Fasta – för att återvinna den andliga glädjen

FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN 2004

Fasta – för att återvinna den andliga glädjen

Öppnade är ångerns heliga portar, låt oss med fröjd gå in genom dem i avhållsamhet från mat och från syndiga begär.
Nu är Fastans saliga tid, som låter ångerns strålar lysa;
låt oss då i gemensam iver ta emot dessa strålar, låt oss frigjorda från ljumhet och lättja jubla i glädje.
Ja, med glädje går vi in i Fastans heliga tid för att börja den andliga kampen – så att själen blir renad och kroppen luttrad.
Låt oss i kärlek hålla ut, så att vi blir värdiga att skåda Kristi allraheligaste lidande och Påskens saliga högtid.

(Bysantinsk fastebön. Oremus 214)

 

Låt oss ta hjälp av den helige Benedikts regel när vi inleder fastetiden. I kapitel 49 säger munkfadern: ”Munkens liv borde alltid vara präglat av fastetidens observans, men eftersom bara få har kraft till detta råder vi alla bröderna att åtminstone under fastetiden bevara sitt liv i största renhet.”

Detta ger en klok motivering för fastan. Vi har som människor svårt att ständigt bevara den andliga spänsten och friskheten. Vi fångas lätt av tröghet och ljumhet. Goda föresatser glöms bort. Ovanor smyger sig in och får makt över oss. Benedikt räknar med detta. Men möter det varken med fördömande eller eftergivenhet. Han ger oss i stället rådet att ”åtminstone under fastetiden” bevara vårt liv i största renhet. Det är fastetidens möjlighet och nåd. Att under en särskild tid få hjälp att ta ut kursen på nytt, att börja om där ovanor fått grepp över oss, att återupptäcka glädjen i att följa Kristus. Och att inte behöva stå ensam, utan få göra det i gemenskap med hela kyrkan.

I en helig tradition. Mose fastade 40 dagar innan han fick ta emot Guds bud på Sinai. Profeten Elia likaså, på berget Horeb, innan han fick möta Gud. Jesus själv fördes av Anden ut i öknen och fastade 40 dagar innan han trädde fram för folket. Han fastade för att ge oss ett exempel. Han fastade för vår skull, för att visa att hans och vårt liv som kristna också är en kamp mot ondskans makter. Vid ett annat tillfälle säger Jesus att ett visst slag av demoner inte kan drivas ut annat än med bön och fasta. Aposteln Paulus jämför vårt liv som kristna med idrottarens, som tränar sin kropp för att vinna segerpriset. Hur mycket större skulle inte vår iver vara att återvinna den andliga kraften och spänsten? Fastetiden blir en bild för hela jordelivet, som en förberedelse för det eviga livet. Påsktidens jubel är bilden för den himmelska glädjen.

Ändå är den helige Benedikt klok. Han vet att alltför stora föresatser lätt får oss på fall. Därför talar han om att till vår vanliga tjänst foga ”något mera”: läsning, särskilda böner, återhållsamhet i mat och dryck. Redan ökenfäderna varnar för att en överdriven fasta lätt slår över i sin motsats, och bäddar för uppgivenhet och självförakt.

”Något mera” – i klostret får man en fastebok, som man skall läsa från början till slut. Förmodligen handlade det om en bok i bibeln. För någon räcker det med att läsa dagens mässtexter. Eller att ta upp den bibelläsning som har fått stå tillbaka för annan läsning. Eller att hitta en lämplig bok som man länge tänkt att man skulle läsa.

”Särskilda böner” – ett första steg är att återvända till den böneordning man sedan länge haft föresatsen att följa, men som förtvinat. För oss i klostret kan det handla om att lämna trögheten i den bön som klostret hela tiden ber och upptäcka glädjen i att få ge sig hän på nytt. För någon handlar det om att av hela hjärtat be om hjälp med den sak som tynger hjärtat. Att genom iver och uthållighet väcka hoppet till liv.

”Återhållsamhet i mat och dryck… att neka sin kropp litet mat, dryck, sömn, prat och skämt…” – inga stora saker. Kyrkan ger den enskilde frihet att själv avgöra vari fastan konkret skall bestå. Redan ökenfäderna var medvetna om att vi här har olika förutsättningar. Det den ene kan, är omöjligt för den andre. Den som lever i familj får försöka finna en lämplig form, som inte i onödan väcker uppmärksamhet. Å andra sidan är det inte så ”mystiskt” att man inte skall kunna tala om det. I andra kulturer är ju fastan också en offentlig angelägenhet. Biskopens faste­brev ger konkreta exempel. Vad gäller den kroppsliga fastan så är syftet att tillgodose behoven, men inte ge efter för begären. Och därigenom bevara och utöka friheten. Det är anden som skall styra kroppen, inte tvärtom. En måttlig återhållsamhet i mat är också en hjälp att stå emot andra frestelser. Vi sjunger i en fasteprefation: ”Genom fastan tränger du (Gud) synden tillbaka, upplyfter själen och stärker vår kraft…” Jesus säger själv: ”Se till att era hjärtan inte blir nertyngda av omåttlighet” (Luk 21:34). Benedikt syftar på detta när han säger: ”ingenting är så oförenligt med det kristna livet som omåttlighet” (RB 39).

Det en måttlig fasta leder till är att upptäcka maten som en Guds goda gåva. Så att vi kan tacka för den av hela vårt hjärta. Fastan är en hjälp, ett verktyg. Det trösterika råd som den heli­ge Benedikt ger är att också det lilla, en måttlig fasta, kan vara till stor hjälp.

Munkfadern säger också att det måste ske ”frivilligt i den helige Andes glädje”. Det yttre måste ha sin motsvarighet i det inre, i vår frihet. Det yttre är tomt utan detta inre, frivilliga offer. Den yttre disciplinen frågar efter mitt inre samtycke, efter min vilja att återuppliva den goda ivern. Och i denna inre vilja möter mig Guds nåd. Kanske bara som en bön: ”Uppehåll mig med villighetens ande” (Ps 51). Eller som det står på ett annat ställer i regeln: ”Älska fastan” (RB 4:13).

Fastekapitlet säger till slut att den enskildes offer skall ske med abbotens medgivande och bön. Dels för att förhindra över­drifter. Men också för att visa att det inte är någon privatsak. Ingenting hindrar den enskilde att be sin själasörjare att bekräfta den enskilda fasteföresatsen. Men för alla gäller ju det fastemandat som biskopen givit. I kyrkan ställs varje offer till gemenskapens förfogande. Precis som varje individ är buren av de andras och av helgonens offer. Konkret handlar det om att det vi avstår från, kan offras för dem som lider nöd. När jag bär min del av offret, förstår jag att jag själv är buren av de andra.

Inget kapitel i Benedikts regel talar så mycket om glädje som fastekapitlet. Fastetiden är en nådens tid, för att återvinna friheten och glädjen. Låt oss gå in i fastetiden och, som Bene­dikt uttrycker det, ”med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken”.

Amen.