Det heliga korsets upphöjelse

DET HELIGA KORSETS UPPHÖJELSE 14/9 2003

 

Inledningsord

Kyrkan firar idag Det Heliga Korsets Upphöjelse. Festen går tillbaka till Jerusalem på 300-talet, när Kristi kors återfanns på Golgota-kullen. Korset upphöjdes och hedrades och festen spreds så småningom i hela kyrkan.

Det var också denna dag, för 12 år sedan, som detta kloster invigdes. Året var 1991.

Idag sker en folkomröstning i Sverige, men omröstningen äger rum i skuggan av det våldsdåd för ett par dagar sedan som drabbat vårt lands utrikesminister, hennes familj och oss alla. Vi får inte heller glömma andra som drabbats av liknande våldsdåd. Påven Johannes Paulus II har givit uttryck för sitt deltagande och sina förböner. Vår biskop har lovat att de katolska församlingarna skall innesluta alla drabbade i sina förböner. Sedan länge är det också planerat att vi denna söndag får lyssna till ett herdabrev från vår biskop.

Vi firar Kristi kors. Varje mässa är ju en närvaro av Kristi korsoffer, som kyrkan frambär. Vi håller upp Kristi kors som ett skydd mot ondskan, och vördar det som ett hoppets tecken. När varken tankar eller känslor får något fäste, ges oss detta tecken, som ett hoppets tecken, Jesu Kristi kors – vårt enda hopp. För de drabbade. Inget våldsdåd finns som inte var inneslutet i hans lidande. Han, vars sida blev uppstungen av ett spjut. Men, sådan är vår tro, han lät detta drabba sin oskyldiga kropp för hela världens synder, för att ”världen skulle räddas genom honom”, som vi skall höra i dagens evangelium. Därför ber vi för de hädangångna med Kristi kors för ögonen.

I morgon firar kyrkan Jungfru Marias smärtor. Vi firar henne som stod vid korset och vars sorg och smärta var större än någon kan fatta. Så hade ju den gamle Symeon profeterat: ”Också genom din själ skall det gå ett svärd”. Den sörjande Maria vid korset är det andra tecken vi lyfter upp, ty hon ger tröst åt alla som tar sin tillflykt under hennes skyddande mantel.

Kristi kors – hoppet för en sargad värld, och hans moder – tillflykt för alla sörjande. Det är de två tecken kyrkan lyfter fram till hopp och tröst. I dessa tecken firar vi också denna mässa.