Vittne om soluppgången

STEFANOS, DEN FÖRSTE MARTYREN 2003

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Vittne om soluppgången

Soluppgången från höjden, Kristi födelse, har under historiens gång fått ett ljus att tändas i mångas hjärtan. Under sin vandring från himlens ena ände till den andra har Kristus, Rättfärdighetens sol, lämnat vittnen efter sig, människor som i liv och gärning vittnat om denna soluppgång. ”De rättfärdiga skall lysa som solen” hade Jesus sagt (Matt 13:43). Alla troende är kallade att vittna, men kyrkan har särskilt kommit ihåg dem som fått vittna med sitt blod, martyrerna. Namnet betyder vittne. En av kyrkans äldsta hymner, dvs. icke-bibliska texter som tagits upp i kyrkans liturgiska bön, Te Deum, räknar upp tre kategorier som prisar och förhärligar Gud: apostlar, profeter och martyrer. Martyrerna får hedersplatsen närmast efter apostlar och profeter. Det var martyrerna som först började firas som helgon. Man samlades och firade mässan vid eller på deras gravar. När det gavs möjlighet byggde man kyrkor på platsen för deras martyrium. När sedan behovet av flera kyrkor växte fram placerade man martyrernas kvarlevor i eller under altaret. Martyrens offer var en frukt av det offer som firades på altaret, Kristi eukaristiska offer.

Idag firar kyrkan den förste martyren, omvittnad redan i Nya Testamentet, protomartyren, den helige Stefanos. Enligt urgammalt bruk firas han både i öst och väst dagen efter Kristi födelse. ”Igår föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas i himmelen”.

Martyrerna vittnar inte om eget ljus eller egen kraft. De vittnar om soluppgången från höjden. Kristi ljus lyser i deras liv. Hans liv hara blivit deras liv. Deras liv infogas i hans. Kristi levnadsöde lyser fram i deras liv. I Stefanos blir det nästan övertydligt. Hans martyrium blir en fortsättning av Kristi lidande och död. Stefanos är ”fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket”. Om Kristus står det att han var ”fylld av nåd och sanning”. Martyriet är julens och påskens fortsättning och förlängning. Den som följer Jesus blir lik den Herre han följer. När de försöker disputera mot Stefanos, precis som de försökte snärja Jesus, så kan de inte ”hävda sig mot visdomen och anden i det han sade”. Inte för att Stefanos var skickligare eller hade större kunskaper, utan för att han fått del av ljuset från Kristus. En kyrkofader, Fulgentius av Ruspe, säger att det är kärleken i Stefanos, som gör honom omöjlig att besegra. Kärleken till Kristus ger Stefanos den Ande, som, enligt evangeliets löfte, uppenbarar för honom vad han skall säga när han angrips. Han blir varken överlägsen eller undanglidande. Kristi kärlek har ”runnit över” i Stefanos.

När hans motståndare blir ursinniga och skär tänder, viker Stefanos inte undan utan går hela tiden framåt. Precis som Jesus inte tvekade att gå upp till Jerusalem, trots att det skulle provocera judarnas ledare till det yttersta. När Stefanos´ fiender skär tänder i ursinne, öppnar kärleken hans ögon så att han ser in i himlen. Det var ju också Jesu vittnesbörd inför Stora rådet. Stefanos ser Guds härlighet och Jesus som står på Guds högra sida, en härlighet som övergår all jordisk rikedom, glans och skönhet. ”Våra lidanden betyder ingenting mot den härlighet som skall bli vår”, säger aposteln Paulus (Rom 8:18).

Så ser soluppgången ut, när Kristus fötts på nytt i efterföljarens hjärta. I ett okuvligt mod, men utan fanatism och hårdhet. Stefanos viker inte tillbaka, han är inte styrd av stelbent principrytteri. Sanningen har förenats med kärleken. Han ber för sina bödlar, han älskar sina fiender. Rättfärdigheten har omfamnats av friden. Lejonet av Juda var också det menlösa lammet. Ormens list och duvans oskuld. Alla de spänningar, som i det mänskliga livet går isär och blir konkurrenter, är förenade i martyrens vittnesbörd, ty han lever i den frid som har ”gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen” (Ef 2:14), frukten av att Gud förenat sig med människan i Marias sköte.

Det konkreta martyriet är obehagligt och ohyggligt, en olöslig gåta för den mänskliga tanken. Förra århundradet lär ha fått flera martyrer än alla tidigare tillsammans. Det drabbar de godaste ibland oss. Hur många av historiens ädlaste ledare har inte bragts om livet? Ända in i familjen kan det göra intrång. Barn mot föräldrar, föräldrar mot barn. Också in i kyrkan. Biskopar, ordensledare och klostergrundare har fått sina egna till fiender. Det är en gåta, ett ondskans mysterium. ”Gud döljer sig inne i mörkrets tält, i molnens fuktiga massor” (Ps 18:12).

Och något annat svar än korset känner vi inte, det kors och det martyrium som är lika mörkt som natten innan solen gått upp. Det står om kvinnorna, de som varit med vid Jesu kors, att de gick till graven ”i gryningen den första veckodagen”, i gryningen, innan solen gått upp. Deras förvåning var överväldigande när de så småningom märkte att graven var tom. Det är den soluppgången vi firar i varje eukaristi, tillsammans med den helige Stefanos och alla martyrer: ”Din död förkunnar vi Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkomer i härlighet”.

Amen.