ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT 2003

Bar 5:1-9 Fil 1:3-6,8-11 Luk 3:1-6

Vänd om, så att du kan se

Alla viktiga händelser i det mänskliga livet kräver förberedelse. En måltid, en fest, en resa, en examen, ett husbygge, när man skall gifta sig eller avlägga klosterlöften. Slarvas det med förberedelsen, kan det hela bli förstört. Och vad mera och viktigare är, utan förberedelse upptäcker vi inte det goda som väntar. Det viktigaste i livet går oss förbi, därför att vi inte är medvetna, inte ser.

Det viktigaste som hänt i mänsklighetens historia, Jesu Kristi födelse, hade en lång förberedelse i det gamla förbundet – en period av flera tusen år. Det som skall hända var så ofattbart stort att ingen skulle ha upptäckt det, om vi inte fått hjälp att se. Och det verkar som om vi inte har gjort det än. Under adventstiden går kyrkan liksom tillbaka i denna förberedelsetid för att på nytt få sina ögon öppnade och hjärtat att vidga sig. Hon läser särskilt profeterna i Gamla Testamentet. I evangeliet hör vi den siste i raden av profeter, Sakarias´ son, Johannes Döparen. Om honom säger Jesus att ingen av kvinna född är större än han. Många undrade om han inte var Messias. Ändå är han bara vägröjare och anser sig själv inte ens värdig att knyta upp sandalremmarna på den som skall komma efter honom. Evangelisten liknar honom vid en röst, en röst som ropar i öknen: Bered väg för Herren! Bered väg, så att alla får se, så att alla får se Guds frälsning!

Johannes Döparen är ingen sagogestalt ovanför historien. Lukas anger både vem som var kejsare och vilka som var ståthållare i landet. Kända historiska personer. In i denna vår historia sänder Gud sin profet. Vid en bestämd tidpunkt, c:a 28 år efter vår tideräknings början, kommer ”Guds ord” till Sakarias´ son Johannes i öknen. Han har inte sitt uppdrag från folket. Inte heller talar han för att det känns riktigt för honom själv. Det är Gud som kallar honom, ty det är bara Gud som kan öppna våra ögon för att se Gud.

Johannes förkunnar inte allmän moralisk uppryckning och förbättring, utan omvändelse. Han förkunnar omvändelse och dop till syndernas förlåtelse. Omvändelse betyder att vända sig om, för att se i annan riktning än vad vi hittills har gjort. Adam, mänsklighetens stamfader, vände sin blick bort från Gud. Han lockades att tro att det vore bättre att ha sig själv som centrum. Han drog med sig alla efterkommande in i detta kretsande kring det egna jaget och de egna projekten. Ett dödsdömt och hopplöst projekt, en illusion. Hans bortvändhet från Gud gjorde honom och oss blinda. Därför är omvändelse bibelns återkommande budskap. Vänd om, från egoismen med dig själv i centrum, till livet med Gud i centrum. Det Johannes förkunnar är att denne Gud nu själv skall komma för att fullborda vår omvändelse.

Samtidigt fullbordar Johannes Döparen vad alla profeter sagt före honom. Därför citeras ett ord av profeten Jesaja, en av Johannes föregångare: ”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren”. Syftet är inte att människan skall skärpa sig och sedan bli belönad för sin goda moral. Syftet är att bereda väg för den Herre som skall komma. Syftet är att vi skall upptäcka honom som kommer, att vi skall ”se Guds frälsning”, som profeten sade. Han kan naturligtvis komma även utan beredelse, men då har vi inga ögon att se med. Ingen beredskap att ta emot. ”När det regnar välling, har den fattige ingen slev”, säger ordspråket. ”Mitt ibland er står en som ni inte känner”, säger Johannes (Joh 1:26).

Profeten använder konkreta bilder. Han säger att klyftor skall fyllas och höjder sänkas. Klyftorna som skall fyllas är otro och tvivel. I stället för att tro på det Gud förkunnar har människan grävt ner sig i sin egen jordkällare, in i sin egen litenhet, i vad hon själv kunnat tänka ut. Sådant bäddar för destruktiva tankar om hur svårt mitt liv är, hur synd det är om mig. Sådant slutar i bitterhet och förtvivlan. Och dessutom för jämförelser med de andra, de som i mina ögon tycks klara sig så galant, medan jag misslyckas med det mesta. Felet med sådana tankar är blindheten. Den blinde kretsar kring det egna jaget, vilket suger ner i missmod och förtvivlan.

Omvändelse består i att vända sig bort från sådana tankar och anropa Gud om hjälp. ”Herre, låt mig få min syn”, som den blinde Bartimeus envist ropade. Och till vår förvåning upptäcka att hjälpen är oss given, att Gud står för det han lovat.

I samma mening talar profeten om berg och höjder som måste sänkas. Det är högmodets hinder. Det högmod som inte tror sig behöva någon hjälp. Ibland är det draperat i rädsla, rädsla för att bli avslöjad. Högmodet arbetar och sliter. Det kan verka imponerande i sin styrka och genom sina insatser. Men den högmodige ber inte om hjälp, har inga frågor, tror sig redan veta. I hemlighet tror sig den högmodige vara bättre än andra. Har lätt för att döma andra och svårt att stå ut med de deras svagheter. Hon avslöjar sig i sin vrede och irritation över andra. Högmodet är det svåraste hindret för Herren att övervinna. Ty hur skall Herren komma fram till den som rest ett berg framför sig? Och lagen är orygglig. Endast för den ödmjuke öppnas ögonen.

Profeten talade också om de krokiga stigarna som måste rätas. Lögnen och halvsanningarna, försöken att slingra sig undan. Att syssla med sådant tar tid och kraft. Det binder och fixerar uppmärksamheten. Det sänker blicken och trasslar in sig i en snårskog av ständigt nya halvsanningar, i den dåraktiga tron att man kan lura den Herre, som redan känner våra tankar.

Stenarna på vägen, som måste röjas undan, är knotande och klagan. Också det gör oss blinda. Den som knotar har gjort ett val. Hon väljer att syssla med det egna eländet, i stället för att se och ta emot hjälpen.

Det profeten förkunnar kan vara svårt att höra. Det kan tyckas hindra glädjen. Men det är tvärtom. Han är en vägröjare till glädjen. Han hjälper oss att se och röja undan, han hjälper oss att vända om. Inte bara ett tillfälligt ögonblick. Blindhet är vanebildande. Därför behöver vi öva oss i att se. Använda också vår vilja för att vända oss bort från illusionerna. Kyrkan ger oss hjälp i biktens sakrament. En uppriktig adventsbikt renar både ögon och hjärta. Det lyfter av tyngande bördor, så att vi får leva i den nåd, ja rentav smaka den ”Jesu Kristi ömhet”, som aposteln talade om.

Som vi hörde i första läsningen ur Baruks bok, den Baruk som förmodligen var profeten Jeremias sekreterare. Han vänder sig till de fördrivna israeliterna i den babyloniska fångenskapen, de som förlorat allt hopp, eftersom Gud tycktes ha övergivit dem och glömt sina löften. ”Klä av dig din sorgdräkt, Jerusalem, den som du bär i ditt elände, och klä dig för evigt i Guds härlighets prakt”.

Ty också förberedelsen är ett Guds verk. ”Gud har befallt att alla höga berg skall sänkas, de eviga höjderna skall sänkas och klyftorna skall fyllas, så att marken blir slät och Israel kan gå fram i skyddet av Guds härlighet… Med sin härlighets ljus skall Gud leda ett jublande Israel, som lever i barmhärtighet och rättfärdighet från honom.”

Amen.