. Men bakom alla kyrkans biktfäder står Jesus själv, som lovat att tala och handla genom dem.

Mönstret i händelsen med kvinnan tycks upprepas. Också för erfarna lärjungar. När tillgången till frihet och glädje stryps, beror det ofta på att vi undanhåller Herren något, blundar för något. ”Så länge jag teg försmäktade mina ben”, klagar psalmisten. Törsten blir salig om den driver till källan. ”Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.” (Ps 32)

* Den saliga törsten vill föra oss ännu ett steg. Jesus talar om en källa inne i människan. ”Drick vatten ur din egen brunn, friskt vatten ur din egen källa”, säger redan Ordspråksboken (5:15). Den källa Jesus talar om är den helige Ande, som är ingjuten i våra hjärtan. Den gåvan har vi fått redan i dopet. Barnaskapet hos Gud. Vi har ständigt, i varje ögonblick, tillgång till vårt livs djupaste källa. Broder Wilfrid Stinnisen säger att vi bara behöver sluta ögonen för att han tillgång till källan. Kanske som en bön med kvinnans egna ord: ”Herre ge mig det vattnet.” Inte som ett krav, men som en upptäckt av vad vi redan har och äger genom nåden. När Jesus lärt oss att säga ”Fader vår…”, så uttrycks ju därmed vårt djupaste väsen. Vi blir genom nåden det Jesus är av naturen, söner och döttrar till Gud. Det är den Andens gåva som gör att vi aldrig behöver törsta. Då blir livet enkelt. Att i allt göra Guds vilja. Det som Jesus uttrycker så: ”Min mat är att göra dens vilja som har sänt mig”. Det är inget ansträngande. Det är de egna projekten som gör oss trötta, för att inte tala om synden. ”Mitt ok är milt” säger Jesus. Att göra det vår kallelse och det stunden begär av oss med denna enda drivkraft: att göra Guds vilja. Det är inte bara att undvika synden. Det är fr.a. att ta emot allt som kommer och krävs av oss i varje ögonblick som Guds vilja. Gud begär aldrig något av sina barn som han inte också ger kraft till. Och den kraften, den källan, är Anden, som vi fått och som vi ständigt får be om på nytt. När vi förlorat den, när vi kommit på avvägar, får vi ropa på nytt: ”Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv” (Ps 6:5). Ibland behöver vi föras ut i öknen på nytt för att sättas på prov, som profeten vittnar om (Hos 2:11, 14). Men Herrens vilja är hela tiden denna enda. Att förnya och fördjupa förbundet med oss i trofasthet, kärlek och förbarmande (Hos 2:19, 20). De många orden tystnar. I hjärtat lever en ständig bön, som ett rop utan ord. Det är ju Anden som stöder oss i vår svaghet, som vädjar för oss med rop utan ord (Rom 8:26). Som en källa i vårt innersta, med ett flöde som aldrig sinar.

Det är samme Ande som utgjuts över gåvorna på altaret, som vi snart skall bära fram. Vi bär fram dem som symbol för frambärandet av oss själva och av hela vårt liv. Vi förenar oss med Jesu överlåtelse och offer. Vi överlåter oss med Jesus till Faderns vilja, den överlåtelse som förvandlar gåvorna och oss med dem, för att öppna våra ögon för den gåva som är själva källan.

Amen.