30 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

Mark 10:46-52

Gör så att jag kan se igen!

Botandet av den blinde Bartimaios är inte svårt att föreställa sig. Som tiggare sitter han utanför Jerikos stadsport, där mycket folk passerar. Han måste ha hört talas om Jesus och när han denna morgon hör rykten om att han är på väg förbi börjar han ropa: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig”. Folk försöker tysta ner honom, men han ropar ännu högre. Jesus hör hans rop och kallar honom till sig och frågar vad han vill. Mannen svarar: ”Rabouni”, det betyder Mästare, ”gör så att jag kan se igen”. Jesus svarar: ”Gå, din tro har hjälpt dig”. Mannen får sin syn och följer Jesus.

Den gamla kyrkans utläggare ser i detta inte bara ett läkedomsunder. De ser djupare. För dem är Bartimaios helt enkelt människan, varje människa. Ty varje människa är i viss mening blind, hon har förlorat förmågan att se det viktigaste i livet: Gud och det saliga livet med honom. Människan lever inte med den synförmåga hon hade från början. Hon är utdriven ur paradiset, har förlorat barnaskapet och den självklara gemenskapen med Gud som sin Fader. Hon är blind och irrar i mörker. Hon trasslar in sig i olydnad och synd, möda och elände.

Redan inom det jordiska livets gränser behöver människan hjälp att se och orientera sig. Barnet behöver fostras och vägledas. Den unge behöver studera och lära sig hur hon skall klara sig i arbete och umgänge med andra. Människan är en sökande varelse. Hon vill se och förstå. Genom forskning och nya upptäckter försöker hon vidga sina kunskaper och horisonter. Men vetenskapens utveckling för henne inte utan vidare närmare svaret på hennes viktigaste frågor. Vet den moderna människan mera om livet än Gregorius den Store, när han för 1400 år sedan utlade denna text?

Evangeliet säger att vi är lika blinda som Bartimaios för livets viktigaste frågor. Vi har hört talas om Gud. Vi har hört rykten, som Bartimaios, men inte sett honom. Vi kan ana att något inte stämmer i det mänskliga livet. Att det finns ett djupgående systemfel i det mänskliga livet. Varför annars alla dessa frågor, all oro, alla upprepade misstag och synder? Vi vet att vi skall dö, men vågar inte ens fråga vad som kommer sedan.

Evangeliet säger att vi behöver hjälp för att få våra ögon öppnade. Och att hjälpen har kommit. Gud, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, har blivit människa för att öppna våra ögon. Det är vad evangeliet om Bartimaios vittnar om. Men sedan är det lätt att bli besviken. Förändringen för honom tycks ju ha gått på ett ögonblick. Men då fastnar vi på ytskiktet av evangeliet. Gregorius hjälper oss att se närmare på några detaljer.

En sådan ”detalj” är att människorna omkring Bartimaios vill tysta ner honom när han ropar. Det hade sannolikt politiska skäl. Det var farligt att ropa på Davids son. Det kunde bli gnistan till uppror mot det politiska förtrycket. Men fäderna hör och ser något annat. När en människa söker Gud, när hon på allvar ropar till Gud och vill finna honom, när hon vill vända om och komma på rätt väg, när hon vill blåsa liv i den bön eller kärlek som slocknat, då märker hon ett motstånd. Det finns röster som vill tysta ner hennes rop. Hon hindras av rädsla för vad människor skall säga, eller för att se sig själv som hon är. Minnet av gamla synder lockar och drar i annan riktning. Inre röster viskar att det inte lönar sig, att hon ändå inte kan bli annorlunda.

Men Bartimaios fortsatte att ropa. Envist och uthålligt. Han lät sig inte tystas av varken rädsla eller uppgivenhet. Fäderna kallar Bartimaios för ett gott föredöme. ” Gläd er i hoppet… Var ihärdiga i bönen”, manar aposteln (Rom 12:12f). Vår längtan skall vara som väktaren när han spanar efter morgonrodnaden (Ps 130:6). Eller som vi sjöng i responsoriepsalmen: ”De som sår under tårar skall skörda med jubel” (Ps 126).

En andra detalj som fäderna uppmärksammar är att Jesus frågar Bartimaios vad han skall göra för honom. Som om han inte visste det, han som ”av sig själv visste vad som fanns i människan” (Joh 2:25). Och vars Fader ”vet vad vi behöver redan innan vi har bett honom om det” (Matt 6:8). ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” – så lyder Jesu fråga till människan. Han prövar vår uppriktighet, om det är det sanna ljuset vi frågar efter, eller om vi nöjer oss med jordiska gåvor. När han botade de tio spetälska, nöjde sig nio av dem med att bli botade kroppsligen. Det tog sin hälsa och gick. Efter Sanningen frågade de inte.

Bartimaios är också här vårt föredöme. ”Mästare”, säger han, ”gör så att jag kan se igen”. Att han frågade efter mera än fysiskt botande ser vi av att han följde Jesus på vägen. Det handlar inte bara om ett tillfälligt genombrott, inte bara om att ha en tro i huvudet. Vi är kallade att följa Jesus, det betyder att imitera honom i tro och lydnad, i tillit och överlåtelse. ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan skall ha livets ljus” (Joh 8:12). Så länge vi är på jorden förblir det en väg, en vandring. Vi har fått trons ljus genom att Guds eviga ljus blev människa för våra jordiska ögon. Tre av lärjungarna fick dessutom nåden att redan på vägen se slutmålet. De fick på Förklaringsberget ett ögonblick se in i Guds eviga ljus. Dessutom har vår Herre givit oss löftet att de renhjärtade skall se, redan nu. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Den dagliga kampen består därför i att bevara hjärtat rent, rent från allt som förvirrar och orenar. Därför är Bartimaios´ bön den troendes ständiga bön. ”Gör så att jag kan se igen”. Vi faller och reser oss. Vi lockas vilse i mörkret och skyndar oss tillbaka till ljuset. Vårt hjärtas vattenspegel fördunklas av bekymmer och irrande tankar. ”Bli stilla och se…” (Ps 46:11 enl. Vulgata).

Botandet av Bartimaios är vad som dagligen och i varje ny situation äger rum på nytt. Vi hör Jesu fråga: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” och vi svarar i ständig bön: ”Gör så att jag kan se igen”. Tills varje tanke, ord och handling sker i detta ljus.

Amen.